John Major var Tory-ledare och brittisk premiärminister innan Labours Tony Blair tog över. Det gick utför de sista åren för stackars John. Mediebilden fläckades av skandaler och Major själv framställdes ofta som en tönt.
Alastair Campbell bidrog därtill. På den tiden var han journalist på en av de brittiska kvällstidningarna. Han upptäckte i samband med en utlandsresa att Major (som hade böjt sig ned för hämta något i sin portfölj) hade skjortan innanför kalsongerna. Denna information spred Campbell glatt till andra journalister. Bilden sattes. Major var en tönt. Kartonisterna började teckna John Major med kalsongerna utanpå byxorna. Slutpunkten var när han i samband med Labours jordskredsseger 1997 på en teckning sjönk ner i Themsen. Med kalsongerna nu på huvudet.
Jag kom att tänka på denna historia efter Mona Sahlins mediala problem under det senaste året. Visst är S tillbakagång och många av oppositionens problem hemlagade. Men hur mycket beror på skicklig negativt spin och en mediebild som bara förstärker förutfattade meningar?
Som Viggo Cavling skrev i Resumés Almedalstidning: "Mona har en enorm erfarenhet, ändå vill det sig inte riktigt. Jag fattar det faktiskt inte. Vänsterkrafter och feminister hävdar ofta att Mona mobbas för att hon är kvinna och för att majoriteten av den svenska pressen är borgerlig. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att de har en poäng. Jag ser ingen öppen konspiration, men väl en omedveten slentrian."
Otaliga medieinslag och debatter har det senaste året fokuserat på Mona Salins ledarskap. Hennes personliga egenskaper snarare än själva politiken har varit det sammanbindande temat.
Mona Sahlins egen mediehistoria har haft sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Först var hon en stjärna. Sedan föll hon rakt genom golvet. Det är som om den som en gång har visat svaghet riskerar att drabbas av samma drev igen. Och det självförtroende hon hade för 15 år sedan tycks inte lika självklart längre. Eller är det bara ett sken, ett mediesken som skymmer det viktiga – politikens själva innehåll?
Ibland är journalisterna som en skock hyenor om ger sig på den som bär ett sår eller en blessyr. Ett slags jakt på svaghet. Många av de så kallade dreven har haft den karaktären. Från Rainer till Stegö Chilò. Och flera politiska ledare har dissats i offentligheten. Centerledaren Torbjörn Fälldin på sin tid uppfattades som bonnig av journalisterna. Lennart Bodström jagades, inte bara av ubåtar, utan även av försvarsvurmande murvlar. Och Ulf Adelsohn, han var väl ingen riktig moderat i sin berömda bastkjol.
Mona Sahlin har inget annat val än att ta medietjuren vid hornen. Och efter regn kommer solsken. Eller efter nedförsbacke, kanske en uppförsbacke? För alla som deltar i mediernas reflexvärld finns det som Viggo Cavling var inne på skäl att fundera över den omedvetna – eller kanske medvetna – politiska och mediala slentrianen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
