I slutet av juni bekräftade Janet Napolitano, minister för inrikes säkerhet i den nya Obama-administrationen, att USA inte längre avser att tala om "kriget mot terrorismen". Det var i de termerna som USA:s militära insats i Afghanistan motiverades då den inleddes av George W Bush för åtta år sedan.
Men om man inte längre tror att USA, Storbritannien och alla andra länderna, däribland Sverige, som ingår i ISAF-styrkan ska kunna hitta och döda Usama bin Ladin eller Mulla Omar, varför finns man då kvar och, i USA:s fall, vill fördubbla sin styrka från 32 000 man till 68 000 i år?
Meningen med att finnas militärt i Afghanistan har skiftat till att i stället handla om angelägna universella mänskliga värden. Och det är viktigt att alla barn har rätt att gå i skola, att kvinnor inte ska förtryckas, att det är orimligt att så många försörjer sig på opiumodling och att hela regionen behöver stabilitet, okorrumperade ledare och helst en gnutta demokrati. Problemet är bara att efter åtta år ser inte heller de målen ut att långsiktigt kunna nås.
För tre år sedan gick engelsmännen in hårt för att förgöra lokala krigsherrar och opiumkungar i Helmand-regionen i Afghanistan. Då fick 180 000 pojkar och flickor börja i skolan, i dag går inga i skolan och opiumproduktionen är fyra gånger större. Graham Fuller, CIA:s tidigare stationschef i Kabul, menar att USA:s och Natos trupper har blivit "mer ett problem än en lösning". Så frågan uppstår: Kan man nå civila mål med militära medel? Går detta krig över huvud taget att vinna?
Det senare är den ryska erfarenheten, som ingen i USA:s eller Natos ledning tycks ha velat lära av, trots att en hel del har kommit fram ur forna sovjetiska arkiv. Den ryska militärledningen var emot en invasion av Afghanistan 1979. Man hänvisade till brittiska och tsaristiska erfarenheter under 1800-talet. Vi får hela den islamska världen mot oss, sa generalerna. Håll käft och lyd order, var politikerna i den sovjetiska centralkommitténs besked.
Ryssarna fanns där i nio år, förlorade 12 000 man och minst 800 000 afghaner dog. "Vi vann all slag, men talibanerna var tillbaka nästa dag." Så sammanfattade en hög officer vad som hände. Ord som påminner alltför väl om det vi hör i dag.
Om kriget alltså är i det närmast omöjligt att vinna, i den mening vi brukar lägga i ordet "vinna", borde diskussionen handla om att det finns andra och bättre civila program för att stötta en vettig utveckling för det afghanska folket. Men öppna en tidning, slå på en tevekanal varhelst i västvärlden! Överallt, också här hemma, handlar det om att "våra pojkar" ska få bättre vapen, flygplan, helikoptrar och att ännu flera soldater ska skickas iväg.
Afghanistans laglige president Hamid Karzai har alltså talat för döva öron, när han har sagt att fler trupper inte ökar säkerheten. Karzai vill ha en politisk lösning, förhandla med talibanerna, han är till och med beredd att möta Mulla Omar.
En politisk lösning, hur den nu skulle se ut, verkar otäck och förödmjukande. Men en militär eskalering är inte mindre skrämmande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
