Under de senaste två åren har taktik och positionering trängt undan allt annat i svensk politisk journalistik. Vi behöver istället reportrar som gräver stora samhällsfrågor som bostadsmarknaden och sjukvården.
Häromdagen gjorde centerledaren Annie Lööf rubriker med att förklara att hon absolut inte kunde sitta i en regering ledd av Stefan Löfven.
Och sedan dröjde det inte många dagar innan den förre försvarsministern Michael Odenberg kom ut och förklarade att moderaterna skulle dumpa SD och satsa på att istället regera med socialdemokraterna.
Suck. Ska de fortsätta så här i två år till, med utspel och mediala korsförhör om vem man vill och inte vill regera med, och politiska reportrar som lägger huvudet på sned och på bästa sändningstid tolkar det som att osvuret är bäst?
När ska vi få en politisk journalistik som istället gräver i och pressar de folkvalda på besked i alla sakfrågor som fullkomligt ropar efter lösningar? Till exempel den omänskliga bostadsmarknaden, köerna till äldreboende, de gigantiska hålen i försvaret, den dysfunktionella sjukvården där barn skickas till intensivvård utomlands, hemtjänstpersonal som tvingas jaga minuter och alla beslut som saknas för att rädda oss från en klimatkatastrof.
Det är billigare och enklare att dyka ner i spelet om olika regeringskombinationer. Det behövs ingen research eller basala kunskaper. Men stora frågor som kräver det, saknas verkligen inte.
I fredags kungjorde till exempel USA:s nye president Trump att han vill riva upp Dodd-Frank-lagen, som tillkom för att göra det svårare för bankerna att göra om den typ av äventyrliga affärer, som skapade den stora finanskrisen 2008-2009.
Det borde ha varit en stor nyhet för Sverige, men den var för svår.
Nu vill den nye presidenten, stödd av flera ministrar som han hämtat från finansbolaget Goldman Sachs, liberalisera reglerna. Det sker i ett läge när bankerna världen över är skörare än de var före 2008 och somliga anser att vi har en bostadbubbla i Sverige.
Riskerna för en ny finanskris kan alltså inte viftas undan. Ändå stod det knappt en rad om Trumps besked i de stora svenska tidningarna, och det tycks inte heller ha slagits upp i radio och TV. Det borde ha varit en stor nyhet för Sverige, men den var för svår.
Redan för 20 år sedan noterade den bitske franska sociologen Pierre Bourdieu att de politiska journalisterna uppmärksammar ”hellre det politiska spelet och dess aktörer än problemen i sig, hellre frågor om politisk taktik än innehållet i debatterna”.
Nu några år senare inser nog de flesta att den spelteoretiska journalistiken har bidragit till att sprida en cynisk syn på den politiska världen. Ett kvitto på det var en Sifo-undersökning i Svenska Dagbladet häromdagen där fyra av tio tillfrågade menar att politikerna sätter sina egna intressen framför folkets.
Var i riksdagshuset finns ett aktivt motstånd mot att demokratin låter sig reduceras till en slags Melodifestival, med bara yta, inget djup? De folkvalda måste förstås leverera, inte bara blockera varandra. Men det krävs också – som professor Leif Lewin påpekat – ”en berättelse som människor kan känna igen sig i”. Annars kan det snart vara kört.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
