Göran Therborn är tillbaka

Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!

Först begriper jag inte varför den 75-årige marxistiske sociologen Göran Therborn ler så finurligt när han säger att det finns ett integrationsproblem. Sedan kommer förklaringen.

– Överklassen lever som på en egen planet. En viktig fråga framöver är hur vi ska integrera dem i det svenska samhället igen.

Men det finns lösningar.

– Vi måste få ett medborgerligt skolsystem igen, i stället för att över- och medelklassen ska ha sina egna skolor. Och skatterna på höga inkomster och stora förmögenheter måste gå tillbaka till vad de var innan 1980-talet.

Göran Therborn låter nästan som de sossar han kritiserade i ungdomstidens studentvänster, men situationen är också en annan. Oxfam varnade nyligen för att ojämlikheten har ökat så till den grad att åtta miljardärer äger lika mycket som jordens fattigare hälft.

Inte underligt att världen verkar redo att prata klass igen; Thomas Pikettys dammiga lunta om kapitalet blev nyligen en bästsäljare, ”inkluderande tillväxt” är både modebegrepp och milleniemål, och internationella ekonomiska institutioner som IMF och OECD betraktar numera ojämlikheten som ett samhällsproblem.

Tiden har alltså aldrig varit mer mogen för en comeback i svensk offentlighet. För när det gäller frågor om ojämlikhet är Göran Therborn bäst i klassen. Han blev 1968-rörelsens ledande teoretiker genom sin bok Den nya vänstern och sin centrala roll på tidskriften Zenit, och fick rentav ett närmande av statsminister Tage Erlander innan han schasades ut ur socialdemokratin och skuggades av Säpo. Men när dörrarna stängts i Sverige tog hans kometkarriär som forskare honom ända från Los Angeles till Seoul, och till sist Cambridge.

I dag är han en av Sveriges främsta samhällsforskare och trots pensioneringen undervisar han fortfarande. Dessutom spottar han regelbundet ur sig högklassiga studier, som Between sex and power (2004), av historikern Perry Anderson kallad en ”majestätisk vulkan”.

Hans senast verk är Ojämlikhet dödar (2016), en global undersökning av inkomstspridningens konsekvenser som Åsa Linderborg utnämnde till förra årets viktigaste bok. Och i år tar han tillsammans med det fackliga idéinstitutet Katalys fram en analys av det svenska klassamhället, vilken är den första att göras sedan hans egen inflytelserika studie från 1980.

– Det här har länge varit en dröm för oss, säger Enna Gerin på Katalys. Frågan om ojämlikhet har verkligen slagit igenom. Nästa steg är att börja prata om klass, och spåna på vilka progressiva majoriteter som skulle kunna skapa förändring. Therborn har en otrolig akademisk tyngd, vilket vi märker på alla unga akademiker som vill delta.

Klassfrågan är tillbaka alltså, och vem lämpar sig bättre att förklara den för oss än Göran Therborn?

När vi möts upp på Scandic Klara är han stiligt klädd i sandbrun ullkavaj, mönstrade tweedbyxor och cardigan över skjorta. Han har precis medverkat i en paneldebatt på Socialistiskt forum i Stockholm. Ämnet var ojämlikhet, och enligt Göran Therborn har denna flera dimensioner.

– Folk pratar mest om ekonomisk ojämlikhet, men vi ser också en växande skillnad i medellivslängd mellan olika klasser. I USA och Finland har fattiga människors liv rentav blivit kortare. Den existentiella ojämlikheten är däremot mindre i dag än för 50 år sedan, då vi inte längre har samma institutionaliserade rasism och patriarkat. Så bilden är komplicerad.

Bilden blir ännu mer komplex om vi lyfter blicken mot utvecklingsvärlden.

– Vi har två tendenser vad gäller ojämlikhet. Under de senaste decennierna har ojämlikheten mellan nationerna minskat påtagligt för första gången sedan början av 1800-talet, vilket är en väldigt positiv utveckling. Samtidigt växer klyftorna inom de flesta länder, och framför allt i Europa och USA.

En vanlig liberal invändning är att världen förvisso är ojämlik, men samtidigt så lever vi allt längre, den extrema fattigdomen minskar och och barnadödligheten sjunker. Så vad spelar det för roll om ett fåtal blir rika på kuppen?

– Nej, allt går inte åt helvete på en gång. Men detta är inte nyliberalismens förtjänst, utan snarare den statsstyrda kapitalismen, såsom den i Kina. Och hälsovårdsinsatserna står främst organisationer som WHO för.

Göran Therborn välkomnar rentav privat engagemang från den rikaste procenten.

– Det skadar ju inte att de delar med sig av allt de roffat åt sig. Samtidigt blir det en märklig situation när åtta personer äger mer än jordens fattigare hälft. Dels är det ett slöseri med de resurser som mänskligheten har arbetat ihop, och dels blir ett system som är beroende av de här människornas humör och ovanor instabilt. Visst fanns faraoner som brydde sig om sina bönder likväl som om pyramiderna, men det är underligt om det forna Egypten för den skull framställs som något idealsamhälle.

I dag är dalmatiner-sossarna en viktig del av partiet, och är de som gör att partiet inte längre slår vakt om arbetarklassväljarna.

Och hur den svenska klasspyramiden ser ut skall han alltså undersöka tillsammans med Katalys. Slutsatserna kommer att ges ut i bokform om ett år, och kommer dessutom att presenteras i en större konferens som idéinstitutet kommer att organisera. Och det var det stora intresset på Marx-dagarna och Socialistiskt forum i höstas som övertygade Göran Therborn om att projektet borde sättas igång, så han tog kontakt med Daniel Suhonen.

Analysen kommer att ha tre huvudteman.

– För det första vill vi ge en bild av kapitalmakten i den postindustriella kapitalismens Sverige. För det andra vill vi undersöka hur folk upplever klassamhället, och se vilka mekanismer som skapar klassamhällets ojämlikheter. Och för det tredje ska vi titta på potentialen för radikal förändring. Syftet är att stimulera en diskussion om makt och klass i det svenska samhället.

Kanske kan det få socialdemokratin att börja klass igen.

– Socialdemokraterna har satt sig i en svår sits. En berömd valaffisch från 1985 föreställer en yuppie som sitter med sin dalmatiner i en cabriolet, och som säger sig rösta på Socialdemokraterna för att få ordning på ekonomin. Denna nyliberala strategi ledde till att ojämlikheten sköt i höjden och finanskriserna avlöste varandra. I dag är dalmatiner-sossarna en viktig del av partiet, och är de som gör att partiet inte längre slår vakt om arbetarklassväljarna.

I dag beklagar Göran Therborn den stundtals hårda polariseringen mellan socialdemokraterna och hans ungdoms studentvänster. Han drar på sig en liten grön keps innan vi beger oss ut i snön i jakt på en matbit. (Det blir en wallenbergare, döpt efter bankchefen Marcus Wallenberg.)

– Skiljelinjen mot socialdemokratin blev onödigt stark. Vi viftade exempelvis bort radikaliteten i Palmes stöd åt Vietnamkriget mot USA med överdrivna slagord som ”Tage och Geijer: Lyndons lakejer”. Palmes linje trängde djupt in i socialdemokratin och gav Sverige en progressiv utrikespolitik tills Göran Persson lade om kursen.

Och det var inom socialdemokratin som Therborn inledde sin politiska bana, som sociologistudent i Lund på 1960-talet. Där stötte han tidigt på nya vänsteridéer, bland annat via den fem år äldre blivande vänsterledaren Jörn Svensson.

Precis som i övriga vänstern var det internationella frågor som engagerade mest. Han prenumererade på New Left Review, där den brittiska nyvänstern samlades med namn som Perry Anderson och Stuart Hall, samt tidningar som Le Soleil från Dakar och Accra Daily News. Intresset för internationell politik hade han med sig hemifrån.

– Mitt första politiska minne är när jag 1950, nyss fyllda nio, grälade med min pappa om Koreakriget. Fyra år senare följde jag den franska belägringen av Dien Bien Phu i Vietnam och det begynnande Algerietkriget.

Ljungbyholm var vid den tiden ett litet bondesamhälle med fyra affärer, ett mejeri, en smedja och en liten fabrik som tillverkade träpaneler. I dag finns bara en affär och Göran Therborn måste cykla sju kilometer för att hämta sina boktravar från Amazon. Henrik Kullander kanske fångar något om orten i deckaren Elfenbenssvart (2002), där en lokal tjuv bryter sig in för att äta folks kalaspuffar.

– Min politiska utveckling hade väl med en sorts tonårsrevolt och missanpassning i lokalmiljön att göra. Men det var inget traumatiskt utan berodde på mitt bokintresse. På vintern spelade jag ishockey och på sommaren var jag back i fotbollslaget.

Jag hade goda vänner som var influerade av rebellerna, och det liknade en psykos.

Vid 11 års ålder började han på läroverket i Kalmar. Där lärde han känna bästa vännen Gunnar Olofsson, och tillsammans tittade de på västernfilm och spelade bridge under gymnasiet. Han läste tidigt magasin som New Statesman, och efter ett värnpliktsår riktade han in sig på sociologi.

I Lund munhöggs högern och vänstern på kafé Aten i Akademiska föreningen, och denna öppenhet bidrog enligt Göran Therborn till att stolligheter som 1970-talets ”dubbelmaoistiska” rebellrörelse aldrig fick något fäste i staden, vilket den gjorde i segregerade studentorter som Uppsala och Stockholm.

– Jag hade goda vänner som var influerade av rebellerna, och det liknade en psykos. Hemma hos ett par som jag kände började kvinnan plötsligt prata om Maos ögon på en jättestor affisch. Hur fängslande och gripande de var, hur de såg så djupt, till skillnad från mina och andras ögon. Men rebellerna var svaga i Lund, och i Göteborg åkte de på stryk, säger Göran Therborn och skrattar.

Medan studiekamraterna kämpade med engelskan läste han själv redan på franska, tyska, spanska och italienska, och han tjatade på institutionen att köpa in böcker även från kontinenten. Han engagerade sig snart i studentvänstern, bland annat i socialdemokratiska studentklubben, och 1963 blev han centralfigur i Zenit, som senare omvandlades från syndikalistiskt ungdomsmagasin till allmän vänstertidskrift. Olle Svenning, jämnårig socialdemokrat, minns att Göran Therborn intog en särställning i Lundavänstern.

– Göran var allas vår lärare. Han var spränglärd redan när han kom till Lund i 20-årsåldern och hade nya, oväntade tankar. Det blev ett patriarkalt förhållande: han undervisade oss andra och vi sög i oss. Men han var inte social; han såg ut som en 50-årig Lenin, gifte sig tidigt och deltog inte i utelivet. Han blev bara berusad vid ett tillfälle, och det var också enda gången han nämnde något ur sitt privatliv, som att han var gynnad ekonomiskt i förhållande till oss andra.

Idéhistorikern och numera högermannen Svante Nordin, som också var med i Zenit-redaktionen, ger en liknande bild.

– Han var den som höjde den intellektuella nivån och vi andra satt som lärjungar. Han var vänsterns Zlatan, en som lyfte tidigt. Det var ingen man gav sig in i en dispyt med, eller tog en öl med för den delen.

Vid mitten av 1960-talet var Göran Therborn alltså en superstjärna i vardande. Han introducerade de senaste idéerna från omvärlden i en tid som var hungrig på globala perspektiv, och som vi skall se ville till och med Sveriges statsminister ta del. Men inom bara några år skulle Therborn göra sig omöjlig inom både socialdemokratin och vänstern. Vad var det som var så radikalt med den unge sociologens tankar?

Enligt Göran Häggs Välfärdsåren (2005) bör radikaliseringen av studenterna förstås mot bakgrund av dåtidens avpolitiserade samförstånd. Tage Erlander skojade sig in i folkets hjärtan i Hylands hörna, hörnstenen i svensk folkhemskonsensus, och i ”trolöshetsdebatten” föreslogs att ungdomen skulle förverkliga sig själva i stället för att engagera sig. Varför skulle en ungdomskull som växte upp i materiellt överflöd vilja förändra samhället? Men revolutioner uppstår inte främst under ekonomiska kriser utan när ny rikedom fördelas ojämnt, och snart stod delar av en ungdomsgeneration vid barrikaderna mot socialdemokratisk samstämmighet.

En av de viktigaste utmanarna mot denna konsensus var Göran Therborn, vars artikel ”Den nya vänstern år noll” (1965) och bok En ny vänster (1966) blev centrala för den sena sextiotalsdrömmen om en socialistisk tredje väg bortom socialdemokrati och kommunism. Målsättningen var ”ett socialistiskt, humanistiskt samhälle, ett samhälle där människan kan utveckla hela sin personlighet i arbete, samhällsliv, kultur och privatliv, ett samhälle utan främlingskap och auktoritära institutioner.” (Svenska dagbladet kallade boken för ”pojkaktigt charmerande sammansvärjningsromantik”).

Nyvänstern kritiserade dels båda sidors kvävande byråkratiska järnburar, samt intresserade sig för nya klassers betydelse vid sidan av det krympande industriproletariatet, då deras fackförbund också verkade vara mer kampvilliga.

Här anas kanske ett historiskt kryphål framåt i tiden, till socialdemokratins tredje väg, men Therborn understryker att arbetarklassen fortfarande var betydelsefull för nyvänstern.

– Den del av vänstern som var radikaliserad före Kårhusockupationen [1968] hade ju en stor respekt för arbetarrörelsen och vi sysslade mycket med det. Men det är sant att vi också såg andra politiska krafter, framför allt studentrörelsen och så småningom den nya kvinnorörelsen. Och visst såg vi väl inte bilsamhället som höjden på all civilisation, men samtidigt talade vi ju mycket om den ojämlikhet som fanns kvar trots stegrad konsumtion.

Det förekom mycket interna slitningar och misstänkliggöranden. Tanken var att vi skulle sträva efter samma sak, men i stället debatterade vi om påvens skägg.

Till en början såg socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen med god vilja på studentvänstern, och hoppades att den kunde vinnas över när den mognat. Den unge socialdemokraten Olle Svenning arrangerade därför ett möte mellan statsministern och nyvänsterns unge centralfigur. Mötet blev dock en katastrof.

– Erlander var intresserad av Therborn och läste på i Zenit. Göran fick en timme och en kvart, och lade en timme på att prata om statsrådet Camilla Odhnoffs uttalande om Apartheid i stället för att prata om nyvänsterns grundläggande idéer. Erlander sade efteråt att ”det var mycket intressant att träffa den här pojken” men i dagboken skrev han vad han egentligen tyckte, säger Olle Svenning.

Enligt Erlander talade Therborn ”med en omständighet och med upprepningar, som gör honom nästan outhärdlig.” Therborn minns träffen.

– Det var farbroderligt och förbluffande intimt. Han satt i skjortärmar och hängslen på sitt hotellrum med medarbetare som cirkulerade runt. Men mötet gick sådär.

Kontakten uteblev alltså och bara ett halvår senare lämnade Therborn socialdemokratin, ställde upp i valet 1968 för VPK men lämnade sedan den politiska världen helt.

– Det förekom mycket interna slitningar och misstänkliggöranden. Tanken var att vi skulle sträva efter samma sak, men i stället debatterade vi om påvens skägg.

Men splittringen mellan studentvänstern och socialdemokratin hade djupare skäl än personkemi. Likt de andra studenterna levde Therborn inte precis i armod, och fokus låg i stället på vad den amerikanske statsvetaren Robert Inglehart kom att kalla ”postmateriella värden”, vilka handlar om att utveckla sin potential snarare än att bekämpa fattigdom.

Här hade både folkhemmet och Sovjetunionen misslyckats enligt nyvänstern, vilka med historikern Werner Schmidts ord förenades i en ”fordistisk hegemoni” – tanken att idealsamhället skulle byggas kring industrin – som möjliggjorde samarbete över de ideologiska skiljelinjerna. Båda läger reagerade aggressivt. Erlander ville ”reducera kommunisterna till en betydelselös sekt”, och i Skånes partipress hetsades stenhårt mot nyvänstern.

Samtiden var alltså inte redo att lyssna på Göran Therborn, men frågan är om tiden inte givit honom rätt. Det hjälpte kanske inte att sluta prata om förändringen; samhället blev postindustriellt ändå, med allvarliga konsekvenser för arbetarrörelsen. Och för att förstå dagens klassamhälle är det enligt Therborn viktigt att inse att kapitalismen har förändrats.

– Den viktigaste orsaken till ökad ojämlikhet är övergången till postindustriell kapitalism, tillsammans med stora globala öppningarna för kapitalets rörlighet och möjligheter att smita undan skatt. Produktionen spelar en allt mindre roll, och spekulationer på finans- och fastighetsmarknaderna har blivit viktigare. Kapitalet är då mindre beroende av anställda och kan agera friare, exempelvis genom att ta mindre hänsyn till fackliga krav.

På kort sikt segrade dock Socialdemokratin, mycket tack vare att Sovjetunionen 1968 med våld slog ned den demokratiska socialism som höll på att utvecklas i Tjeckoslovakien. ”Ja, vem fan vill bli anpassad till det här samhället alltså?” hade Ung Vänsters Anders Carlberg ropat till Olof Palme under Kårhusockupationen; en klar majoritet visade det sig.

Och ur den parlamentariska nyvänsterns skärvor rann en välbekant alfabetssoppa ut. Plötsligt hette det att parlamentarismen inte kunde reformeras, och den tidigare avfärdade leninismen fick ett uppsving.

Göran Therborn och Zenit medverkade till denna omsvängning. I En ny vänster kallades leninismen för ”historiskt primitiv” och ett ”totalt fiasko”. I valanalysen 1968 – strax efter att Göran Therborn själv ställt upp för VPK – hette det istället att den borgerliga staten ”måste krossas”, vilket VPK inte förstått på grund av ”de leninistiska teoriernas avveckling”.

Det är i efterhand inte svårt att se varför radikala studenter lockades av sådana teorier. Ambitionen var dock att nå utanför studentkretsarna, vilket visade sig vara svårt för Göran Therborn. Han klädde sig enligt uppgift ”pojkläroverksaktigt” i blazerbyxor och ljus trenchcoat och på grund av sin närsynthet höll han böckerna han läste ur nära ögonen och lutade huvudet på halvkvart. Hans försök till folkligt språk, som att under ett tal i samband med Kirunastrejken 1970 avsiktligt kalla LKAB-chefen ”envojjen” i stället för ”envoyén”, lät därför inte trovärdiga.

– Man kan säga mycket positivt om Göran, men någon humor hade han inte och han var en tråkig talare, säger Olle Svenning. För dem som kom ur facklig miljö var det outhärdligt. ”Dags att ta en pilsner”, sa de.

Men det sade vännerna inte till honom.

– Herregud! Vi vågade aldrig säga något kritiskt till honom. Det är lätt att känna sig dum i hans sällskap.

Denna vördnad förvånar Göran Therborn.

– Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.

Men nog känner även jag att det är svårt att komma honom nära. Kanske särskilt för att han verkar ovillig att prata om privata saker. Detta var dock typiskt för den tidiga vänstern, för vilken politik och studier var allt. När jag bläddrar i gamla nummer av vänstermagasinet Tidsignal ser jag bredvid en LO-analys signerad Therborn en kontaktannons som inleds: ”Ung man, 27 år, önskar bekantskap med debattlysten flicka.” (Man undrar hur effektiv den presentationen hade varit på Tinder.)

– Det var inte en jävel som lyssnade på Dylan, Beatles eller Stones. Den tidiga generationen var en klassisk, gammeldags läskultur, vilket skiljde den från det kommande, musikupproret och allt det där, säger Olle Svenning.

Men med leninismen ökade intresset för djärva aktioner, och Göran Therborn var pådrivande, vilket är svårt att tro om den vänlige sociolog jag träffat.

– Han som var så tillbakadragen, tunn och otränad, skulle plötsligt stå i spetsen för våldsamma uppror. Vid ett tillfälle ledde han ett anfall mot professorernas festmiddag på universitetet, där studenterna slog upp dörrarna med en stor trädstam.

Historikern Håkan Arvidsson var med i Zenit-redaktionen på 1970-talet men gick sedan högerut. Han nämner en liknande anekdot i Vi som visste allt (2005), i samband med att Socialistiska förbundet och Clarté utestängs från ett socialdemokratiskt demonstrationståg: ”Göran Therborn blev alldeles utom sig över den nedlåtande behandlingen och försökte forcera folkparkens staket i en våldsam bärsärkagång. Jag hade aldrig tidigare sett denne stillsamme teoretiker gripas av sådant besinningslöst raseri och det förvånade mig.”

Therborn säger sig inte har läst Arvidssons bok (”Jag läser inte renegatlitteratur.”), och känner inte igen någon av de episoder om hans mer omstörtande sida som fem gamla bekanta jag pratar med nämner, såsom avskurna vattenslangar och handgemäng med socialdemokratiska funktionärer. Men han erkänner att han ”var ju i Paris och påverkades av demonstrationskulturen där.”

Identitetspolitiken har varit ett sätt för tidigare marginaliserade grupper att hävda sig, och har i grunden varit nödvändig.

Enligt SOU-rapporten ”Den farliga fredsrörelsen” skuggades Therborn rentav efter en sammankomst på kafé Aten i samband med att Lunds universitet firade 300 år, då Säpo misstänkte att ”vänsterelement” skulle störa firandet.

Klart är dock att han i efterhand betraktar den leninistiska vändningen som en ”fullständig återvändsgränd”.

– Vi uppfattade inte tillräckligt stabiliteten i det existerande politiska systemet. Det visades dramatiskt i Frankrike, med stora demonstrationer på Champs Elysées i slutet av maj 1968 följt av valseger för [den konservative] de Gaulle i mitten på juni. Det finns inga genvägar till den politiska makten.

Therborn tillhör dock inte den röststarka minoritet av sextioåttor som gick högerut när vindarna vände.

– Det fanns en tydlig skillnad mellan oss som var vänster redan innan vågen och de nyfrälsta radikalerna. De var mer militanta och deras ankare satt mycket grundare. Det är från det skiktet som väldigt många ex-radikaler kommer.

Desillusioneringen efter alla nederlag gjorde att många omprövade sina positioner under 1970-talets andra hälft. Håkan Arvidsson beskriver en typisk dag i revolutionens tjänst:

– Varannan morgon stod vi utanför Nordiska Armaturfabriken i Lund klockan halv sju och delade ut flygblad om den kommande kapitalistiska krisen. De flesta arbetare skrynklade bara ihop och slängde dem. Det var djupt deprimerande att aldrig nå dem vi ville nå, och nästan en form av självspäkelse.

Situationen påminner om dagens debatt om identitetsvänstern, som även den ibland anklagas för att blunda för arbetarklassens vardagsproblem till förmån för lyxfrågor om representation i styrelser och paneldebatter. Men Göran Therborn tycker att denna kritik är förenklad.

– Identitetspolitiken har varit ett sätt för tidigare marginaliserade grupper att hävda sig, och har i grunden varit nödvändig. Så förhoppningsvis är den en bestående del i det progressiva politiska landskapet. Men den har också haft sitt pris då den ibland har haft en splittrande och försvagande effekt.

Både som humanister och leninister hade sextioåttorna avfärdat folkhemmet, antingen som en själsdödande järnbur eller som borgerligt klassorgan, men det visade sig att arbetarna var ganska förtjusta i sitt nyfunna välstånd. De som lämnade vänstern tog dock med sig denna skepsis mot välfärdsstaten, vilket kan förklara att så många inflytelserika högerideologer kom från just studentvänstern.

Inte konstigt då att Håkan Arvidsson och Lennart Bengtsson, som på 1980-talet lyfte fram ”civilsamhället” som en positiv kraft och staten som ett hinder, satt i Zenits redaktion. Eller att den anarkistiske finansmannen Jan Stenbeck byggde hela redaktionen till nyliberala 1990-talsmagasinet Moderna Tider på tidigare Clarté-maoister, med Göran Rosenberg som centralfigur.

Göran Therborn avfärdar dock teorin som en ”borgerlig efterhandskonstruktion”.

– I Frankrike fanns kanske en sådan länk, med deras Nouveaux philosophes [”nyfilosofer” som Bernard Henri-Levy], och i USA fanns en studentvänster som var skeptisk till arbetarklassen. Tvärtom så kanske vi överskattade arbetarklassen och dess möjligheter.

Och Göran Therborns bokslut är sammansatt men positivt.

– 1968 var ett politiskt misslyckande men en kulturell framgång. Bokstavsvänstern var en enda rörig återvändsgränd, och vi lyckades aldrig uttrycka oss i något politiskt parti. Men vi bröt ned gamla ståndshierarkier, genomförde du-reformen, och bidrog till feminismens genombrott. Vi förändrade samhället radikalt i antiauktoritär riktning.

Till och med Håkan Arvidsson – som varit något av en inkvisitor mot rörelsen – har nu pendlat tillbaka och kallar sig för ”socialdemokrat på vänsterkanten”. Han hoppas rentav på ett nytt 1968.

– Vänstern var mitt universitet. Universitetet självt däremot var bullshit. Seminarieövningarna var porslinskrossning: de ställde upp ett föremål, gav oss bollar och instruerade hur vi skulle kasta. Inom vänstern så vände man upp-och-ned på allt och diskuterade grundläggande frågor, som den om vad sanning är. I dag finns inte någon intellektuell rörelse någonstans med samma potential som 68-vänstern.

Göran Therborn förvånas av Arvidssons ord.

– Sade han verkligen det? Det var roligt att höra.

Och kanske är önskningen på väg att uppfyllas. Göran Therborn ser nämligen flera likheter mellan dagens unga aktivister och sin tids studentvänster.

– Situationen är mycket annorlunda, men om man pratar med unga radikaler så finns stora likheter. Fram tills för några år sedan uppstod en stor anarkiserande strömning, med Occupy Wall Street och spanska Los Indignados som exempel. Den påminner om den tidiga 1968-rörelsen och spelade en viktig positiv roll. Den ledde dock ingenvart och har väl försvagats under senare i år, till förmån för ett ökat intresse för Marx. Jag läser ofta den amerikanska tidskriften Jacobin, och där känner man ju igen hemskt mycket i sin egen ungdom.

Men på 1970-talet fanns alltså ingen naturlig plats för Göran Therborn i Sverige. Politiken bjöd bara nederlag, och Kalla krigets eskalation var ingen miljö för nytänkare. Dessutom gjorde Lunds sociologiprofessor Joachim Israel det svårt för dem han såg som ”stalinister” på universitetet. (Om den svenska universitetsvärlden har Therborn sagt: ”Det står en frän dunst av hästhandel och incest kring slutna akademiker som de svenska.”) Så Göran Therborn sökte sig bort från Lunds vänstermiljöer och ut i världen.

Han disputerade 1974 på avhandlingen Science, class and society för att sedan forska och undervisa i Stockholm, nederländska Nijmegen, Göteborg, Uppsala, samt kortare perioder i allt från Los Angeles till Seoul och Tehran till Buenos Aires. Till sist hamnade han i brittiska Cambridge, där han i dag är professor emeritus men fortfarande undervisar. Han har skrivit inflytelserika sociologiska studier om ideologi, klass, ojämlikhet, arbetsmarknad, familj, städer och sociala rörelser, och är i dag en av världens mest citerade marxistiska sociologer.

Det här landet skulle behöva en vänsterpopulism likt Bernie Sanders.

Någon renegat blev han aldrig, vilket har visat sig i de kulturdebatter han medverkat i, som den om ”Farväl till vänstern?” (1984) och om konservative Paul Johnsons omdiskuterade historik över 1900-talet (1987). Snarare får han ofta agera försvarare för 68-vänstern. Synen på socialdemokratins roll under 1900-talet har ljusnat, men dagens parti ger han inte mycket för.

– De sitter fast i en liknande sits som andra socialdemokratiska partier i Europa, nämligen en anpassning till det liberala klimatet. Ta Front National, som varit det största franska arbetarpartiet i 20 år. Socialistpartiet är ju ett skollärarparti som fick en del arbetarväljare när kommunistpartiet säckade ihop. Men när invandrarfrågan dök upp samtidigt som [Lionel] Jospin förde partiet i nyliberal riktning gick arbetarna över till Front National.

Denna liberala anpassning ligger också bakom valet av Donald Trump.

– Jag tror att USA-valet är en vändpunkt. Medelklasstrategin har kört i väggen. De människor som har förlorat på det här har blivit riktigt jävla förbannade på det politiska etablissemanget. Och de är ganska många, som Bernie Sanders kampanj visade. Donald Trump vann tillräckligt många arbetarklassröster i de viktiga staterna för att besegra Clinton, som var urtypen av en representant för etablissemanget.

Göran Therborn efterlyser därför en folkligare vänsterrörelse.

– Progressiva människor gör ett tankefel när de accepterar det liberala och konservativa föraktet för vad de senare kallar för populism. Den är ju tvärtemot vad de säger inte något förstadium till fascism, utan har progressiva rötter i amerikanskt och ryskt 1800-tal. Det här landet skulle behöva en vänsterpopulism likt Bernie Sanders.

Att Sverige inte har sett någon liknande strömning beror bland annat på socialdemokratins toppstyrning.

– Populism betyder att lyssna på och direkt tala till folket. Men den är den svenska arbetarrörelsen främmande. Det finns i socialdemokratin ingen öppen kandidatur eller polemik. Allt sköts i slutna rum enligt vissa organisatoriska procedurer. Den typer av partier har svårt att generera populism. Och detta har politiska konsekvenser. Två tredjedelar är emot vinster i välfärden, ändå går det inte ens att få en majoritet på socialdemokraternas partikongress då de är rädda för vad medelklassen i Stockholms län ska tycka. Den svenska vänsterns största valfråga är neutraliserad på grund av det här. LO-ledningen verkar just ha insett problemen. I Socialdemokraternas ledning drömmer man däremot att liera sig med Centern och Liberalerna, som representerar den liberala ultrahögern i svensk politik. En sådan allians skulle få Socialdemokraterna att köra av vägen helt och hållet.

Frågan är bara när Socialdemokraterna skall vakna. Både i USA och Europa har högerpopulister hittills varit bättre på att mobilisera ilskan mot det politiska etablissemanget, allt medan tredje vägens socialdemokrater sett mellan fingrarna på den ökande ojämlikheten. I stället diskuteras frågan av den ekonomiska och politiska eliten i Davos.

– Kapitalägarna och den liberala pressen är oroade över att folk är så förbannade, och mellanskikten accepterar inte nödvändigtvis den här koncentrationen av rikedom. Problemet är att protesterna tagit sig bisarra uttryck, som om det vore invandrares fel att kapitalisterna roffar åt sig. I USA fanns samtidigt en annan tendens, där en uttalad socialist för första gången i landets historia får 13 miljoner röster i ett primärval. Han hade också haft en hygglig chans att vinna om han blivit demokraternas kandidat.

Sedan tre år träffas den gamla Zenitredaktionen årligen på Kulturen i Lund och äter middag, vilket inleds med ett tal om exempelvis Zenits bokutgivning eller arbetsplatsreportage. Där medverkar bland annat Bo Rothstein och Svante Nordin. Och i dag sker det mesta av Göran Therborns jobb från uppväxtsamhället Ljungbyholm utanför Kalmar dit han återvänt med frun Sonia Therborn, en barnpsykolog med chilenskt ursprung.

I mars publiceras Cities of power, som undersöker hur städer uttrycker och representerar makt. Därefter planerar han en studie om 2000-talets samhälle och kultur.

– 1900-talet var arbetarrörelsens århundrade. Vad som kommer härnäst är ännu oklart, men det är uppenbart på både gott och ont att medelklassen kommer att spela en central roll, säger Göran Therborn.

Mellan vetenskapliga evalueringar och intervjuer med iranska tidskrifter har han stökat av gårdsbestyr som att köra undan 15 skottkärror fallfrukt. Dessutom har han hunnit köpa julklappar till barn och barnbarn, konsumerismen till trots.

– Det går ju inte precis att etablera socialismen i en familj.

Av Leonidas Aretakis, frilansjournalist och kulturskribent

Foto Eva Edsjö

Du har läst en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!