Folket på Balkan har tappat tålamodet med den inhemska politiska klassens arrogans, skriver Palmecentrets Johan Schmidt.
Nationalistiska politiker inledde 2017 med en rad spektakulära provokationer mot den rådande – sköra – ordningen på Balkan, som skapat oro för en ny runda av nationellt sönderfall. Under några dramatiska dagar mullrade krigsretoriken igång och även om den snabbt tystnade så lär spänningarna i regionen tillta.
Först ut var Milorad Dodik, president i den serbdominerade enheten av Bosnien och Hercegovina, som i början av januari firade en egen nationaldag i enhetens huvudstad Banja Luka. Detta trots centralregeringens protester och ett förbud från författningsdomstolen.
Ett par dagar senare rullade ett tåg ut från centralstationen i Belgrad målat i Serbiens färger och med slagordet »Kosovo tillhör Serbien« på 21 olika språk. Tågets slutdestination var Mitrovica, den största staden i den serbdominerade norra delen av grannlandet Kosovo.
Pengar i fickan och »no questions asked« är oemotståndligt för sköra demokratier med svag ekonomi.
Både paraden i Banja Luka och det serbiska tåget avfärdades som inhemska politiska PR-trick, men satte fart krigstrummorna och debatten om ytterligare uppdelningar av staterna på Balkan.
Efter blodbadet i spåret av Jugoslaviens upplösning var stabilitet, till nästan varje pris, den övergripande principen. Mest tydligt uttryck i Bosnien och Hercegovina där systemet med två autonoma enheter och kravet på etnisk representation i nästan all offentlig administration i princip paralyserat staten. De som hävdat att detta experiment aldrig kommer att fungera börjar åter få vind i seglen och Dodiks parad var en försöksballong för att mäta styrkan på denna vind.
De realpolitiska överenskommelser som stoppade krigen; Dayton-avtalet och Kosovos självständighet, har skapat en viss stabilitet. Men de har inte löst de grundläggande motsättningarna och framför allt inte skapat det ekonomiska välstånd som freden och demokratin utlovade. I utbyte mot stabiliteten erbjöds regionen en europeisk integration där nationsgränsernas betydelse skulle minska inom ramen för EUs gränslösa gemenskap.
Men trots stora investeringar från EU och USA i demokratisering och transparens är korruptionen fortsatt stark och känslan av att en liten elit styr sprider sig. De ekonomiska reformerna har hittills skapat massarbetslöshet, ekonomisk stagnation och ökade klyftor samtidigt som de lokala oligarkernas makt och rikedom vuxit.
I kölvattnet av Brexit fokuserar EU på att försöka bevara unionen, snarare än att diskutera en expansion och USAs nye president verkar måttligt intresserad av Balkan. I det vakuum som uppstått kliver Ryssland och Turkiet fram och erbjuder regionen alternativ till EUs petiga och komplicerade förhandlingar. Pengar i fickan och »no questions asked« är oemotståndligt för sköra demokratier med svag ekonomi.
Folket, som tappat tålamodet både med den inhemska politiska klassens arrogans och med omvärldens ointresse, har lämnats i sticket. De progressiva politikerna uppmanar till tålamod men allt fler är beredda att söka alternativ. Det är då de nationalistiska krafterna kliver fram och erbjuder Nationen som den enda sanna vägen till enhet och framsteg.
Johan Schmidt, Palmecentret
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
