Barnvräkningar Nollvisioner har blivit ett alltmer populärt styrmedel bland politiker. »Ett uttryck för politisk handlingsförlamning«, säger Stig Montin, professor i offentlig förvaltning.
Drunkningsolyckor, trafikolyckor, självmord och narkotikamissbruk – det är bara några exempel på samhällsproblem som fått sin egen nollvision. En av de mer kritiserade är nollvisionen mot barnvräkningar, som Dagens Arena tidigare rapporterat om.
Styrningen har blivit till en berättelse. Nollvisionen är just en vision som alla aktörer förväntas ställa upp på så gott de kan.
Enligt Stig Montin, professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet, kan man betrakta nollvisioner som ett grundläggande uttryck för politisk handlingsförlamning. Både nationella samordnare och nollvisioner tillhör en »förhoppningsstyrd politik«, där politiker i större utsträckning får förlita sig på lobbying och nätverkande, menar han.
– Styrningen har blivit till en berättelse. Nollvisionen är just en vision som alla aktörer förväntas ställa upp på så gott de kan. Det är idén som sådan som ska väcka attraktion, en oerhört mjuk styrning om man inte har någon kraft att ställa bakom. Målen finns ju visserligen där, men de är så vaga så att normbildningen i samhället sker utanför de politiska institutionerna, utanför partierna och de offentliga myndigheterna, säger Stig Montin.
Tilltron till politiken som makt att omskapa samhället har krympt – också hos politikerna, menar Stig Montin. Avregleringar, privatiseringar, åtstramningar och krympande resurser gör att det inte längre är legitimt att genomföra vissa politiska reformer. I stället har politiken i högre grad inspirerats av marknadsföring – beteendepsykologer och ekonomer har därmed fått ett allt större inflytande på politiken.
Stig Montin menar att nollvisioner och nationella samordnare kräver enorm samhällelig tilltro. Politikerna verkar tro att om de bara sänder ut rätt signaler kommer organisationer, kommuner och enskilda individer att agera på ett önskvärt sätt.
– Nätverkande och »nudging« är en trend som vi ser väldigt mycket av inom politiken. Man strävar efter att »knuffa« aktörer i en riktning där de beter sig på önskvärt sätt. Man vill ha en kombination av autonomi, att individen bestämmer själv, samtidigt som målen och idealet om ett jämlikare samhälle lever kvar. Vad ska vi göra då? Vissa menar att vi kan nå samma resultat fast med nya metoder och då blir den här typen av styrmedel vanligare, säger Stig Montin.
Läs också
Del 1: Nollvisionen gick upp i rök och 5000 barn vräktes.
Del 2: Barnvräkningar har de senaste åren minskat markant. Men får verkligen fler barn bo kvar i sina hem?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
