Ett bakslag för demokratin i Turkiet

Valresultatet i Turkiet är oroväckande. EU och resten av världen måste nu hjälpa till att stärka de demokratiska krafterna i landet så att de inte förloras.

Med knapp marginal vann ja-sidan söndagens folkomröstning i Turkiet med drygt 51 procent. En ny grundlag är därmed framröstad som ger sittande president Recep Tayyip Erdoğan förstärkt makt på bekostnad av parlamentet och, som yttersta konsekvens, demokratin.

Premiärministerposten avskaffas, presidenten kan styra med dekret och utse viktiga domare, och får rätt att upplösa parlamentet och att införa undantagstillstånd. Erdoğan har med andra ord mer eller mindre gjorts till envåldshärskare, under lång tid framöver.

Erdoğan och hans anhängare kallar grundlagsförändringen för ett sätt att säkra stabiliteten i Turkiet. Och visst, presidentialism innebär i sig vare sig diktatur eller att det behöver vara mer problematiskt än parlamentarism, men Turkiet kan inte jämföras med till exempel Frankrike.

Valresultatet i Turkiet är oroväckande. Under en tid har det gått att studera landets och Erdoğans väg från en öppen till en sluten nation. Från tidigare önskan och förhoppningar om EU-medlemskap till ett alltmer auktoritärt styre och nationalism.

En av de första politiska åtgärderna Erdoğan har sagt att han ska ta tag i är att återinföra dödsstraffet, som togs bort 2004 som en del av landets EU-ansökan.

Det är en klockren markering mot den europeiska unionen, en signal som tydligt visar att Turkiet inte ger mycket för hotet om att stängas ute från EU-medlemskap. Och även om EU trots valutgången vill fortsätta förhandla med Turkiet är frågan om Erdoğan ens ser det som önskvärt längre.

Är man inte för honom och det Turkiet han vill skapa, är man emot honom.

”Europa kommer att få betala dyrt. De tittar ner på oss. Efter 16 april kommer de betala priset för vad de gjort”, sa Erdoğan i ett valtal för en vecka sedan då han gick till hårt angrepp mot bland annat Nederländerna och Tyskland som vägrat låta turkiska ministrar valtala för de många turkar som är bosatta där. Erdoğans polariserande, och hotfulla, retorik och politik är mycket medveten. Är man inte för honom och det Turkiet han vill skapa, är man emot honom.

Konsekvenserna av att vara emot honom har vi sett förut och kommer garanterat se ännu mer av nu. Erdoğan svarade på statskuppförsöket i juli 2016 med massiva utrensningar av offentligt anställda som lärare, poliser, domare. Turkiet är ett av världens värsta länder när det gäller att begränsa pressfriheten och att fängsla journalister.

I skrivande stund har oppositionen krävt en omräkning av drygt 60 procent av rösterna med hänvisning till valfusk, men det är knappast troligt att det sker. Erdoğan kommer hålla hårt i valresultatet.

Listan kan göras lång på män med farligt mycket makt. Finns det något ljus i tunneln är det att halva befolkningen faktiskt inte ville stärka Erdoğans position.

De demokratiska krafter som finns i Turkiet måste nu få hjälp av EU och resten av omvärlden att stärka de mänskliga och demokratiska rättigheterna, i stället för att se på när de går om intet.