Högerns François Fillon blev symbolen för en fifflande politisk elit. Men valresultatet är framförallt den splittrade vänsterns kris. Nu måste den bygga en koalition som kan vinna i juni.
Den första omgången i det franska presidentvalet var en katastrof för de etablerade partierna. För första gången i den femte republikens historia vann två partier som inte tillhör varken Socialistpartiet eller ett traditionellt högerparti. Valets segrare Emmanuel Macron representerade ett parti – En Marche! – som bildades först förra året, och på andra plats kom Marine Le Pen från Nationella Fronten.
Att det blir Macron som möter Le Pen i andra omgången är en konsekvens av den franska högerns kris. Efter att ha varit närmast självskriven som vinnare har Republikanernas kandidat François Fillon under de senaste månaderna blivit symbolen för en fifflande politisk elit, som inte drar sig varken för att ta emot mutor eller låta skattebetalarna betala för falska anställningar.
Dessutom har Fillon blivit ytterligare ett trist bevis på hur etablerade partier spelar extremhögern i händerna när de försöker kopiera deras språkbruk och krav. François Fillon har ägnat valrörelsen åt att närma sig Le Pen (fler poliser, mer gränsbevakning, färre invandrare). På valdagen valde väljarna originalet. Det är en viktig lärdom också för svenska politiker.
Men valresultatet är framförallt vänsterns kris. En bred, enad vänster hade kunnat vinna en stor seger över den försvagade högern i den första valomgången, och hade haft mer kraft mot fascisterna i Nationella fronten.
Den allt överskuggande uppgiften för vänstern i Frankrike är nu att bygga en koalition som kan vinna presidentvalet, och sedan parlamentsvalet i juni.
En vänster som inte förmår ta ställning mot fascism är inte värd namnet.
Vänstern måste lyssna till de arga och förtvivlade. De osynliggjorda. De som drabbats av Frankrikes allt djupare sociala klyftor, av det segregerande skolsystemet, av de skenande hyrorna.
Av en arbetslöshet som bitit sig fast.
De måste lyssna till dem som är förbannade över att landets rikedomar fortsätter att samlas i toppen, medan ungdomar i förorten diskrimineras, marginaliseras och blir sårbara för fundamentalisters lockrop.
Vänstern måste lyssna, men också erbjuda möjliga, realistiska lösningar.
Benoit Hamons visionära förslag om en basinkomst är tveksamt, men det är absolut nödvändigt att formulera en politik för att höja de fattigastes inkomster och levnadsvillkor.
Det är berättigat att som Mélenchon kritisera EU:s förödande åtstramningspolitik, men ”Frexit” är det sista EU behöver just nu. Istället är uppgiften att beskriva hur ökat samarbete inom Europa är en oundgänglig del av vänsterns jämlikhetsprojekt.
De tre främsta kandidaterna till vänster om mitten, Macron, Hamon och Mélenchon fick tillsammans nästan hälften av rösterna.
Frågan är dock om Mélenchon efter valnatten kan räknas in i vänstern. Flera timmar efter att vallokalerna hade stängts tvekade han fortfarande med att erkänna sig besegrad.
Benoit Hamon liksom högerns Fillon uppmanade direkt sina väljare att rösta på Macron. ”Att rösta på extremhögern är inget alternativ” slog Fillon fast.
När Mélenchon till slut steg upp i talarstolen var det för att utlysa ”en omröstning” om hur hans rörelse ska ställa sig i andra valomgången.
Det är ansvarslöst, och framförallt: oacceptabelt. En vänster som inte förmår ta ställning mot fascism är inte värd namnet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
