Först i slutet av Fredrik Lobergs bok ”Håkan Juholt. Utmanaren. Vad var det som hände?”, närmare bestämt på sidan 204, hajar jag till:
”När jag intervjuar Håkan Juholt i december 2011, medan han fortfarande är partiledare, är han övertygad om att åtminstone en mycket högt uppsatt person inom partiet förtalar honom genom att sprida ut lögner och halvsanningar till media.”
”Jag har en ganska klar bild av vem det var”, säger Juholt sammanfattningsvis.
Mikael Romeros bok ”Tobleroneaffären: Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister” innehåller en liknande passus. Vi befinner oss mitt i den mesta dramatiska perioden under drevet mot Mona Sahlin 1995. Hennes medarbetare misstänker att det finns en ”deep throat” på statsrådsberedningen. Redan för 15 år sedan pekades Pär Nuder för övrigt ut som källan av vissa medier. Enligt Romeros bok säger Pär Nuder under dessa dagar till författaren att ”det är kört” för Mona.
Dessa två händelser har förstås sin särskilda laddning. Alla vet att Pär Nuder och Mona Sahlin senare inte drog jämnt, vilket ledde till att Nuder lämnade posten som ekonomisk-politisk talesperson efter valet 2006. Efter valförlusten 2010 krävde Håkan Juholt offentligt Mona Sahlins avgång. Och Mona Sahlin uttryckte sig om sin efterträdare Håkan Juholt på ett för avgångna partiledare okonventionellt sätt. Både Sahlin och Juholt drabbades alltså av stora mediala drev och tvingades avgå under uppseendeväckande former.
Jag kan inte bedöma sanningshalten bakom dessa uppgifter. Även om jag förhåller mig en smula kallsinnig till båda påståendena. Kanske säger de mer om vilka upprivna stämningar och starka känslor som kan uppkomma i samband med kriser av det här slaget. Möjligen vittnar detta också om tillståndet inom socialdemokratin. Oavsett sanningshalten ger de inte någon särskilt smickrande bild av livet i de inre socialdemokratiska salongerna. Jag undrar vem som vill engagera sig i partier som präglas av intern maktkamp och ojusta metoder? Visst, politik är ingen tebjudning. Men borde inte heller vara ett ständigt råkurr.
Mona Sahlins avgång 1995 skapade ett revanschbehov som ledde fram till en stor comeback efter valet 2006. Det första Mona Sahlin sa i talarstolen när hon valdes till partiledare var ungefär detta: ”Oj vad jag har längtat efter den här stunden”. Håkan Juholts korta partiledarperiod kan mycket väl skapa diverse dolkstötslegender. Om de inte redan är i omlopp. Särskilt om interna läckor, läs inre illojalitet, hamnar i fokus.
Jag blir mest illa till mods, inte minst å de inblandades vägnar, av att läsa om maktkamp och personliga vendettor i partierna. Jag hade samma känsla när jag såg Eric Fichtelius intervjuer med Göran Persson i ”Ordförande Persson” med alla dess nedsättande kommentarer. Är detta politiken på 2000-talet? Hänt i veckan i politiken hela året om? En konsekvens av mediesamhällets transparens där allt blir offentligt momentant eller i varje fall mycket snart?
Tage Erlanders memoarer var mycket snälla och sakliga. De dagböcker som kommit ut ett halvt sekel senare är mer öppenhjärtiga. Då är de ändå redigerade. Och de flesta av de som omnämns har nu gått bort. Men även Erlanders dagböcker innehåller ett djup och en reflektionsförmåga som i hög grad saknas i dagens politikerböcker. Och ännu i Ingvar Carlssons eller för den delen Kjell-Olof Feldts memoarer fanns en seriositet och ett allvar som saknas i många av dagens ”fast food”-politik. Och så undrar man varför människor tappar förtroende för demokratin som arbetssätt och praktik.
Dagens politikerböcker har främst jaget i centrum. I hög grad rör det sig om en privat marknadsföring och ett slags rättfärdiggörelse inför för en framtida ny karriär. Vilket gör dem förvånansvärt opolitiska. Jag hade velat veta vad Margot Wallström egentligen ville uppnå med sitt politiska liv. Att hon upplevde Göran Persson som en elak buffel, vilket framgår av biografin ”Margot”, är väl Sveriges sämst bevarade hemlighet. Just här blir kontrasten till dokumentären om Olof Palme bara allt för uppenbar. Exempelvis när han efter att Norrmalmstorgsdramat fått en lycklig upplösning åker till platsen för att hålla ett litet tal och framför TV-kamerorna förklarar att detta var ”en seger för demokratin”.
Kanske är detta bara ett symptom på något helt annat. Politikens meningsförlust bottnar noga besett i politikens inlärda maktlöshet där allt från klimatet till konjunkturen betraktas som naturlagar bortom mänsklig makt. Personligen skulle jag välkomna politiker som adresserar – och gärna skriver om – denna grundläggande problematik. Snarare än fokuserar på läckor, maktkamp och sina motståndares oförmågor och svagheter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
