Den svenska porrdöden

Svenskarna tittar mer på porr än någonsin, samtidigt som Sveriges porrproduktion sjunkit drastiskt från den svenska syndens storhetsdagar. I jakt på svar har Greta Thurfjell granskat vår tids snuskigaste paradox i sömmarna. I sitt sökande möter hon feminister, kapitalister, porrstjärnor. Och sig själv.

Jag har tittat jättemycket på porr. Ändå har jag bara sett en enda svensk porrfilm. Och det var på skämt.

Jag är uppväxt med fri tillgång till stora mängder gratis: dygnet runt, året om, ett så kallat knapptryck bort. Begreppen ”uppblötta porrtidningar i skogen” och ”porr-vhs:er” är mig fullkomligt främmande. En gång besökte jag av ren nyfikenhet en porrbutik men blev yr i huvudet av hyllraderna med omodernt kulörta dvd-omslag, putslustiga titlar, uppfläkta stillbilder på samlag. Jag vände mig istället till de amerikanska gratisporrsajterna – YouPorn, RedTube, PornHub.

Där lyste svensk porr med påfallande frånvaro. Det var inte vad jag hade föreställt mig, även om jag i ärlighetens namn inte direkt längtat efter just det svenska – det är och förblir min åsikt att mitt modersmål inte är särskilt lämpat för upphetsning. Men allt jag hört om den svenska synden då? Alla åttiotalets hyperproduktiva porrkungar, alla filmer där svenskor står i fokus? Jag kan inte hjälpa det, jag känner mig som Elaine Benes i Seinfeld. Är det möjligt att vi inte är så attraktiva som vi tror att vi är?

Hur blev det såhär? Är det globaliseringens fel? Kapitalismens? Eller – hemska tanke – feminismens? 

En enda gång har jag lyckats utsätta mig för svensk porr, och då såg jag det mer som allmänbildning än källa till upphetsning. Jag såg ”Ridskolan”, den berömda filmen från 2001. Den innehåller förstås en hel del sex, men består i nästan lika hög grad av buskisdialog och stråtuggande lantisar som ramlar och slår sig när de smyger på nakna, blonda tjejer. Jag har inte sett ”Fäbodjäntan” men jag har förstått att den innehåller en romans mellan en kvinna och en falukorv – tack, jag avstår nog.

Men kanske har jag bara letat för oengagerat – kanske finns den högkvalitativa svenska pornografin någonstans där ute?

Nej, ska det visa sig. På nätforumen Flashback och Reddit läser jag tråd efter tråd där otaliga Sverigevänner – i en ny definition av ordet – sörjer att det produceras så lite svensk porr nuförtiden. ”Blågul porr hängde inte med i utvecklingen och blev därför akterseglad för många år sedan”, skriver en Flashback-användare. ”Vi får vad vi betalar för och i det här fallet så betalade vi för lite”, menar en annan. ”Det är synd att det tog slut”, konstaterar en tredje sorgset.

De flesta ser nämligen numera korta klipp, tidsoptimerade för en runk, på de amerikanska gratisporrsajterna istället för att köpa porr på svenska. Världens största porrsajt, PornHub, hade förra året 23 miljarder besök. Trettio procent av de svenska besökarna var kvinnor. Och bland de tio mest populära Pornhub-sökningarna hos svenskar under 2016 återfinns det nationalistiska suget – ”swedish”, ”svensk”, ”swedish amateur”. Men hos min trovärdiga källa Flashback pratas det faktiskt bara om en enda samtida, någorlunda professionell porrfilmare – Johan Vilde. Ingen verkar tycka att han är särskilt bra, och jag läser om flera medverkande kvinnor som säger sig lurats på ersättning av honom, men hans taffligt hemmafilmade klipp och hans kraftigt förställda röst ter sig populära ändå. Konsensus råder. Man tar vad man får.

Hur blev det såhär? Är det globaliseringens fel? Kapitalismens? Eller – hemska tanke – feminismens?

Knappast, men vi börjar där ändå. 1998 skrev författaren och krönikören Linda Skugge en text, ”Jag vill ha rättvis porr på hyllorna!”, återpublicerad i krönikesamlingen ”Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad”. Jag minns inte när jag läste boken första gången, men det måste ha varit ungefär samtidigt som jag började titta på porr, någon gång på högstadiet, kanske.

 Att som kvinna bli upphetsad av mainstreamporr är att leva med en sorts svårbestämbar skuld.

Men av ”Jag vill ha rättvis porr på hyllorna!” minns jag ingenting. Kanske hade förnekelsen redan börjat kicka in. Att som kvinna bli upphetsad av mainstreamporr är att leva med en sorts svårbestämbar skuld, en man gärna skjuter ifrån sig. Man kan aldrig riktigt skaka av sig känslan av att man någon gång har kommit till ett övergrepp – och vad värre är, man kan aldrig vara riktigt säker på att man skulle ha stängt av om man visste.

Linda Skugge skriver: ”Om man säger att man är emot porr, börjar förvånansvärt många tjejer protestera och säga: ’Amen kvinnor vill inte titta på romantiskt och sensuellt sex i motljus.’ Nej, men har jag sagt det då? Det känns som om många tror att de genom att säga att de är emot porr skulle uppfattas som frigida nördar, att hela deras sexualitet skulle tas ifrån dem i ett slag.”

Ha! Nitton år senare har absolut ingenting i den svenska porrdebatten förändrats. Själv har jag sett ett antal vändor komma och gå, alltid likadana, bestående av två tydliga och totalt motsatta sidor: svartsynt förbudsivrande (”porr är inte sex”) eller gladporrigt nyliberala (”om unga tjejer inte vill bli drogade, utnyttjade och fångade på film för taxipengar hem kan de väl bara skaffa ett annat jobb?”).

— Ordet ”sexpositiv” får mig att vilja skjuta mig i huvudet.

Malin Ullgren, idag litteraturredaktör (och skrivbordsgranne till mig) på Dagens Nyheter, skrev 2005 en artikel om porr i den feministiska tidskriften Bang.

— Jag tog avstamp i en inställning som jag tyckte var provocerande slapp. Det var plötsligt populärt att inte problematisera porr, att istället prata om det som en feministisk befrielseakt. Att kritisera det var att slå ett slag för radikalfeminism, och det var så jävla dött på den tiden, säger hon.

Malin Ullgrens synpunkter i artikeln, säger hon, rörde sig kring något som i grunden inte hade förändrats – porrindustrins objektifiering och undermåliga behandling av kvinnor.

— Men var man kritisk mot den bemöttes man lite som den första vågens feminister. Som en glädjedödare, en viktoriansk kärring – någon som tar ifrån män flaskan och tvingar på dem kondomen, typ.

Emma Frans, forskare, doktor i medicinsk epidemiologi och vetenskapsskribent, säger när jag ringer upp att hon inte är så intresserad av en roll som porrdebattör. Ändå skrev hon i början av 2016, ihop med forskaren Per Köhler, en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Möjligen omoraliskt – men porr skadar inte”.

— Det finns något paradoxalt i att prata om pornografin och dess skadeverkningar på konsumenten, i en bransch där det ju finns andra, tydliga offer. Inte alltid, men ibland. Det är som att oroa sig för hur torskarna har det när de köper sex, istället för att fokusera på de prostituerade, säger hon.

Kan det i själva verket vara den samtida svenska debattens onyanserade ropande efter porrförbud som gör att det känns fruktlöst att satsa på gammal hederlig inhemsk porrfilm?

Det går ju å andra sidan, om än med varierande resultat, att göra andra sorters porr än den traditionella. En framgångsrik feministisk porrproducent kallar sig Erika Lust och är verksam i Spanien. Hennes senaste filmprojekt bygger på inskickade sexfantasier och hade 2015 över 100 000 betalande prenumeranter. Hon betalar sina manliga och kvinnliga skådespelare lika mycket och vill göra filmer fria från den stereotyp som brukar kallas ”den manliga blicken”.

Det finns andra svenskar som velat göra feministisk porr, på senare år ganska många, men de flesta fungerar för den breda massan snarare som konstverk på tema sex än som godtagbara substitut för den traditionella porren. Det är, helt enkelt, inte särskilt upphetsande. Ofta vittnar personerna bakom filmerna om att de sett porr någon enstaka gång när de var yngre och inte gillat det – ändå är de övertygade om hur de ska gå tillväga för att erbjuda en alternativ utlösning.

Inte kan väl porrmotståndarna vara så hjärtlösa att de vill förbjuda också kändisbarnens pikanta tidsfördriv?

Mia Engbergs ”Dirty Diaries”‚ som 2009 orsakade stort rabalder när den via Svenska Filminstitutet finansierades med skattemedel, lyckades inte riktigt separera porren från porrkritiken. Regissören Ninja Thyberg har gjort flera kortfilmer utan explicita sexscener, i ”Våt” från 2009 fungerar uppskurna meloner som bildliga metaforer för könsorgan. Och häromåret fick Alicia Hansen och Zara Kjellner mycket uppmärksamhet för sin nystartade plattform New Level of Pornography, en sorts samlingsplats för allsköns kollage och låtar av artisten Min Stora Sorg. Mest minnesvärd i samlingen var kortfilmen Female Fantasy, inte för de autentiska sexscenerna (den innehöll inga) utan för att rollerna spelades av barnen till Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström respektive Susanna Alakoski och Mats Söderlund.

Men inte kan väl porrmotståndarna vara så hjärtlösa att de vill förbjuda också kändisbarnens pikanta tidsfördriv?

De politiska porrmotståndarna, som på senare år främst varit den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm och Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), har hittills varit vaga på den punkten.

2015 lanserade Roks, ihop med Sveriges Kvinnolobby och Unizon, kampanjen Porrfritt under Almedalsveckan. De vill, bland andra mer hedervärda mål som utökad sexkunskap i grundskolan och skärpta sexualbrottslagar, lagstifta mot pornografi. Men porren? Hur skulle ett sådant förbud se ut? De många brott som drabbar främst kvinnor i porrbranschen – sexuella övergrepp, koppleri och våld – är ju redan olagliga. Alltså är det själva produkten porr som måste bli straffbar. All porr? Mainstreamporr? Kvinnoförnedrande porr? Men tänk om den är både kvinnoförnedrande och feministisk? Vem ska avgöra vad som är vad?

För att försöka bringa klarhet tittar jag på ett avsnitt av SVT:s Aktuellt från den 5 mars i år. Linda Nordlund, tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet och ledarskribent på Svenska Dagbladet, debatterar mot just Veronica Palm. Det är ett skolexempel på en porrdebatt, specifikt vinklad för att handla om hur porr påverkar unga tittare. Palm räknar förfärat upp saker som hon menar att snart sagt varenda porrklipp på nätet innehåller: stryptag, en örfil, gruppsex. Nordlund kontrar med att ”vanliga människor” inte tittar på den sortens porr. Båda, eller ingen, har rätt. Jag läser med en stigande känsla av hopplöshet på Twitter att Linda Nordlund och Veronica Palm debatterade mot varandra redan 2007.

Nej, porrförbudsfeminismens fel är det inte – den verkar ha ödslat så mycket tid på att stå och stampa att den knappt kommit någonstans. Är det då istället internetsamhället i allmänhet, och den fria tillgången till amerikansk gratisporr i synnerhet, som ska stå till svars för att så lite svensk porr nuförtiden ser dagens ljus?

Det finns en känd intervju från 1969 med Sveriges dåvarande utbildningsminister, Olof Palme, gjord av den brittiske journalisten David Frost. Frost frågar: ”Hur har ni erhållit den här bilden av ett älskande folkslag?”. ”För det första”, svarar Olof Palme, ”har vi inte så omfattande censur av erotik eller pornografi. För det andra har svenska ungdomar en väldigt naturlig, normal inställning till sex. Jag har aldrig trott på moralism genom förbud – det är att sopa saker under mattan, istället för att släppa ut dem i det fria.”

Två år senare legaliseras pornografi i Sverige.

— Eftersom Sverige tidigt hade en ganska omfattande underjordisk porrproduktion och eftersom legaliseringen kom tidigt här kunde svensk porr som var riktad mot utlandet produceras, säger Klara Arnberg. Hon är docent i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet och skrev sin doktorsavhandling om svensk porrtidningsmarknad under efterkrigstiden.

— Det pornografiska började förnkippas med Sverige alltmer under sextiotalet. Den klassiska bilden av en porrstjärna bär fortfarande en del drag som förknippas med den svenska synden – blond, sexuellt utlevande och fri från de negativa associationerna till sexualitet såsom skam, oönskade graviditeter och prostitution, säger Klara Arnberg.

Hon menar att Sverige egentligen bara var först med – inte nödvändigtvis bäst på – att möta den internationella efterfrågan.

— När pornografin blir friare i andra länder fick de svenska aktörerna ordentlig konkurrens – också från utländska aktörer som spann vidare på föreställningen om det svenska. Det är ganska vanligt att etnicitet erotiseras i pornografin, men i fallet med den svenska synden var det också nationaliteten som fick en särskild laddning med kopplingen till välfärdsstaten. Kanske kan man se liknande drag i den exotifiering som senare skedde av länder i Östeuropa och i viss mån Thailand.

“Man kan inte vara porrskådis på heltid i Sverige, eftersom det knappast finns en porrbransch hemma” – Puma Swede

Har den stereotypa svenska kvinnan alltså konkurrerats ut från porrmarknaden? Är det numera en annan sorts nationsbaserad kvinnobild som skapas och efterfrågas i den samtida porrens värld – istället för den sexuellt hungriga svenskan, den undergivna östeuropeiskan eller östasiatiskan, medan det ”svenska” utseendet alltmer flyter ihop med det amerikanska porridealet?

På omvägar får jag tag på den svenskfinska porrikonen Puma Swedes mailadress. Johanna Jussinniemi, som hon egentligen heter, flyttade till USA 2004 och har där förkroppsligat den utländska sinnebilden av en svensk kvinna – blond, blåögd och med gigantiska bröst.

”Man kan inte vara porrskådis på heltid i Sverige, eftersom det knappast finns en porrbransch hemma”, skriver hon till mig. Hon erkänner att hon inte har någon vidare koll på hur den svenska produktionen ser ut nuförtiden, men att hon har hört att det som filmas är mer i ”gonzo-” eller ”amateur style”. En tjej hon har pratat med, skriver hon, sade att ”för att kunna filma i Sverige behöver man i stort sett ställa upp på allt om man ska få några jobb överhuvudtaget”.

Jag frågar om Puma Swedes svenska ursprung har gynnat henne i karriären, och får svaret: ”Kanske inte ursprunget i sig, men att vara blond och lång har gjort att jag sticker ut ur mängden. Svenska kvinnor anses exotiska här och jag får ofta frågan om alla är blonda, långa och storbystade? Nästan, svarar jag, hahahaha…”

Om jag ska tro Puma Swede går det alltså, trots våra exotiska kvinnor, inget vidare för den svenska porrbranschen. Och ”inget vidare” ska visa sig vara en underdrift.

I en artikel i Expressen från 2003, Porren och offren, kallas det svenska porrföretaget Max’s, som grundades 1980, för ”en lysande affär”. Enligt artikeln omsatte porrproducenten och distributören år 2000 59 miljoner kronor och hade 35 anställda, innan de 2003 såldes till tyska porrjätten Beate Uhse, som skulle börsnoteras i Sverige och spåddes en ljus framtid.

Jag går in på Max’s webshop och läser: ”Det här är bättre än Grodor och Pang Pang !!!”. Ingen svarar på det mejl jag skickar till kontaktadressen. När jag letar upp Beate Uhse Sweden AB på nätet är det första jag ser en flygbild på ett tegelhus i Stockholmsförorten Täby, delvis täckt av en skåpbil med texten ”KONKURSAUKTIONER.SE” i stora, gula bokstäver. En Michael Jutterström står som VD för företaget, och för företaget Maxitron Enterprise AB på samma Täby-adress. Jag kan mycket lite om företagsekonomi men lyckas utläsa att de senaste åren mest bestått av miljonförlust efter miljonförlust.

Framtiden har mörknat. Inget företag har tagit Max’s plats på den svenska porrmarknaden. Åtminstone tror jag inte det – men jag måste få veta.

Samma år som jag föddes, 1994, öppnade porrbiografen Blue Vision på Kungsholmen i Stockholm. Jag växte upp i krokarna och gick på dagis en gata bort. Från min barndoms förbipasseranden minns jag hur män smygande försvann in genom den dunkla dörren och kom ut till synes skamsna. Huruvida de hade tittat på svensk porr eller inte i runkbåsen var inte min huvudsakliga frågeställning då – men när jag ringt runt till några av de klassiska svenska porrbutikerna lutar svaret åt ett nej.

Tyvärr visar det sig inledningsvis att Blue Vision inte har samma tveksamt nostalgiska inställning till mig som jag har till dem. De har inte alls tid att prata när jag ringer, snäser av mig med ett ”vi har inte ens tid att prata med varandra”, och konstaterar innan de lägger på: ”Det är full rulle här”.

I’ll say. Istället ringer jag en annan stockholmsk porrinstitution, US Video, en porrbiograf och -butik i kvarteren ovanför city.

— Vi har en sektion med filmer från svenska filmbolag, men inte så många genuint svenska filmer. De översätter mest amerikanska titlar nuförtiden. Filmer som är helt och hållet producerade i Sverige har vi kanske tio stycken inne just nu, säger mannen jag pratar med.

Och enligt honom säljer de svenska filmerna snabbt slut.

— Vi har egentligen alldeles för lite, men det görs helt enkelt inte fler dvd-filmer. Det svenska som produceras numera går direkt ut på nätet.

Och det svenska som produceras är ju, som vi tidigare konstaterat, föga.

Är Sverige helt enkelt för progressivt för att producera sin egen mainstreamporr, och riskera att nya porrkungar tillåts dominera marknaden?

Butiken Lovetoys, kanske mer känd under sitt förra namn Martinshop, säger att intresset för porrfilm på DVD generellt har minskat kraftigt. Enligt dem spelas det på grund av svårigheter med finansieringen knappt längre in någon svensk porrfilm – de få filmer de säljer är fem, kanske tio, år gamla eller ännu äldre. Afrodites Apotek, en sexbutik för kvinnor, berättar på telefon att de förutom Erika Lusts filmer mest säljer instruktions-dvd:er för kamasutrasex.

Alltså: det är, trots viss efterfrågan, ute med den svenska porren.

Kanske är det ett försenat straff för allt svenskt syndande – undermålig inhemsk porrfilm, och en porrdebatt som går och går utan att någonsin komma till dörren.

Eller straff, förresten. Är det egentligen något dåligt, det att den svenska pornografin går på knäna? Förutom att några killar på Flashback sörjer, är det inte ett tecken på att vi trots allt kommit någonstans att vi inte längre uppmuntrar filmisk exploatering av kvinnor? Är Sverige helt enkelt för progressivt för att producera sin egen mainstreamporr, och riskera att nya porrkungar tillåts dominera marknaden?

Jag frågar doktor Emma Frans om det finns några positiva effekter av att vara ett porrkonsumerande land.

— Danmark var det första landet som legaliserade pornografi, och Sverige var också tidiga. Det finns studier som tyder på att i länder med en liberal syn på pornografi har man också en liberal syn på kvinnor, även om det inte är porren som orsakar en bättre kvinnosyn. Där man förbjuder porr har man generellt också en konservativ inställning till kvinnans roll i samhället, säger hon.

Emma Frans ser likheter mellan den utländska retoriken kring den svenska synden som något dåligt, och den samtida diskussionen kring Sverige som ett land med stora problem.

— Många gillade inte de så kallat ”svenska värderingarna” då heller – kvinnor på arbetsmarknaden, kvinnor som badade nakna, kvinnor som var promiskuösa. Vi kan skoja om det nu, men på den tiden användes sådana argument för att smutskasta Sverige. Då var vi ”moraliskt förtappade”, nu blir vi ”våldtagna av invandrare”.

Straffet är då kanske snarare att vi inte längre tillåts, eller har råd att, presentera en annan, mer nyanserad bild av sexlandet Sverige. En modern svensk porrbransch skulle inte behöva drivas av män som Carl Serung, som gått under jorden sedan han på nittiotalet anklagades för övergrepp och skattefusk, eller Berth Milton, som flyttat utomlands efter skattetrasslande och daddy issues skildrade i dokumentären Porrkungens tårar.

Historier som de porrkungarnas offer berättat är inte ovanliga i vare sig den lilla svenska eller den stora amerikanska branschen. Unga tjejer blir lurade på pengar, utnyttjade, tvingade att ställa upp på saker de inte samtyckt till eller att ställa upp överhuvudtaget. Många gånger, om än inte alla, villkoras samtycket av att kvinnor ser sexarbete som sitt enda sätt att få betalt.

Varför ska vi villigt gå med på att konsumera den amerikanska mainstreamporren, när den fortfarande i så hög utsträckning produceras med sådana konsekvenser? Produkten porr är ju inte problemet, utan arbetsförhållandena, till följd av det utbredda och systematiska kvinnoförtryck som letat sig in i porrbranschen liksom på ett eller annat vis alla andra branscher. Porrproducenter som söker andra vägar – och ja, de är ofta kvinnor – visar att det inte är så det måste gå till.

Inhemsk porrproduktion kan regleras, arbetsförhållanden kontrolleras, brott lagföras. Hur amerikansk porrproduktion sköts kan vi inte påverka – men bilden av Sverige, utomlands och inrikes, är vår att måla.

Kanske vore det i själva verket bättre om den svenska synden återuppstod. En hel del svenskar skulle jubla, vad det verkar. Resten av oss får väl vackert vänja oss vid att komma på svenska.

Av: Greta Thurfjell, kulturskribent på DN

Illustrationer: Natalie Krim