Det esoteriska Twin Peaks

Twin Peaks, en av TV-historiens viktigaste serier återuppstår den 21 maj i år. I en tid då verkligheten överträffar dikten har Sonja Schwarzenberger följt de 25-åriga mysterierna i Twin Peaks för att se om de kan leda till en djupare förståelse av livet.

En naken kropp ligger tätt inlindad i plast på en stenig strand. Under flickans vänstra ringfingernagel är ett pappersfragment inkilat med den enda bokstaven ”o”.

Välkommen till Twin Peaks: En mordgåta som utspelar sig i en småstad full av osannolikt attraktiva invånare. Tonåringar firar happy hour i Paris med en sup och ett hastigt knull innan första lektionen. En äldre kvinna talar med ett vedträ som hon håller mot bröstet som en bebis. Under några långa, blodisande sekunder får vi inte se något annat än ett trafikljus som slår om från grönt till rött. En väldigt kort man i en röd kostym talar baklänges. Något ont lurar i skogen och ugglorna är definitivt inte vad de ser ut som.

It touches something in the psyche… It’s almost like being in a moving painting – Michael Horse

Mysterierna har hypnotiserat tittare sedan 90-talet och hållit liv i en kult av sökare som försökt förstå märkligheterna i Twin Peaks. Skaparna David Lynch och Mark Frost har inte velat förklara sitt universum. Tvärtom: Lynch beklagar att de tvingades avslöja pulsådern som drev serien framåt: vem som mördade Laura Palmer. ”Hemligheten var en gyllene gås som kläckte fantastiska guldägg i tittarnas fantasi, det var förfärligt att döda den” säger han i en dokumentär om serien. Kanske blev det Twin Peaks undergång? Kritiker tyckte att de övernaturliga delarna spårade ur i den andra säsongen, Lynch var sällan på plats och serien fick en sämre visningstid. Tittarsiffrorna sjönk och det blev aldrig en tredje säsong, trodde vi. Men precis som Laura Palmer utlovade, ses vi igen, 25 år senare.

Vad kan vara mer passande än att vaka in nypremiären den 21 maj med att tyda de gamla mysterierna på esoterisk väg? Den som söker en djupare mening under tvillingbergen får göra sin egen resa och studera de symboler och teorier som går att finna i de mörkare avkrokarna på internet. Låt oss frimodigt hoppa ned i kaninhålet, en stig framträder när vi lägger en sten i taget.

Världen bakom världen

Liksom meddelandena från yttre rymden sänds från skogens inre i Twin Peaks bör vi förstå det dolda i serien genom att söka inåt. Det lilla samhället kan ses som en spegelbild av ett USA i miniatyr med våldsamma problem tätt under den putsade fasaden – världen bakom världen. Dualiteten är en av de starkaste symbolerna i serien: De två bergstopparna, dubbelgångarna, dvärgen och jätten, det jordiska Twin Peaks och det andliga som ibland bryter igenom. Kanske bör vi läsa den fasansfulla dikten som en ledtråd till oss tittare:

“Through the darkness of futures past
The magician longs to see;
One chants out between two worlds
‘Fire walk with me.”

Är det vi som är trollkarlen och står mellan världarna? Är det vi som längtar efter mening i en teveserie som inte ska begripas logiskt? Twin Peaks måste tydas genom dunkla symboler och en sönderbruten tidslinje i vårt undermedvetna. Lynch formspråk befinner sig ofta mellan medvetet och undermedvetet, i dåtid som blir framtid, en berättarteknik som bäst förstås genom att tyda hans filmer som drömmar. Den excentriska bloggaren och filosofen Jay Dyer menar att det går att läsa Twin Peaks enligt metoden för skymningsspråket, Sandhyabhasa, som används för att bevara hemligheter i tantriska skrifter för oinvigda: Kommunikationen förmedlas inte bara genom det skrivna, utan också genom emotionell förståelse. Symboler, associationer och förkroppsligandet av känslor. Liksom satyrerna i grekisk mytologi är en personifiering av lusta och lurendrejeri är den kortvuxna mannen i den röda kostymen förkroppsligandet av alla synder som samlades i den avhuggna armen med tatueringen Fire walk with me. Han är en karaktär och samtidigt en spegelbild av våra okontrollerade begär som skymtar fram under fasaden.

Ugglorna

Det är ingen slump att ugglorna som vakar över stan egentligen är invånare på besök från Black/White lodge. Precis som Freja i fornnordisk mytologi kunde flyga i sin fågelhamn återfinns ugglorna som andliga väktare i nordamerikanska legender i olika stammar. Ibland som monster, stora halvkvinnor som slukar barn, andra gånger dyker de upp som symboler för grymhet eller vishet, liksom Athenas uggla. Eller, som i Twin Paks: Flygande kärl för de dödas andar på väg mellan vår värld och efterlivet.

Sykomorträden

Portalen till andevärlden i Twin Peaks träder fram bakom röda sammetsdraperier i en cirkel av sykomorträd. De bleka stammarna glänser i silver när de tappar sin bark och kallas ibland för spökträd. Sykomoren har en viktig plats i många historiska kulturer; I Egypten avtecknades den som livets träd vars rötter hade kontakt med underjorden, bladkronan med himlen, och stammen en tröskel mellan liv och död.

I katolicismen symboliserar sykomorträdet platsen i en människas liv där hon tydligt ser Jesus, ett tecken på förnyelse och självrannsakan. Det kommer från berättelsen om den girige tullindrivaren Sackaios som klättrar upp i ett sykomorträd för att få en skymt av Jesus, som upptäcker honom och besöker hans hem. Efter mötet förändrar Sackaios sitt liv och betalar tillbaka det han tilltvingat sig.

Enligt legenden från Wyandottestammen i Oklahoma bodde två synnerligen onda andar i var sitt sykomorträd. Grenarna böjde sig i kloliknande mönster, vinden tjöt i lövverket och skrämde livet ur nybyggare som talat om att hugga ned träden till ved. De som vågat förorätta trädandarna hittades döda med ansikten förvridna av fasa om morgonen.

Kanske går legenden igen i de våldsamma öden som väntar alla karaktärer i Twin Peaks som hotar skogen genom exploatering av marken Ghostwood?

The dweller on the threshold

He is BOB, eager for fun. He wears a smile. Everybody run. – MIKE , den enarmade mannen 

Spåren efter BOB, seriens blodtörstiga antagonist, tar sin början i manusförfattaren Frosts intresse för teosofin och några av dess mystiker kring sekelskiftet: Madame Blavatsky, Dione Fortune, William Yeats och Alice Bailey. Flera av dem nämner i sina böcker en fasansfull skuggfigur, en själslig doppelganger som suger sig fast i en mänsklig kropp tills den besegras: The Dweller on the threshold”

Den som vaktar tröskeln till själens mörka natt nämns första gången i boken Zanoni 1842, då i kvinnlig skepnad. Mer utförligt beskrivs det av Bailey i Esoterisk Astrologi II (1942): ”Väktaren manifesterar sig som en spöklig bild så snart den andligt sökande beträder stigen mot högre kunskap.” ”Från uråldriga minnesrester, från ett djupt rotat förflutet, från kollektivt ärvda erfarenheter, begär och usla karaktärsdrag som fortfarande står obesegrade, allt detta ger vi namnet: Den som vakar vid tröskeln”.

Låter det bekant? En av de vackraste dialogerna i Twin Peaks sker mellan Albert Rosenfield, Sheriff Truman och Agent Cooper på Leland Palmers begravning. De frågar sig om BOB är verklig, eller om de behöver förlika sig med tanken att en av deras grannar blivit så galen att han våldtagit och mördat sin egen dotter. Albert konkluderar, “Maybe that’s all BOB is: The evil that men do.” Är BOB familjen Palmers sätt att hantera det ohanterliga, en manifestation av tittarnas samlade underjag eller en grym ande som livnär sig på rädsla och lidande?

Twin Peaks lyckas återge flera perspektiv samtidigt: Människors möjlighet till våld och grymhet. Våldets obegriplighet och dess konsekvenser. Hur en familj gemensamt upprätthåller, förtränger och skyddar en fasansfull hemlighet. Tolkat genom övernaturliga märkligheter bildar det en egen magisk, men samtidigt hjärtslitande realistisk berättelse om vår tid.

Mamma sa en gång: ”Den där teveserien gör dig till en kanin framför en kobra – Hypnotiserad”. Kanske hade hon rätt. Är de oförlösta mysterierna i Twin Peaks den verkliga gyllene gåsen i våra sinnen? Vi leds in i en labyrint av tvetydigheter, associationer och dubbla betydelser utan avslut.

Fyra dagar har gått sedan jag började kryptera symbolerna i Twin Peaks. Jag håller eventuellt på att förlora mig själv. Hittar uppgifter om Mayafolkets spirituella förhållande till majs. Andarna i Black Lodge lever på stuvad majs, garmonbozia: den fysiska manifestationen av sorg och lidande som BOB drar ur sina offer. Överväger att göra mig en likadan mask som den otäcka hoppande mannen har, utan ögon, bara en spetsig näbb och inser sambandet mellan masken, de oberäkneliga clownerna i Lakotastammens myter och varför den hustrumisshandlande lastbilschauffören Leo får en partyhatt och tårta i ansiktet: Mörka clowner! Leland och BOB skrattar när de mördar. Satt det inte en affish av en clown på väggen hemma hos knarklangaren Jacues Renault? Han slutar för bövelen i en leende likpåse. Kan det vara en referens till hur naturen dödar utan urskiljning, i ett skratt, av en slump?

Ska vi finna tröst i det meningslösa, att det ändå inte är så viktigt hur vi lever och vad vi presterar eftersom det aldrig fans en plan med vår existens? Eller finns hoppet i att vi kan försöka vara annorlunda? Kämpa mot det hopplösa, skapa meningsfullhet ur kaos.

“The language I speak must be ambiguous, must have two meanings, in order to do justice to the dual aspect of our psychic nature.” – Carl Jung

Funderar på vad det säger att den briljanta hemliga dagboken med sitt väldigt explicita innehåll skrevs av Davids då blott 22-åriga dotter Jennifer Lynch och att han lät sin egen son spela rollen som Mrs Tremonds barnbarn, en karaktär som det spekuleras om, symboliserar en ung Leland Palmer vid den tid han förfördes av BOB.

Läser om att två berg är den alkemiska symbolen för stark eld. Kan det gröna bordet som andarna samlas runt i filmen ”Fire Walk with me” vara en referens till Tabula Smaragdina vars inskription avslöjar hemligheterna bakom De vises sten och lyder: ”Det som är nedan är såsom det som är ovan” Vilket är nästan identiskt med Log Ladyns filosofiska introtal i avsnitt två säsong två!

Vi trodde att det var Agent Cooper som tvingades möta sin egen mörka doppelgänger, men magikern i dikten är en symbol för oss och vårt oupphörliga sökande. Vår aptit och tillfredställelse i perfekt relation, symboliserad av en gyllene donut. Som Margaret med vedträt avslutar:

”As above, so below. The human being finds himself, or herself, in the middle. There is as much space outside the human, proportionately, as inside. Stars, moons and planets remind us of protons, neutrons and electrons. Is there a bigger being walking with all the stars within? Does our thinking affect what goes on outside us and what goes on inside us? I think it does. Where does creamed corn figure into the workings of the universe? What really is creamed corn? Is it a symbol for something else?”

Av: Sonja Schwarzenberger