Maktkampen kring framtidens arbetsmarknad

Ideologi förklarar det stora politiska motståndet mot att klubba igenom två självklarheter – avskaffandet av Lex Laval och skärpningen av de offentliga upphandlingsreglerna.

Två små steg på väg mot ett bättre arbetsliv. Så skulle jag vilja beskriva två beslut i Sveriges riksdag som fattats den senaste tiden.

I veckan klubbade riksdagen en proposition som innebär att offentliga upphandlare skall ställa krav på rimliga arbetsvillkor. Vad gäller lön, semester och arbetstid måste lägstanivån i svenska kollektivavtal gälla. Man kan tycka att det är en självklarhet egentligen. Särskilt som det rör sig om våra gemensamma skattepengar. Pengar som politikerna rår över. Hur hamnade vi egentligen här? Varför har den offentliga sektorn befrämjat underbud av löner och arbetsvillkor?

Beslutet i riksdagen är noga besett rätt modest. Det tar bort de värsta avarterna. En kompromiss som kristdemokraterna ställt sig bakom. KD har här brutit den borgerliga alliansfronten. Intressant och viktigt. Men det är bara ett första steg på väg mot rättvisare villkor i arbetslivet.
Det finns många skäl till att den svenska arbetsmarknaden polariseras. Och därmed producerar mer klyftor och orättvisor än tidigare. Arbetsmarknaden är stadd i ständig förändring. Globaliseringen och uttolkningen av EU:s inre marknad spelar förstås en viktig roll.

Men det rör sig också om nationella politiska beslut ­– eller brist på beslut. Så mycket av våra livsvillkor bestäms i arbetslivet. För att inte tala om våra inkomster. Men sedan lång tid har andelen som har en svagare ställning på arbetsmarknaden, sämre villkor och lägre löner ökat. Medan andra drar iväg åt andra hållet. Kort sagt: polarisering. Vidare utförs många jobb av företag som inte täcks av kollektivavtal. Inte minst gäller det utländska så kallade utstationerade företag som verkar i Sverige.

Så mycket av våra livsvillkor bestäms i arbetslivet. För att inte tala om våra inkomster.

Därför var det förstås också en stor framgång att riksdagen förra vecka avskaffade Lex Laval-lagen som infördes efter en dom i EU-domstolen 2010. Den här gången med stöd av Sverigedemokraterna. Svenska fackförbund får nu möjlighet att vidta stridsåtgärder mot arbetsplatser som inte tecknat kollektivavtal utan de så kallade beviskrav som tidigare i praktiken omöjliggjorde detta. Även detta är ett fall framåt. Det blir möjligt att vidta stridsåtgärder men bara för att kunna ställa krav på minimivillkor enligt kollektivavtalen. Det blir möjligt att motverka de värsta avarterna. Vi har redan en stor grå sektor med extremt dåliga löne- och arbetsvillkor. Om inget görs riskerar kollektivavtalen att konkurreras ut och försvinna i några delar av arbetsmarknaden. Beslutet gör det möjligt att börja hantera denna utmaning.

Två små steg i rätt riktning.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på samverkan mellan löntagare och företag, mellan facket och arbetsgivarorganisationer. Den innefattar regler, lagar och institutioner för att hantera konflikter och förhandlingar. För att denna framgångsrika modell ska kunna överleva behöver politiken och staten (som tredje part) agera på ett sätt som inte undergräver den.

Men man undrar samtidigt: varför finns det ett så stort politiskt motstånd mot exempelvis avskaffandet av Lex Laval och skärpningen av de offentliga upphandlingsreglerna? Motståndet är förmodligen ideologiskt motiverat. Det pågår i dag en maktkamp kring framtidens arbetsmarknad. Och många förslag som florerar i debatten fortsätter i tangentens riktning i stället för att befrämja ordning och reda och rimliga arbetsvillkor. Jan Björklund som är partiledare för Liberalerna vill exempelvis använda lagstiftningsmakten för att driva igenom lägre ingångslöner! Ideologi och politik. Ja, när läste ni senast en ledare i exempelvis Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten eller Sydsvenskan som uppmärksammade dåliga arbetsvillkor och varnade för polariseringen av den svenska arbetsmarknaden?