Rut värnar om de rikas plånbok

Rut-kritiken handlar varken om att raljera eller om elitism. Däremot värnar vänstern om att hårt arbetande människor inte utnyttjas. 

Så var det dags igen. Rut-förespråkarna försöker trolla bort det egentliga problemet med avdraget genom att leda bort uppmärksamheten från praktisk politik till retoriska piruetter.

I DN förfäras Amanda Sokolnicki över att Aftonbladets Eva Franchell i en ledare beskriver Moderaternas budgetförslag om att tredubbla rutavdraget som ett sätt för de rika att fylla sina hem med pigor som ska städa dem.

Det är »en vid det här laget väletablerad vänstertradition som går ut på att raljera över den här typen av arbeten«, skriver Amanda Sokolnicki i sin ledare.

Tillåt mig göra en rättelse. Nej, vänstern raljerar inte över »den här typen« av arbeten. Däremot värnar vänstern om att hårt arbetande människor inte utnyttjas i ett spegelvänt Robin Hood-system där det värnas om de rikas plånbok.

De välbeställda vänder sig till staten för bidrag, för att låta någon annan utföra arbete de inte vill utföra själva, till lägsta möjliga kostnad. 

Att alliansen införde rutavdraget 2007 är inte svårt att förstå. Desto konstigare är att Socialdemokraterna 2016, istället för att avskaffa rutavdraget helt, bara sänkte maxbeloppet för rutavdrag från 50 000 kronor till 25 000 kronor, samtidigt som man utökade vilka tjänster som skulle ingå i rututbudet.

Senast i januari i år har reparation av vitvaror tillkommit i raden av tjänster som kan köpas till rabatterat pris. Tanken var på ytan förrädiskt lockande. Med hjälp av detta skulle rutavdraget nämligen inte längre användas till lyxtjänster av de rikaste utan också av andra än höginkomsttagare.

Men statistiken talar sitt tydliga språk. Var femte person i Danderyds kommun, med högst medelinkomst i Sverige, gjorde rutavdrag 2016. Motsvarande andel i glesbygdskommuner med lägre medelinkomster låg på runt tre procent, skriver ETC. Vid Karlaplan på Östermalm i Stockholm gjorde 21,3 procent rutavdrag (medianinkomst 31 795 kronor) som kan jämföras med 0,3 procent i Fittja (medianinkomst 12 970 kronor).

Städning, barnpassning, trädgårdsarbete, flytthjälp och it-tjänster i hemmet är några av de tjänster som det går att göra skatteavdrag för. Tjänster som de höginkomsttagare som använder rutavdraget ändå hade haft råd att köpa, utan statens subventioner.

Det är de välbeställda som vänder sig till staten för bidrag, för att låta någon annan utföra det arbete de inte vill utföra själva, till lägsta möjliga kostnad.

Alternativet om rutavdraget försvinner är inte arbetslöshet som Amanda Sokolnicki skriver, utan att de som vill köpa tjänster som ska utföras i hemmet antingen städar själva eller betalar fullt pris för det.

Skrämselpropagandan som Svenskt Näringsliv och arbetsgivarorganisationen Almega ägnade sig åt efter halveringen av maxbeloppet handlade om att rutföretagen skulle gå under och människor bli arbetslösa.

Istället ökade rutavdragen med 45 procent vid en mätning i november 2016 jämfört med samma tid 2015. Och etableringen av rutföretag ökade.

Och nej, det handlar inte heller »om en illa dold elitism« eller att det för delar av vänstern inte skulle räcka med att någon får ett jobb, eftersom »det ska vara »fint« också«.

Det handlar om att protestera mot högerns ovilja att göra ekonomiskt rätt för sig och att värdera det utförda arbetet och den som utfört arbetet högre, än att pruta på något som redan är lågt värderat.