Jimmie Åkessons attacker på den socialdemokratiska ledningen ingår i en inarbetad retorik. SD slår hårdast mot arbetarrörelsen.
Det är en vecka sedan nu: Jimmie Åkesson håller sitt årliga vårtal på amfiteatern på Långholmen i Stockholm.
Mer än någon annan politiker försöker han dra politisk nytta av terrordådet på Drottninggatan. Han hävdar att det finns »ett politiskt ansvar för att det kunde hända«.
När Åkesson pekar ut statsminister Stefan Löfven (S) som den ansvarige brakar applåderna loss.
Riktigt hur Sverige skulle kunna gardera sig mot politiskt våld framgår dock inte av Åkessons tal. Hans förslag är minst sagt svepande. I en kort passage säger Åkesson att all terror är urskillningslös och oförutsägbar – men i »synnerhet islamistisk terror«. Har Åkesson glömt Mangs, Lasermannen och Anders Behring Breivik?
Åkessons attack på den socialdemokratiska ledningen ingår i en inarbetad retorik. Första gången jag hörde ett tal av Åkesson hade Sverige en borgerlig regering och SD hade ännu inte kommit in i riksdagen. Men även den gången pekade Åkesson ut socialdemokratin som SD:s »huvudmotståndare«. Så har det varit sedan dess. SD slår hårdast mot arbetarrörelsen.
Det intressantaste med Åkessons vårtal är ändå vad han inte talar om.
Tre politiker blir utsatta för kritik – Stefan Löfven, Magdalena Andersson (S) och Gustav Fridolin (MP). Men inte en enda borgerlig politiker.
Ännu mer talande är hur Åkesson beskriver de »allvarliga problemen« i Sverige. Som vanligt står integrationen i centrum, men också arbetsmarknaden, bostadspolitiken, skolan och sjukvården.
I Sverige skulle SD aldrig kräva höjda skatter för de rikaste. Istället har SD krupit allt närmare Moderaternas ekonomiska politik.
Men inte med ett ord nämner Åkesson att arbetsgivare skapar otrygghet genom tidsbegränsade anställningar.
Inte med ett ord nämner Åkesson att riskkapitalbolag får fortsätta att plocka ut övervinster ur välfärden.
Inte med ett ord nämner Åkesson att privata friskolor har färre lärare per elev än kommunala skolor eller att vårdvalssystemet missgynnar låginkomsttagare. Eller för att uttrycka det på annat sätt.
Åkesson kritiserar aldrig klassamhället. Samtidigt återstår att se vad den nuvarande rödgröna regeringen vågar göra åt samma problem, här finns mer att önska.
I Frankrike har Marine Le Pen förlorat slaget om presidentposten. Hennes Front National har samma bruna och rasistiska rötter som SD. Marine Le Pen fick också Åkessons uttalade stöd i valets slutomgång.
På en punkt skiljer sig emellertid partierna åt. Marine Le Pen försökte locka till sig arbetarröster med tal om att franska staten ska rädda industrijobb och att förmögenhetsskatten ska vara hög.
I Sverige skulle SD aldrig kräva höjda skatter för de rikaste. Istället har SD krupit allt närmare Moderaternas ekonomiska politik.
Det är förmodligen en av förklaringarna till att SD under det senaste året tappat röster inom LO-förbunden.
Ännu tydligare är denna tendens i Norge där Fremskrittspartiet styr tillsammans med Høyre och där partierna driver en fördelningspolitik som gynnar de mer besuttna. Inom det stora norska LO-anslutna Fellesforbundet har stödet för Fremskrittspartiet rasat från 22 till 11 procent sedan valet 2013.
Vid de senaste landsdagarna formulerade Åkesson SD:s politiska mål, att få bilda regering tillsammans med Moderaterna och KD.
Ska SD komma närmare det målet räcker det inte att främst ta väljare från Moderaterna – framför allt måste partiet ta fler röster från S.
Just denna insikt är förklaringen till att SD nu lanserar sig som ett sjukvårdsparti. Ett bevis för att sjukvårdspolitiken är ett politiskt lockbete är att SD vägrar att kritisera den moderata skattesänkarpolitiken.
Budskapet lyder: gärna sänkta skatter och mer pengar till sjukvården. Det går inte ihop.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
