SCB:s väljarundersökning och SD:s besked i söndags gör det tydligt att det inte finns någon allians att räkna med. Låt oss hoppas att det leder till mindre taktiksnack i politiken, och mer fokus på vad partierna vill i sakfrågor.
Vem är det som en gång i veckan de senaste tre–fyra åren offentligt förklarat att blockpolitiken i Sverige är skadlig? Han heter Stefan Löfven.
Han har varit realist, när allianspartiernas företrädare och medierna istället grävt ner sig i ett utdraget, allt mer desperat taktiserande. Det har skett utifrån illusionen om att man på något sätt skulle nå makt och utöva makt utan att ha majoritet och utan att ge Sverigedemokraterna verkligt inflytande.
I söndags fick dock de borgerliga drömmarna en chock. Då meddelade Sverigedemokraternas Paula Bieler att SD inte tänker rösta på någon statsminister, som inte förhandlar om regeringspolitiken med dem.
Att så många i söndags blev så förvånade är en bild av att allianspartierna befunnit sig i en sagovärld. Att SD inte skulle kräva något i gengäld för ett regeringsstöd är ju bara tramsigt.
Att allianspartiernas illusion om att kunna styra Sverige krossats bekräftades av gårdagens partisympatimätning från SCB. Där har visserligen moderaterna inte rasat lika mycket som man fruktat, utan hamnade på 18,1 procent. Men Sverigedemokraterna blev större än M med 18,4 procent, även om detta övertag ligger inom felmarginalen.
När illusioner brister, påbörjas sönderfallet. Liberalernas ledare Jan Björklund sa i söndags att om SD:s ultimatum stämmer, kan det inte bli någon alliansregering. Alltså kunde han tänka sig en regering med alliansen och socialdemokraterna, vilket inte uppskattades av militanta moderater.
Att allianspartiernas illusion om att kunna styra Sverige krossats bekräftades av gårdagens partisympatimätning från SCB.
Moderaterna surrar av i huvudsak anonymt krypskytte mot Anna Kinberg Batra med innebörden att hon och merparten av hennes medarbetare borde avgå.
Och de gamla avgångskraven mot Jan Björklund har dammats av. Det verkar riskabelt att byta ut partiledare ett år före ett val, men oron hos de aktiva går inte att ta miste på.
Att Sverigedemokraterna blivit största oppositionsparti har flera orsaker. Men ett skäl är säkert väljartrötthet över allianspartiernas taktiserande och positionerande i regeringsfrågan, som skymt sikten för om partierna verkligen vill göra något för att lösa bostadskrisen, jobbkrisen eller sjukvårdskrisen.
En gammal sanning är evigt aktuell: att bara hata socialdemokraterna (uttalas: såssarna) är en alltför bräcklig gren för borgerliga partier att sitta på.
Bevara därför Sverige från ytterligare några månader av borgerligt och medialt regeringstjafs. Det blir föga meningsfullt med SD i topp inom oppositionen, KD i praktiken utanför riksdagen och MP nära att falla ur.
Istället är det hög tid att sakfrågorna fram till valet får ta över spelteorierna, och att väljarna får avgöra styrkeförhållandena. Är man mer villig att resonera i sak blir det också lättare att efter valet se om blockpolitiken definitivt kan skrotas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
