Hoten mot demokratin Det är livsfarligt – som att laga en häxbrygd – att riva sönder samhällsväven genom att låta »marknadens logik« tränga ut andra former av människors strävan efter ett bättre liv, skriver forskarna Maria Malama och Ernst Hollander i avsnitt 15 i Dagens Arenas serie om hoten mot demokratin.
Varningarna har varit många:
1) År 1944 – då gryningen kunde skönjas efter den civilisationskris som började fördjupas under 1920-talet – drogs viktiga slutsatser för hur en upprepning skulle förhindras.
När USA och England – i Bretton Woods i USA – ledde planeringen av efterkrigstidens ekonomiska styrsystem sågs det som centralt att välfärdsstater skulle kunna byggas. Det innefattade bl.a. att det blev OK att hindra starka marknadsaktörer från att sabotera genom att med sitt kapital lämna de länder som hade höga ambitioner.
Det gällde exempelvis länder i Nordeuropa som ville vara ledande i att utbilda de unga och skydda de arbetande vid sjukdom eller arbetslöshet.
En skulle kunna höja skattenivåer utan att riskera kortsiktiga motåtgärder från kapitalägare. Här i Nordeuropa gynnade välfärdsbyggena även de förändringsberedda kapitalisterna.
Enligt vårt synsätt [jmf. den avslutande länken] hade chefsförhandlarna tagit till sig en viktig del av ’läxan om häxbrygden’ – den varning som civilisationskrisen utgjorde.
2) Samtidigt som efterkrigstidens finanssystem skissades i Bretton Woods framförde – långt utanför den politiska och akademiska huvudfåran – ekonomhistorikern Karl Polanyi en teori om hur laissez-faire – ett 1800-talsnamn för nyliberalism – var den häxbrygd ur vilken fascism och stalinism hade växt till sig.
I Ingmar Lindbergs artikel i denna serie nämndes bl.a. de kategorier som det enligt Polanyi är livsfarligt att göra till varor på en marknad: Jord, arbete och pengar.
En av oss skribenter här – EH – har ofta lyft fram Polanyis tredje kategori – pengar. Resonemangen nedan om finansialisering anknyter till den kategorin.
3) Efter att Bretton Woods-systemet under 1970-talet hade börjat nötas sönder och eran av nyliberal finansialisering hade inletts varnade ekonomen Susan Strange (1986):
»Det må gälla de som just gått ut skolan eller de som nått pensionsåldern: det som pågår i finanskvarterens kasino har plötsliga, oförutsägbara och oundvikliga konsekvenser för enskilda människors liv. … Rött eller svart, lycka eller olycka, beror bara på tur. Detta får grava konsekvenser. När ren tur avgör mer och mer av människors öde … tappar [många av oss] förtroendet för såväl samhällets politiska system som dess välfärdssystem«.
De av oss svenska ekonomer som ville uppmärksamma varningsord som dessa var länge i stort sett ute ur den offentliga debatten.
De av oss svenska ekonomer som ville uppmärksamma varningsord som dessa var länge i stort sett ute ur den offentliga debatten.
Eftersom finansialiseringen var en utveckling som svepte över stora delar av världen från och med 1970-talet var det egentligen märkligt att så få avtryck av debatten om denna märktes i Sverige.
Desto märkligare är detta eftersom Sverige – sedan slutet av 1980-talet – finansialiserades i en takt som fick nyliberaler runt om i världen att bli avundsjuka.
Dock startade vi här från en så hög nivå på det sociala kapitalet att vi – trots att häxbrygden här kokats starkare än på andra håll – vid internationella jämförelser ligger bra till på skalan för förtroende mellan människor.
Många av oss gläds nu åt att det svenska civila samhället och svensk offentlighet visat sig stå pall mycket väl vid terrorattentatet i Stockholm.
Sverige borde alltså – så vitt vi förstår – kunna dra sitt strå till stacken för att motverka hoten mot demokratin:
Börja rulla tillbaka de mest absurda utslagen av nyliberalism, återskapa en progressiv beskattning, för utbildningens och välfärdens områden ur marknadens grepp.
- På kort sikt genom att börja rulla tillbaka de mest absurda utslagen av nyliberalism. Exempelvis genom att börja återskapa en progressiv beskattning, föra utbildningens och välfärdens områden ur marknadens grepp samt med lån finansiera en grön omställning.
- På lång sikt genom att våga stå upp för en vision om ett samhälle där respekt för natur och människa överordnas marknaden.
Där man alltså utgår från att marknadsstyrning bara utgör ett sätt att samordna människors strävan och att de andra formerna – såsom demokratisk styrning och ömsesidighet (Polanyis engelska begrepp är reciprocity) – bör ges utrymme att växa och frodas.
Hur utvecklingen i Sverige sedan förrförra sekelskiftet kan tolkas i de termer som vi antyder ovan framgår i vårt bidrag till en krisbok av europeiska politiska ekonomer som utkom i början av året. Där ger vi också en del av referenserna.
Maria Malama är PhD universitetslektor, vid Högskolan i Gävle, avdelningen för ekonomi.
Ernst Hollander är också på Högskolan i Gävle och forskar kring hållbarhetsdriven innovation samt de frågor som berörs i den länkade artikeln
Fler artiklar i serien hittar du här:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.