Klass och kön är gemensam nämnare för anställda som arbetar deltid mot sin vilja. Många är kvinnor inom handel, service och vård. För jämställdhet krävs att rätten till heltid blir lag.
Av drygt fyra miljoner anställda i Sverige arbetar en fjärdedel deltid. Det vanligaste skälet är att det inte går att få ett heltidsjobb. Att döma av statistiken skulle 25 procent av den som arbetar deltid vilja gå upp till heltid.
Två fackförbund med många medlemmar med ofrivillig deltid är Handels och Kommunal. Jag har lyssnat på en del av dessa arbetstagares berättelser. Inte sällan tycker de att jobbet är stressigt, tungt och monotont, men vill ändå jobba mer för att få pengarna att räcka. I en mening är läget paradoxalt. Villkoren på jobbet talar för att det vore önskvärt med kortare arbetstid, men för många innebär den låga lönen att de hyser den motsatta förhoppningen.
En butiksanställd kvinna berättade nyligen för mig om det senaste årets jobb som sms-anställd på deltid. Hennes dröm var att få arbeta mer. Inte för att jobbet var stimulerande, men för att den låga lönen gav ett utanförskap som innebar att hon inte kunde ge dottern samma möjligheter som hennes kompisar har.
Deltidsarbetet handlar om både klass och kön. Omkring en tredjedel av alla arbetare jobbar deltid, vilket kan jämföras med en femtedel av alla tjänstemän. Inom LO-gruppen är samtidigt skillnaden dramatisk mellan kvinnor och män. Medan över hälften av LO-kvinnorna arbetar deltid har färre än var femte man ett deltidsjobb. Den övergripande bilden är med andra ord att det är en extrem koncentration av deltidsarbete bland LO-kvinnor.
Inte sällan tycker de att jobbet är stressigt, tungt och monotont, men vill ändå jobba mer för att få pengarna att räcka.
En minskning av den ofrivilliga deltiden skulle dramatiskt öka jämställdheten i Sverige. Inte bara lönerna skulle bli mer jämställda, utan även nivåerna i pensioner och andra socialförsäkringar.
Deltidsarbete är särskilt vanligt inom handeln, hotell- och restaurang, vården och kultursektorn. Inom detaljhandeln har 75 procent av kvinnorna ett deltidsjobb, men även för männen ligger andelen deltidsjobb högt och närmar sig 50 procent. I flera LO-branscher är andelen män som har ofrivillig deltid högre än andelen bland kvinnliga tjänstemän. Åter igen, deltidsfrågan handlar både om klass och kön.
Socialdemokratin har i de senaste valrörelserna ställt krav på rätt till heltid, men i dag har arbetar en lika stor andel deltid som för tio år sedan. En orsak är att det inte finns parlamentariskt stöd för att ändra lagstiftningen. Vissa förbättringar har också uppnåtts i avtalen, men i stort sett står frågan och stampar.
En förbättring skedde nyligen när den så kallade 75-dagarsregeln avskaffades. Den infördes av den borgerliga regeringen 2008 och innebar att deltidsarbetslösa kunde få ersättning från a-kassan i högst 75 dagar – vid sidan av sitt arbete. En konsekvens var att många tvingades att bli arbetslösa på heltid för att få rätt till ersättningen. Den nya regeln innebär att de deltidsarbetslösa har rätt till a-kassa under 60 veckor.
Problemet med ofrivilliga deltider kvarstår dock. Erfarenheterna hittills visar att det är för segdraget att lösa frågan avtalsvägen. Det krävs en lagändring. Ett färdigt förslag finns i den offentliga utredning som presenterades redan 2005. Det är hög tid att komma till skott.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
