Pierre Schoris Israelkritik tar fasta på det extrema i stället för på konstruktiva lösningar. Det gynnar varken Israel eller Palestina, skriver Ulla Bab Rydbeck, ordförande och Kristofer Åberg, styrelseledamot i Socialdemokratiska Israelvänner i en replik.
För 50 år sen anföll Jordanien Israel. För 50 år sen slog Israel tillbaka. Därmed inleddes ockupationen av Västbanken. Pierre Schori uppmärksammar det sistnämnda i Dagens Arena den 5/7.
Det lyfts dock på ett sätt som inte leder framåt. Palestinier ska ha en egen stat, men det målet gynnas inte av en antiisraelisk politik.
En del av kritiken är helt korrekt: Israel har en högerregering som tillåter nya bosättningar. Israel har varit i krig som genererat civila dödsoffer och flyktingar. Situationen i Gaza är eländig.
Men ett tunnelseende gör att man blundar för helhetsbilden. Vi behöver inte välja antingen Netanyahus sida, eller en radikaliserad och ofta antiisraelisk sida med rop om bojkott och oseriösa anklagelser om apartheid.
Det finns gott om sunda röster i Israel som håller klar distans till dessa ytterligheter. De verkar för ett regeringsskifte, och väl vid makten vill de (återigen) verka för en tvåstatslösning.
Varför bjuds inte de in?
Istället är det ytterligheterna som bjuds in. Anna Karin Hammar lyfter fram BDS – den judiska staten ska bojkottas. Det är en rörelse vars grundare gjort klart att bojkotten ska fortgå även om ockupationen upphör.
Stödet för en tvåstatslösning lyser med sin frånvaro.
Gideon Levys kritik lyfts också fram. Men han har även problematiserat det oproportionerliga fokus som många har på Israel. I Tuvia Tenenboms bok Catch the Jew förklarar Levy att många européer tycks ha en undermedveten skuld avseende Förintelsen och att det utvecklats ett resonemang som går ut på följande:
Om Förintelsens offer – judarna – i dag begår lika förskräckliga handlingar som de utsattes för, då kanske européernas brott mot judarna – Förintelsen – kan ursäktas?
Kan Miljöpartiet lyfta debatten borde väl även vi socialdemokrater kunna göra det.
Vad Levy kanske inte vet om är att Schori är en av dem som omskrivits för den här typen av demonisering. I Henrik Bachners Återkomsten (om antisemitism i Sverige efter 1945) är Schoris retorik omskrivet som exempel på »Israelkritik« som gått klart över gränsen.
Där lyfts Schoris jämförelser mellan Israel och Nazityskland.
När Mehmet Kaplan uppmärksammades med samma jämförelse så blev det del i drevet som fick honom att avgå. Bland socialdemokrater i Storbritannien har liknande retorik lett till en rad skandaler bara de senaste två åren.
Kan Miljöpartiet lyfta debatten borde väl även vi socialdemokrater kunna göra det?
Men självrannsakan lyser ofta med sin frånvaro.
När Expo och Svenska kommittén mot antisemitism visar när debatten hamnat snett, då hamnar många i försvarsställning. Beteendet liknar den om flyktingdebatten.
SD-svansen påstår att man inte kan kritisera flyktingpolitiken utan att anklagas för rasism. »Israelkritiker« att man inte kan kritisera Israel utan att anklagas för rasism. Ingendera tycks kapabel att fördjupa sig i problematiken och rannsaka sig själva.
Att gå över gränsen gynnar varken Israel eller Palestina. Då hamnar fokus på det extrema snarare än på konstruktiva lösningar. Låt oss lämna den retoriken bakom oss!
Ulla Bab Rydbeck är ordförande Socialdemokratiska Israelvänner
Kristofer Åberg är styrelseledamot Socialdemokratiska Israelvänner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
