När allt mer satsas på det militära försvaret behöver fredskämpar, som det socialdemokratiska kvinnoförbundet, åter höja sina röster.
Försvarsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Moderaterna ger försvaret 2,7 miljarder i ökade anslag per år i tre år framåt, totalt över åtta miljarder. Det är en av de kraftigaste försvarssatsningarna på decennier.
Med ökade resurser till det militära försvaret ökar behovet av anti-militaristiska röster och rörelser.
I Sverige är det det socialdemokratiska kvinnoförbundet som varit den kanske viktigaste bäraren av den internationella arbetarrörelsens pacifism, med frontfigurer som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin. När S-kvinnor samlas till kongress i Karlstad idag är fredsarbetet viktigare än någonsin. Och lika svårt som alltid.
Det är tufft att vara fredsaktivist. Fredskämpar har i alla tider förminskats och förlöjligats, anklagats för att vara naiva, och för att gå fiendens ärenden.
Idag anklagas den svenska fredsrörelsen rutinmässigt för att vara aningslösa Putin-kramare.
Trots att det är just Putin som förmodligen har mest att vinna på att andra länder försöker kapprusta med Ryssland.
Upprustningen i Rysslands omvärld ger president Putin en ursäkt att stärka sin militära maktbas.
I Sverige var de socialdemokratiska kvinnoklubbisterna avgörande för att förhindra utvecklandet av en svensk atombomb.
Men S-kvinnor består av tuffa tanter (och rätt många tuffa tjejer). De kan sin Makthandbok, och kan desarmera de härskartekniker de utsätts för.
De har motstrategier mot förminskanden, förlöjligande och osynliggörande. Och de har en stolt historia att luta sig mot.
I Sverige var de socialdemokratiska kvinnoklubbisterna avgörande för att förhindra utvecklandet av en svensk atombomb.
Internationellt drev de på förhandlingarna som ledde fram till icke-spridningsavtalet och provsprängningsavtalet. Initiativ som hånades och förlöjligades på sin tid, men sedan, när de väl kommit på plats, utvecklades till globala institutioner som hjälp till att skydda världen från ett förintande kärnvapenkrig i decennier.
De som i början av 1990-talet hävdade att det skulle gå att få till stånd ett globalt förbud mot personminor blev hånade, även i Sverige, men 1997 kom avtalet på plats.
Samma sak med förbudet mot klustervapen, som trädde i kraft 2010. Dessa båda avtal har etablerat nya normer, som gör att både personminor och klustervapen numera uppfattas som oacceptabla vapen.
Det är i det här ljuset som det globala förbudet mot kärnvapen måste ses. Det antogs av Sverige och 121 andra länder i FN:s generalförsamling i juli i år. Ingen av de nio kärnvapenmakterna, som USA, Ryssland och Kina, deltog i omröstningen. Men kärnvapenmakterna kommer också att påverkas av den globala norm som förbudet hjälper till att skapa.
När #backahultqvist-partiet allt oftare ger efter för sina repressiva reflexer (finns det något som inte Hultqvist kan klara av) behövs S-kvinnor mer än någonsin.
Sverige behöver en stark fredsrörelse som ifrågasätter, granskar och synar, en rörelse som kan driva på för alternativa, icke-militära lösningar på konflikter och spänningar.
Skulle de pengar som nu satsas på robotsystem, ubåtar och jaktplan kunna göra bättre nytta om de satsades på medling, demokratisering och avspänning?
Kan de resurser som nu kommer att gå till att försvara våra geografiska gränser istället behöva användas för att skydda våra serverhallar, våra medborgares digitala integritet och datasystem?
Den gamla devisen håller än: försvaret är alltför viktigt för att lämnas till militären.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
