De nordiska modellerna skiljer ut sig från många andra samhällsmodeller. Med sin kollektivavtalsmodell är den en framgångsrik kompromiss mellan en liberal och en socialistisk princip som är värd att värna om.
Den offentliga sektorn och synen på skatter sorterar de svenska partierna längs höger–vänster-skalan. Den långsiktiga utmaningen är att vi behöver mer skatteintäkter för att klara välfärden.
Men det är inte så lätt. Regeringen har precis tvingats backa från flera modesta skattehöjningar. Skattetrycket har sänkts men våra krav och förväntningar minskar inte. Snarast tvärtom.
Samtidigt har den underliggande ideologiska konflikten i allt högre grad förflyttats till andra fronter. Till frågan om regleringar av vissa för medborgarna särskilt centrala »marknader«.
Vi lever och verkar i en marknadsekonomi som på många områden är rationell, effektiv och en garant för teknisk och ekonomisk utveckling.
Men den svenska modellen har också byggt in mekanismer som begränsat marknadsmekanismernas genomslag på vissa områden. Exempelvis i de delar av ekonomin som har särskild betydelse för oss i egenskap av medborgare, löntagare och hyresgäster.
Såväl arbetsmarknaden som varumarknaden är förstås ytterst beroende av ekonomiska realiteter. Men de kan och bör inte fungera på samma sätt. Det är skillnad på oss människor som arbetar och handel med allsköns varor.
De nordiska modellerna skiljer härvidlag ut sig från många andra samhällsmodeller. I hög grad sker den här regleringen i form av förhandlingar och överenskommelser mellan fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Statens skapar ett legalt ramverk men håller fingrar borta från avtalsförhandlingarna.
Det är paradoxalt nog ett konfliktpartnerskap som syftar till att undvika just konflikter
Kollektivavtalsmodellen är om man så vill en kompromiss mellan en liberal och en socialistisk princip. Det är en kollektiv reglering inom ramen för en marknadsekonomi mellan två parter, med både gemensamma men också skilda intressen.
Det är paradoxalt nog ett konfliktpartnerskap som syftar till att undvika just konflikter. Sverige har följdriktigt få strejker jämfört med andra länder. Det innebär exempelvis att lönen inte ensidigt kan bestämmas av arbetsgivarna.
Ett annat exempel är hyresmarknaden. Ekonomer och liberala kritiker brukar argumentera för »hyresregleringens« avskaffande och att vi borde införa marknadshyror så att bostadsbristen hux flux kan försvinna. Så är det förstås inte.
Dessutom infördes hyresregleringen under andra världskriget och avvecklades redan från 1956 då den ersattes av en förhandlingsmodell mellan hyresgästerna och fastighetsägarna.
Ekonomer har generellt sett svårt att förlika sig med den här typen av lösningar för att bädda in marknaden i ömsesidiga överenskommelser och gemensamt ansvar. De förenklade marknadsmodellerna hävdar att det finns en objektiv löne- och hyressättning, som producerar det »rätta« priset på arbetskraft och bostäder.
Regleringar av marknaden med avtal och överenskommelser hindrar »jämvikt« på marknaden. Det är därför vi hör återkommande krav på ”marknadshyror” och »sänkta trösklar« (läs sänkta löner) från (ny)liberala opinionsbildare.
Senast hoppades Niklas Ekdal på DN-kultur att Centerpartiets Annie Lööf ska »reformera arbetsmarknaden« och bli en svensk Macron. Jag antar att han tänker på den franske presidentens förslag att liberalisera arbetsrätten och inte kraven på att EU måste reglera utstationerade företag och löntagare.
Macron hoppas i stället på en fransk version av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Men han glömmer nog att den franska arbetsrätten är mer statligt reglerad och hanterad än i Sverige.
Macron hoppas i stället på en fransk version av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Jag tror emellertid inte att det är så enkelt att exportera den svenska modellen till Frankrike. Det är numera dessvärre många som faller i farstun för de enkla lösningarna, särskilt när det rör sig om teoretiska modeller om den fria marknadens välsignelser på alla samhällsområden. Som att det finns en oberoende marknadsmekanism som skapar ett objektivt och rättvist utfall. Eller hoppas på att staten eller juridiken ska träda in i dess ställe.
De nordiska ländernas former för att bädda in marknaden har visat sig erbjuda ett mer dynamiskt – och reformistiskt – alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
