Per Wirtén slutar aldrig bråka

Mossvägen, Huddinge. Ilskan märks inte i tjänsten. Träffar man Per Wirtén på ett redaktionsmöte eller en kulturfest så är han Mr Voice of Reason. Man småpratar sällan, utan går ofta rakt in i en diskussion om ett förestående val i Europa, stadsplanering eller socialdemokratins kris. Även om det finns gott om gratis rödvin.

1993 startade han Arena, tillsammans med Håkan A Bengtsson, med den uttalade drivkraften att ge sig på »vänstern« som han såg den då: Rigida maoister och leninister härskade ännu på många håll, den som var frihetligt lagd hade ingenstans att skriva, tidskriften Moderna tider fanns men började bli ett hem åt äldre herrar som filosoferade i skinnfåtölj.

Per Wirtén hade läst en antologi som hette »Postmoderna tider« och blivit djupt påverkad. Han fortsatte med Foucault. Såg en väg ut ur den uppgivenhet som 70-talsvänstern hamnat i efter murens fall.

– De skrev om att förändra samhället, att göra revolution. Men i Sverige introducerades de av borgerliga skribenter som Horace Engdahl, så här blev det liksom från början en borgerlig rörelse. Men i Frankrike var det ju en vänsterrörelse. Det blev min vänster.

…de hatar allt med förorten, bilar, skog, allmänningar, det utspridda ofokuserade surret som de inte riktigt kan orientera sig i.

Wirtén blev den förnuftiga kosmopoliten. EU-entusiasten. Den nya, postmoderna vänsterns redaktör. I hans kök i Huddinge, mellan hans 59-årsdag och midsommarafton, börjar jag förstå att han också är en radhusägare full av klassilska.

– Jag hatar borgerligheten, jag tycker de är vidriga. Jag är helt kompromisslös, jag mår illa av sådana människor. När jag träffar sådana känner jag omedelbart att jag blir som en igelkott med alla taggar utåt. Sådana som bara är helt… tar allting för givet! Och tror att de själva är världens centrum. Och bara tar över.

– Huddinge är ett spektrum av medelklass, förklarar han när vi dagen efter åker i familjens Citroën genom det brokiga villaområdet, ett av Europas största sammanhängande, med kataloghus i alla färger och former, förbi bilförsäljningshallarna utmed E4:an, återvinningscentralen, handelsträdgården. Missionskyrkan i Stuvsta, där familjen var medlemmar under hela Per Wirténs uppväxt.

Lika oförsonlig som Per Wirtén låter när han talar om borgerligheten, lika lyrisk blir han när han pratar om medelklassens habitat. Han bor på Mossvägen, växte upp på Tranvägen.
Det fanns en gång en gräddhylla i Segeltorp. Men något överklassområde existerar inte i Huddinge.

– Den borgerliga kulturen har aldrig funnits här. Det tror jag gör att många uppfattar Huddinge som diffust och oklart.

Förortsföraktet började höras redan när Skärholmen var nybyggt, och konservativa och marxister klagade på den människofientliga miljön med samma röst.

– De säger samma saker, de hatar allt med förorten, bilar, skog, allmänningar, det utspridda ofokuserade surret som de inte riktigt kan orientera sig i.

Han slår ut med handen.

– De flesta har inte ens en åsikt om ett sådant här radhus är fult eller fint. De kan inte avgöra. Men ett hus i stan kan alla förhålla sig till, om det så är på Sveavägen eller var som helst. En mexitegelvilla – det är ingenting.

Familjen Wirténs hus ligger mitt i en lång radhuslänga, mitt i Huddinge. Mellan en skog och en allmänning. Mitt i medelklassen. Mexitegelfasad, smal, prunkande trädgård som klättrar upp mot allmänningen där dagisbarn på utflykt brukar tjoa men nu är det sent i juni och knäpptyst. Huddinge rör sig sakta, på väg mot semester. Per Wirtén har bakat en körsbärspaj.

Han och hans fru Eva – hon är också uppvuxen i Huddinge, och svärmor bor i närheten – köpte huset 1989, när de bildade familj. Tio minuter från Huddinge Centrum och pendeltågsstationen, en promenad genom en gångtunnel på en cykelväg kantad med lupiner. Förbi Fullersta herrgård och en K-märkt 30-talsbio och en massa längor som utgör det som Per Wirtén kallar den demokratiska staden: Husen som byggdes under jämlikhetsepoken.

Han har just lugnat ner sig efter att ha talat om vad han tycker är det ena av den svenska vänsterns två självmål nu, tjugofyra år efter Arena grundades: Sossehatet.

– Jag avskyr det. Alltså, jag kan också hata de socialdemokratiska partierna, men när man förkastar hela den reformistiska socialdemokratiska idén på det sättet som Nina Björk gör, som Åsa Linderborg gör, det är avskyvärt och reaktionärt. De osynliggör hundra år av progressivt reformarbete. Jag blev alldeles rasande när jag läste Nina Björks bok om Rosa Luxemburg. Ett sådant medvetet osynliggörande av en idétradition som är mycket större än den hon skriver om, som aldrig har haft stöd av fler än fem procent av befolkningen, ever!

Han hämtar andan, men är inte klar. Tittar intensivt på mig genom kleinblå glasögonbågar.

– Det är det ena stora självmålet som vänstern gör idag. Det andra är skället på medelklassen. Det har pågått i femton år och är otroligt självdestruktivt. I USA är det annorlunda, där är det vänsterns stora argument: Medelklassen försvinner, vi måste återupprätta den, det var hela Bernie Sanders kampanj.

Medelklass betyder ju ofta arbetarklass i USA?

– Ja, men det var ju arbetarklassen som blev medelklass i Sverige. Medelklassen skapades ju av jämlikhetspolitik. Mina föräldrar är ett resultat av socialdemokratisk välfärdspolitik. Det är en seger för jämlikhetsidén att medelklassen är stor.

Radhuslängan vi sitter i, från 1971, är en del av miljonprogrammet. Den byggdes när det som Per Wirtén kallar medelklassens stora epok inleddes. 70- och 80-talen. När inkomstskillnaderna var som lägst i Sverige och charterresans status stod som högst. Då hade hans föräldrar, folkpartister och missionsförbundare, just fortsatt sin resa genom medelklassen. 1968 flyttade de från sitt lilla radhus på Tranvägen vid Långsjön till egen villa som de ritat själva. Modern lever ännu, bor i Karlshamn i Blekinge, i söndags spelade hon orgel i kyrkan.

Det är ett enormt misstag av vänstern att stöta bort medelklassen genom att moralisera över den som vi gör så mycket i Sverige.

– Det är ett enormt misstag av vänstern att stöta bort medelklassen genom att moralisera över den som vi gör så mycket i Sverige. Det är ett självplågeri, vi verkar gilla det. Men politiskt är det strategiskt dumt eftersom man får befolkningsmajoriteten emot sig. Varför pekar man inte ut borgarklassen? Det är ju de som är problemet? De som bor på Östermalm och i Vasastan och tjänar över 90 000 i månaden. De har alltid varit vänsterns och arbetarrörelsens verkliga fiende och nu brer de ut sig överallt.

– De senaste tjugo åren har varit borgerlighetens återkomst. I offentligheten, i politiken, överallt. Medelklassen, ja den skulle jag tippa på krymper, i Sverige också.

Brukade inte Arena också skälla reflexmässigt på medelklassen?

– Jo, kanske. Men i spåren av medelklassbashingen har det varit ett projekt för svenska intellektuella, som Göran Greider, att återskapa ett gammalt marxistiskt klassbegrepp som jag anser är dödfött. De tycker att man ska prata om borgarklassen, medelklassen och arbetarklassen. Man försöker återskapa konfliktlinjer enligt någon pseudomarxistisk begreppsapparat. Och jag tycker inte att det funkar för dels är det rätt oklart – vilka är det som bor i de här radhusen? Arbetarklass eller medelklass? Jag har ingen aning. Jag tror inte de själva vet det heller. Och de flesta av dem skiter nog i det också.

-När arbetarrörelsen och vänstern var som starkast på 60- och 70-talen pratade man aldrig om klass, man pratade om löntagarkollektivet. Folkmajoriteten. ’Det är löntagarna mot finanseliten’. Det tappade många inom vänstern bort, och det är sorgligt.

Du tycker man ska prata om den stora folkmajoriteten mot eliten?

– Ja, i den meningen är jag populist. Man ska skapa ett så stort vi som möjligt. Vänsterpopulismen som kommer nu är jätteintressant och användbar. Här har Göran Greider och andra tjatat om arbetarklass i tjugo år och inget händer. Sen kommer det några anarkister, några otroligt konstiga och marginaliserade personer i New York, som börjar säga att de är de 99 procenten. Och se vad som hände! Alla kunde förstå vad Occupy Wall Street sa, omedelbart! Ojämlikheten blev en fråga på högsta nivå i både USA och EU.

Alla skäller på medelklassen men ingen kan definiera den. Det blir gärna svepande bilder och signalord: böjträ och studsmattor och radhus. Medelklassen är alltid några andra, några mer liknöjda, strömlinjeformade tråkmånsar. Men inte när Per Wirtén pratar.

Han är stolt medelklass. Det är en position som passar honom: att vara svår att ringa in, beredd att gå i opposition mot alla, defaultläge motvalls.

Uppgiften som Per Wirtén tidigt gav sig själv och Arena var att vara illojal mot vänstern. Också en slags självplågeri, kanske en medelklassåkomma?

– Det finns en strävsamhet som jag kopplar ihop med medelklassen. Att inte förhäva sig. Medan borgerligheten bara går in och tar över allt. Nu är jag så gammal så nu tar jag också för mig, men jag har tyckt att det har varit svårt tidigare. Jag har alltid tyckt att man ska vara duktig. Visa att man kan och har läst på. Aldrig att man med självskrivenhet säger något utan att först ha läst tio böcker.

– Jag skulle vilja skriva en bok om medelklassen någon gång. Men då måste jag hitta på någon som personifierar den epoken, som inte är nu utan 70-talet, när Ulla Isaksson skrev »Paradistorg«. Det är en så fantastisk roman om hur borgerligheten retirerar och medelklassen tar över. Huvudpersonen ser det här medelklassförfallet som hennes barn, som då är medelklass, representerar, och drar sig tillbaka. Den gamla konventionsstyrda klassen, domarna, juristerna, överläkarna, de höga tjänstemännen, alla som var normbildande fram till slutet av 60-talet.

I sjutton år var Per Wirtén en av Arenas chefredaktörer, men vart tredje år var han tjänstledig och skrev böcker. Han skrev om Huddinge i »Där jag kommer från. Kriget mot förorten«, om Herbert Tingsten och kulturradikalismen i »Herbert Tingstens sista dagar« om den goda populismens ursprung i USA i »Populisterna«. Det var när hans fru Eva, som är professor i medierad kultur (»som ingen förstår vad det är för något«) gästforskade i North Carolina. Sydstatsmiljön fick honom på spåren: hur kom det sig att så många amerikanska skribenter som han gillade använde ordet populism som något positivt? I Europa har populismen aldrig funnits som progressiv idé. Vad var populismen för slags kraft när den växte fram i USA i slutet av 1800-talet?

– Jag kände igen alltihopa från min egen uppväxt! Värderingar som jag mötte i frikyrkorörelsen. Folkrörelseradikalismen är ju en slags populism. Då klickade det, jag insåg att det har funnits samma synsätt här som inte tagit samma utveckling. Det finns inte kvar mer än som underliggande impuls.

Vad är det för värderingar du känner igen från din kyrka?

– Vurmen för det folkliga, enkla livet, ett puritanskt synsätt där man är misstänksam mot krogliv och mycket pengar. Att man är ganska moraliserande men också uppfattar världen i termer av det skötsamma folket mot den dekadenta eliten. Man tyckte borgerligheten var en dekadent skara.

Den amerikanska författaren John B Judis, som förra året kom ut med en bok om populism, »The populist explosion. How the Great Recession Transformed American and European Politics«, har gjort en enkel sammanfattning av skillnaden mellan höger- och vänsterpopulism. Det som händer med Nixon och andra högermän på 60- och 70-talen i USA, noterar han, är att den bipolära uppdelningen mellan elit och folk förbyts till en triangulär. Högerpopulister utnämner alltid en fiende, en syndabock.

– Det är folket mot eliterna och eliterna gullar med den tredje parten som är de andra. Invandrarna. De papperslösa. De svarta. Så gör aldrig vänsterpopulister. De samlar så många som möjligt i vi:et. Så genialt enkelt, och sant. Vi känner alla igen oss i folket mot eliterna. Nu. För det är något som har förändrats i samhället som är lika relevant som det var på 1880-talet. Igen.

Missionskyrkan var centrum i Per Wirténs liv ända tills han blev vuxen. Kanske har det bidragit till att han inte känner sig riktigt hemma varken i kulturvärlden eller i arbetarrörelsen. Det var en annan anda som rådde hos de fromma.

– Där lärde jag mig allt jag vet om demokrati och tolerans. Det har jag läst sen har mest bekräftat och satt ord på det jag hade förstått där. Missionsförbundet var ultrademokratiskt på den tiden. De var som Svenska Kyrkan under KG Hammar, typ. Nästan en kulturradikal kultur. Vi pratade om tredje världen-frågor och all slags rättvisefrågor i studiecirklar.

I Missionsförbundet i Stuvsta rådde det allmänna prästadömet: alla är lika mycket värda och alla beslut tas i demokratisk ordning. Även Per Wirtén var troende, »på något abstrakt sätt.«

– Knäppa typer som jag fick plats på samma sätt som knäppa tanter och farbröder som var bokstavstroende och verkligen trodde att gud skapade världen på sju dagar. Vi stod ut med varandra. Det var en träning i alla människors lika värde och att demokrati innebär att ta hänsyn till konstiga saker.

– Ola Larsmo är uppvuxen i baptisthem, så vi snackar om såna här saker ibland. De som uppfann demonstrationståget i Sverige var faktiskt baptisterna.

Det är intressant att du lyfter fram hur icke-doktrinärt det var. Många människor idag verkar förknippa religion med just en doktrinär ordning. Och hänvisar till det när de vill kritisera religiositet.

Det som den liberala hegemonin skräms av är kollektivt handlande.

– Det är helt fel. Visst är det religionsskräcken som gör att många är så rädda för islam. Men egentligen tror jag inte det är religion de är rädda för – många idag är ju privattroende. Häpnadsväckande många ber varje dag. Det som den liberala hegemonin skräms av är kollektivt handlande.

– All religion är ju kollektivt handlande, den definieras av det. Man går till en plats, gemensamt över hela världen, vid ungefär samma tid dessutom, och gör vissa saker tillsammans. Sjunger sånger eller ber eller tar nattvard. Liberalismen är otroligt misstänksam mot sådant numera.

För någon som vuxit upp med missionsförbundare, mitt i modernitetens stora språng, var Jürgen Habermas idé om det postsekulära samhället lätt att förstå. Det var alls inte självklart att religion och modernitet var varandras motpoler, och det finns inte bara ett sätt att vara modern på, moderniteterna är många. Det är inte så att vi befinner oss i en ny religiös tid, utan i en mer pluralistisk tid, där religionen syns mer i det offentliga samtalet.

– Man förstår inte världen om man inte försöker lära sig förstå religiösa människor.
Det är det mångkulturella samhällets appell: Försök fatta det som är annorlunda mot dig själv. I många fall försöker vi det, vi försöker förstå vad det är att emigrera, att ha flytt, men religion tillhör en håll–dig-borta-zon.

Huddinge kan kanske aldrig bli för litet för Per Wirtén, men till slut blev Missionsförbundet i Stuvsta ändå en för trång plats. Föräldrarna hade förväntat sig att han skulle fortsätta leva ett liv som aktiv kristen, men motvalls-Per tog över. Han lämnade församlingen. Inte heller deras fromma folkpartism kunde han dela. Han var trots allt punkare. Drömde om att bli rockskribent.

Han var trots allt punkare. Drömde om att bli rockskribent.

Men jag tycker mig höra en nostalgi, eller kanske bara värme, när han talar om de vänsterlutande folkpartisterna av den gamla skolan.
De brukade ha möten om löntagarfonderna.

– En del i kyrkan blev väl glada över att jag försvann. Det är det där igen att jag älskar att säga emot. Det är jobbigt. I alla sammanhang. För mig också. Men de gjorde mig politisk.

Alla i släkten var missionsförbundare och folkpartister. Det var två identiteter som hörde ihop med varandra. Per Wirténs farbror Rolf Wirtén, son till en folkpartistisk riksdagspolitiker, var ekonomiminister i den borgerliga regeringen på 70-talet. Gjorde upp med Kjell-Olof Feldt. Häromdagen fick Per ett brev från honom där han berömde EU-boken.

I Folkpartiet fanns en fraktion som hette De frisinnade, som hade varit ett eget parti. Där samlades många frikyrkliga, och andra med socialliberala värderingar.

– De frisinnade var människor som alla kom från folkrörelsen. Och sen var det storstadsliberaler som var ganska snobbiga, som var som Birgitta Ohlsson eller Per Ahlmark och det gick inte så bra ihop. De segrade, men det är något som har gått förlorat där. Det radikala folkrörelsearvet.

Där, i en fusion mellan postmodern teoribildning och barnatro från den demokratiska folkrörelsen, formades Per Wirténs intellekt. Och någonstans där, mellan två till synes olika världar, hittade han den position han har blivit mest förknippad med i svenska offentliga samtalet: det självklara försvaret för det som svepande brukar kallas identitetspolitik.

Mångfalden, mångkulturen, förståelsen för varför man bör tala om feminismer och moderniteter i plural.
På samma sätt som Per Wirtén lyckades se det kulturradikala i frikyrkan, så såg han det i postmodernismen, och gjorde sin egen frisinnade legering av dessa till synes oförenliga trossystem.

Arena blev under några år kring millennieskiftet den plats där ny teoribildning – kring queer, cripteori, postkolonialism, intersektionalitet – kunde introduceras, stötas och blötas, och när det blir för mycket oartikulerat skällande på »identitetspolitik« rycker Per Wirtén fortfarande ut i debatten.
Mr Voice of Reason.

Som när den där jäkla Ola Wong skrev om museerna, det där okunniga babblet, det är förtäckt rasism.

– Jag kan bli jättearg över att människor inte fattar rasdiskrimineringens betydelse och att de hakar upp sig på detta tjat om normkritik och identitetspolitik, jag blir så förbannad, då kan jag faktiskt tappa humöret. Som när den där jäkla Ola Wong skrev om museerna, det där okunniga babblet, det är förtäckt rasism.

Per Wirtén syftar på en debatt förra hösten som började med att skribenten Ola Wong hävdade att Världskulturmuséerna är politiserade, och på vad han menar är ett konservativt »samgeggande« av kritik mot mångkulturen.

–Det handlar väldigt mycket om vita människors skräck för att deras maktposition hotas. Om en oro för att Stockholm ska se ut som här ute om 20 år – vilket det kommer att göra. Vilket är bra.

Skärholmens torg, Skärholmen. Det är en av de minst borgerliga dagarna på hela året i Stockholm. I innerstaden börjar det bli tomt på gatorna inför Midsommarafton. På Södermalms små torg firar tjackpundarna att de får rå om staden för sig själva ett par dar. Sträcker på sig, riggar engångsgrillar. Jag tar tunnelbanan till Skärholmen. Över torget kommer en skara från Svenska Kyrkan gående i duggregn. De bär fram en midsommarstång, som i en procession. Det ser litet ut som om de ska bära den mot graven, men de reser den utanför tegelkyrkan invid fontänen. Dansar små grodorna medan regnet tilltar. Nyfikna människor stannar och fotograferar de folkdräktsklädda.

Per Wirtén, klädd i svart hoodie, tittar förundrat. Han har glaukom på ena ögat och en skadad näthinna på det andra, så han har svårt att se konturer. Men han ser, så pass ok att han får köra bil igen.

– De snälla tanterna i svenska kyrkan. Jag tror att det finns ett ständigt tillflöde av dem.

Snällhet är en underskattad egenskap, som Magnus Linton brukade säga.

När »Där jag kommer från« kom ut ledde Per Wirtén flera guidade turer mellan Söderförorterna, som ofta började eller slutade här på torget. Nu kommer guiden i honom tillbaka. Han pekar mot trappan som leder upp till bostadshusen ovanför kyrkan.

– Kommer man upp på berget bör man ha utsikt över Mälaren. Det här är ju en italiensk piazza det här, som ritades med förebild av torget i Siena. Det var samma tanke: bostäder där uppe, kyrkan där nere, fontänen, teatern, butiken, det är det perfekt tänkta stadstorget.

Han har föreslagit för sin fru att de ska bo här när den yngsta dottern har flyttat hemifrån.

– Man planerade in kyrkor och fördelade mellan stadskyrka och frikyrkor i alla förorter på 60-talet. Det är så fascinerande: Kyrkklockorna ringer över det sekulära Sverige varje söndag. Man tillät det religiösa Sverige, men man pratade bara om det sekulära.

I »Där jag kommer ifrån«, som också är en slags självbiografi, går Per Wirtén till fots, från Skärholmen till Årsta, för att få syn på alla de där ytorna som vi nästan bara ser från bilen. Utan försök att dölja sin ilska skriver han om borgerlighetens förakt för den isolerade och monotona förorten. Ibland har det varit som med white trash-föraktet idag: ett klasshat som anses okej att yttra.

När Göran Greider recenserade boken skrev han upprymt om hur Per Wirtén »tappar taget om sitt vanliga behärskade skribentjag« och att det är »ilskan, för att inte säga raseriet, som förlöser en skribent«.

I september 1968, två dagar efter invigningen av det nya förortscentrumet Skärholmen skrev Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter: »Riv Skärholmen!«. Det var inte människovärdigt här, ansåg han: »Vinden blåser mellan husen och affärerna är stängda och ingen har något där att göra, för det enda man kan använda Skärholmen till är att rulla engångsglas så det låter riktigt jävligt mellan väggarna. Riv det!«

Nationalteatern – och många debattörer i vardande – läste och lärde. Denna suggestiva bild har, som Per Wirtén noterar i sin förortsbok, därefter upprepats i snart femtio år. I tevedramatik, proggiga låttexter och vänsterradikal förortskritik. Och den gör honom rasande.

I tonåren läste han berättelser om torp i skogsbryn, om stenhusen i city och patriciervillor, men aldrig om några radhus. Kråkslotten som låg vid sjön i Huddinge fann han skrämmande, där satt det äldre människor i gamla möbler med möss runt fötterna, på något sätt kvarlämnade när modernitetens tåg gick. Nu var det moderna Sverige här, nu skulle man ha det ljust och fräscht.

Medelklassens seger. Den gamla borgarklassen som imploderar i en grosshandlarvilla i skärgården. Gamla familjefejder och självmord. Det var ju så det skulle fortsätta, trodde vänstern ända in på 80-talet. Precis som i »Paradistorg« skulle borgarna långsamt tyna bort.

Så blev det inte. Drömmen om grosshandlarvillan i skärgården har snarast vuxit i styrka hos borgerligheten, och alla som strävar dit. Till och med i Huddinge kan man se spåren, inte i grosshandlarsnickerier, men väl i jättelika hus i New England-stil, och i det som skitsnackande grannar kallar »pizzapalats«.

Under försommaren skriver Per Wirtén ett antal artiklar i Expressen om den konservativa våg han tycker sig se. Polisbrutalitet mot förortsungdomar. Den stygga statens återkomst under nygamla betongsossar.
När Per Wirtén följt regeringens hantering av flyktingkrisen och de åtgärder som införts i spåren av den, har han börjat minnas Tony Judts sista bok, »Illa far landet«. Den är den brittiska historikerns politiska testamente, men också en appell till världens kvarvarande socialdemokratiska partier. Hur ska man sköta staten efter den nyliberala epoken? Valet, spådde Judt från sjuksängen, där han långsamt försvagades av sjukdomen ALS, kommer inte att stå mellan staten och marknaden utan mellan två sorters stat. Ska vi ha en stygg stat eller en hänsynsfull?

– Det finns ett samband mellan många vunna friheter och den nyliberala epoken, och det är något som många inom vänstern har svårt att prata om. De får blackout när man säger det. De nickar. Men sen är det som om jag inte sagt det. Som vatten på en gås. Det är klart att den nyliberala vågen hade förfärliga konsekvenser för jämlikheten. Men samtidigt så hände det något annat med människors frihet. Jag är övertygad om att rasismen är svagare idag än 1990 i Sverige. Feminismen är starkare. Det finns mycket större frihet i sexpolitiska frågor. Alla minoritetsbefolkningar har en mer framskjuten position. Människor vågar säga emot myndigheter. Media granskar myndigheter mer. Vi är mer olydiga i någon mening. Det finns ett samband som jag inte kan komma ifrån som vänsterperson och icke-liberal, som jag tror vi måste erkänna.

De har slaktat asylpolitiken, återupprättat gränskontrollerna, de börjar prata om fotbojor på papperslösa, de håller på att skapa ett deportationsmaskineri som är värre än det Trump kan skapa i USA.

Per Wirtén tycker att regeringen, med ministrar som Morgan Johansson- Ygeman-Hultqvist, gått mot en allt styggare stat.

– De har slaktat asylpolitiken, återupprättat gränskontrollerna, de börjar prata om fotbojor på papperslösa, de håller på att skapa ett deportationsmaskineri som är värre än det Trump kan skapa i USA. Jag är jätterädd för att många uppnådda friheter ska trängas tillbaka nu, och så kallar man det identitetspolitik för att slippa prata om vad det innebär egentligen. Det finns en repressiv tradition inom socialdemokratin, jag är jätteorolig för den. MP bara jamsar med.

– Eller är jag paranoid? Märker inte du vad som händer?

Under några år i början av åttiotalet hade Per Wirtén, som är jämnårig med Thåström, en paus från det annars ständigt pågående politiska tänkandet. Palestinagrupperna, som han var medlem i, låg på Brunnsgatan i city. Några våningar upp i huset hade musiktidningen Schlager sin redaktion.

– Jag kunde stå på gatan på kvällarna och se att det var tänt där uppe och tänka »dit ska jag«.

Snart ägnade han all sin uppmärksamhet åt att stoppa artiklar om Ulf Lundell och Bruce Springsteen och andra vita män med gitarrer från att ta alltför stor plats i tidningen. Han propagerade för andra vita män – fast med svarta kläder, dystrare typer, från Manchester och Leeds istället för New Jersey och Orminge.

– Det var ett inbördeskrig på Schlagerredaktionen. Det är bisarrt att jag har ägnat två år av mitt liv åt detta.
Han skrattar tyst.

När medelklassepoken var över, enligt Per Wirténs tideräkning, var det tidigt 90-tal. Det var då Arena grundades.

– Vänstern var fruktansvärd då. Du kan inte fatta hur illa det var. Det fanns ingen debatt, ingenting som sas var intressant, det var petrifierat.

Arbetarrörelsen är ju en sekt.

– Vi hade en liberal syn på publicistik och det var skrämmande för många inom arbetarrörelsen, och det är det fortfarande, det finns kvar det där att man ska kontrollera och styra. Arbetarrörelsen är ju en sekt.

I USA fanns Dissent, som blev en bibel för Per Wirtén, han har inte missat ett nummer sedan mitten av 90-talet. I Sverige hade Bang grundats, men var fortfarande liten. Tidningen Arbetaren fanns, där han hade medverkat, och TLM, som Göran Greider drev ihop med några kompisar, men den kramade staten för mycket, tyckte Per Wirtén och hans gäng. Ett tag hade han varit redaktör för Palestinsk front, och för tidningen »800 grader” som drevs av Broderskapsrörelsen, socialdemokratins kristna förbund.

Per Wirtén var så trött på marxismen, så som den uttolkades av folk han mötte i vänstergrupper på 70-talet, att han verkar ha blivit allergisk för resten av livet. Jag minns när jag träffade Per en gång när jag höll på att läsa Sven-Eric Liedmans stora Marxbiografi för en recension; hans ansikte förvreds bara av att höra Marx namn.

– Där föddes väl det där att man alltid står utanför allt, som jag alltid har känt. Det är en instinktiv grej. Det är kanske genetiskt. Ett problem från barndomen som aldrig har gått över.

I Liv Strömquists senaste seriealbum, »Uppgång och fall«, finns en serie som handlar om att vänstern har blivit en klubb som det är för svårt att gå med i. Det är därför det går så jävla dåligt, är tesen.
Per Wirtén håller med: vänstern har i viss mån börjat bete sig som en moralistisk sekt.

– Det kan jag väl säga att jag är lite skyldig till att ha skapat. Den klubben där den typen av politisk korrekthet, eller vad man ska kalla det, gäller.

Innan han slutade på Arena gick ett antal olika vänsterdebattörer till attack mot tidningen. Sommaren 2009 satte sig Kajsa Ekis Ekman och läste igenom en årgång.

»I Arena«, menade Ekis Ekman, »rör man sig i en abstrakt värld full av minerade positioner, där den som inte är väl bevandrad alltid riskerar att gå på en mina. Resultatet är, som Arena är ett exempel på, att den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor. (…) Det är en paradox att ju fler perspektiv som läggs till, desto svårare är det att få tillträde.«

Hon tyckte att skribenterna utnämnde andra till moralister och påstod att de själva talade från en tystad position, en »det får man inte säga i det här landet«-utgångspunkt. I en lång artikel på DN:s kultursida skrev hon att »68-revolten bröt ner de tidigare systemen och gav ordet till allmänheten – vad som sker i dag är att intellektuella återtar tolkningsföreträdet. ’Ordet åt alla’ har stelnat till ett system med omvänt inträdesprov: endast marginalisering ger tillträde till debatten. Är det därför vi numera ser akademiker, kristna, Sverigedemokrater och bloggare förklara sig vara censurerade, tystade och marginaliserade?«

– All kritik vi fick säger en del om Arenas betydelse i offentligheten. Folk var förbannade, från 1993. Och det var det bästa betyg vi kunde få.

Tycker du att Kajsa Ekis Ekman hade rätt i något?

– Nej. Men det var välformulerat, roligt och vi använde den i vår reklam. Då blev hon kränkt och arg. Det var värre när Dan Josefsson och Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet och uppmanade facket att sluta annonsera i Arena, då blev jag faktiskt förbannad.

De två skribenterna menade att tidskriften i postmodern anda förde sin frihetskamp på områden som makten struntade i, som språk och sexualitet, men struntade klassanalys och materiella villkor.

– Den texten har jag inte glömt och inte förlåtit. Den var så taskigt skriven. Den var over the top. Men Kajsa Ekis Ekmans ståndpunkt, den hade vi ju nåtts av hela tiden.

Året efter, när Per Wirtén hade slutat på Arena och gett ut sin bok om Herbert Tingsten, skrev han en essä i Arena om hur det kulturradikala arvet överlevt sedan Tingstens dagar. Det som vissa kallade »postmodernt« i Arenas hållning definierade han istället som den kulturradikala nerven. Han drog ut en linje från Ellen Key till vår tids normkritiker: »Det senaste decenniet har kulturradikalernas kritiska tradition fullföljts av queer-feminister, hbtq-aktivister, postmoderna subjektsupplösare, postkoloniala antirasister, en återupptäckt kosmopolitisk misstänksamhet mot gränser«, slog han fast, innan han lade till att »När man kommit så långt brukar de flesta marxister och liberaler ha lämnat rummet på jakt efter tryggare världar.«

Per Wirtén har just fyllt 59. För första gången i sitt liv känner han sig totalt osäker på vad som kommer hända i europeisk politik. Han tycker inte ens att det går att avläsa åt vilket håll det rör sig. Förra sommaren talades det om ”svenska värderingar” på Almedalens scen, i år blev det stora ord om klyftorna i samhället, även från de borgerliga.

Det var väldigt många som sade att Jeremy Corbyn inte kan vinna människors röster, när han blev vald till ny Labourledare. De lät väldigt tvärsäkra.

– Jag var så sur på Katrine Marcal som skrev så kategoriskt att detta kommer gå åt helvete, ingen kommer att rösta på honom. Jag tänkte, vänta och se, det är så fruktansvärt oförutsägbart i Europa, vad som helst kan hända.

Det är intressant att gamla vänsterfarbröder, sådana som den nya vänstern hade bestämt var det minst attraktiva, ger vänstern större framgångar än på mycket länge.

– Med undantag för Melanchon, som är fruktansvärd, har de ju inte ens någon karisma. Det är jätteintressant. Man kan förstå det på många olika sätt. Som ett behov av en annan politik som jag helt delar. Att det är äldre män med grått hår och tror sig veta vad som är rätt, det kan ju också vara en avspegling av konservatismen i vår tid.

Har vi överskattat betydelsen av utanverk och vissa identitetsmarkörer?

– Ja det tror jag. Men det är så jävla oförutsägbart allting just nu och svårt att förstå.

Är du pessimistiskt eller optimistiskt lagd? Var befinner du dig på en skala?
– Min omgivning tycker att jag är jättepessimistisk, men när jag skriver är jag optimistisk. Det är mitt uppdrag i det yrke jag har som skribent, att hitta det som är bra, utvägarna ur problemet. Det är det som jag ska göra.

Du kan låta ganska krass när man diskuterar saker med dig.

– Ja, då är jag ofta pessimist. Det är väl som i det klassiska Gramscicitatet: intellektets pessimism och viljans optimism. Jag är jättepessimistisk om Europa och mycket mer optimistisk om USA:s framtid, jag är helt inställd på att man kanske måste emigrera till USA om man får leva tillräckligt länge. Där finns det ju en värderingsförskjutning hos unga människor som alla opinionsmätningar visar. Det är mycket värre ställt med Europa.

– Men just då måste man skriva en bok där man hittar utvägarna ur detta.

Per Wirténs appell för ett mer demokratiskt EU, »Är vi framme snart?« har legat högt på kritikerlistorna under våren. Han har skrivit om EU i många år, nu märker han ett större intresse, men det har aldrig varit ett kioskvältande ämne. Bonniers har nyligen skaffat en tjänst till sina författare, där de kan gå in och följa sina försäljningssiffror så ofta de förmår. Han loggar in varje eftermiddag klockan 17.

– Det är fruktansvärt, haha. Men jag är hooked, och sitter där och kollar: »aha den har bara sålt 22 ex idag«.

Du kanske kan skriva en uppföljare som är mer populistisk?

– Jag kan inte vara populistisk, jag vet inte hur man gör! Jag har ju inte den där ådran som Göran Greider och Daniel Suhonen och många andra har. Jag avundas dem. Säga vad man vill om Suhonen, han är ju en fantastisk talare, och Greider har alltid varit rolig att lyssna till, han är ju fantastisk, det är inte jag.

Nyligen sade en kollega till Per Wirtén att »Du har så lite karisma Per, så du syns inte«.

Nyligen sade en kollega till Per Wirtén att »Du har så lite karisma Per, så du syns inte«.

– ’Det har du rätt i!’ sa jag. Det är ju sant. Sen har jag upprepat det där nästan varje dag sen dess och min fru säger att ’nu får du lägga av, Per, nu får du inte säga det en gång till!’

– Men det var ju träffande. Man är som man är. De som jag har gillat har också varit lågmälda och tillbakadragna, som Anders Ehnmark.

Han ler snett. Även när Per Wirtén säger krassa saker, som kan låta hårdnackade när de skrivs ner i text, låter han liksom mild. Den demokratiska förkunnaren, från församlingen där alla fick vara pastorer.

Text: Malena Rydell, f.d chefredaktör på Magasinet Arena och redaktör på SvD Kulturmagasinet
Foto: Sofia Runarsdotter

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4.