Socialdemokratins uppgift är att bekämpa klassamhället och etablera gemenskaper där rasister och reaktionärer söker splittring. Det här måste Stefan Löfven prata om i valrörelsen.
Vaksala torg i Uppsala, en dag när vädret står på tröskeln mellan sensommar och höst. SD:s Jimmie Åkesson och civilminister Ardalan Shekarabi debatterar vinster i välfärden. Shekarabi poängterar att SD lierat sig med högern och näringslivet genom att förespråka ohämmade vinstuttag.
Åkesson tvekar i sina svar, stakar sig. Kallar vinstbegränsning ”extremt”, menar att ”det inte är fult att tjäna pengar” och att han inte ser några problem med att välfärdsföretag gör vinst.
Näringslivets mysmiddagar med SD och mångmiljardsatsning på lobbyism har uppenbarligen gett utdelning.
Positioneringen i välfärdsfrågan öppnar en möjlighetens glipa för regeringen att förflytta den politiska debattens hörn — bortom SD:s normaliserade rasism och tolkningsföreträde.
Den moderna rasismen har vunnit mark genom att ställa människor med i grunden samma intressen mot varandra. Inhemsk arbetare mot utländsk arbetskraft. Barnfamilj i bruksort mot barnfamilj som flyr krigets inferno i Syrien.
Och det har fungerat. SD har lyckats odla en underdogstatus, profilerat sig som ett parti på vanligt folks sida. Hur förljuget det än har varit.
Frågan om vinster i välfärden är ett exempel på att det är möjligt att slå in kilar mot ett parti som slingrar fram genom debatterna. För när debatten handlar om löntagares rättigheter kontra näringslivets vinster famlar den annars så självsäkre Åkesson efter svaren.
Anledningen är enkel.
Den moderna rasismen har vunnit mark genom att ställa människor med i grunden samma intressen mot varandra.
Varje rörelse som är motståndare till rasism och fascism måste förstå dess drivkrafter. I »Ras, nation, klass« kopplar Étienne Balibar och Immanuel Wallerstein rasismens framgångar till materiella och sociala konflikter i samhället. Vår tids uppflammande hatvåg är därför inte, som så ofta hävdas, en naturlig förlängning av människors naturligt inneboende rädsla för det okända. Den bottnar i ekonomiska och sociala villkor, i klass, makt och intressen i det samhället.
Med andra ord måste den strategi som ska bräcka SD:s växande tolkningsföreträde anamma dubbla strategier.
Den ena är att formulera konkreta reformprogram som minskar klassklyftorna och ger människor makt. Den andra är att konsekvent etablera konfliktlinjen mellan allmänintresset— representerat av den breda arbetar- och medelklassen — och ett särintresse — representerat av näringslivets vinstkrav och maktanspråk.
Annorlunda uttryckt: Stefan Löfven måste helt enkelt börja prata om klass. Om hur socialdemokratins uppgift är att bekämpa klassamhället och etablera gemenskaper där rasister och reaktionärer söker splittring. Och om motsägelserna i ett samhälle där det yttersta fåtalet prenumererar på den ekonomiska makten.
Sällan har uppgiften varit mer angelägen, med rentvådd rasism i riksdagen och normaliserad nazism på våra gator. Men den bruna vågen är inte ödesbestämd, den är ingen ohejdbar naturkraft som vi står handfallna inför. Just därför måste vi våga fläta samman dagspolitikens verklighet— som hur välfärdsvinster drabbar vårdpersonalen — med ett motstånd som riktar udden både mot rasismen och klassamhället.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
