Misslyckat möte med Martin Schulz

Inför det tyska valet reste Björn Werner till en socialdemokratisk konferens i Verdun för att möta partiets kanslerkandidat Martin Schulz. Istället mötte han en socialdemokrati i dekadent förfall. Nedan följer dagboksanteckningarna från tre dagar av sus, dus och huvudvärk.

Jag sitter på en stenmur utanför ett gammalt kloster i Verdun. Det är Europadagen den 9 maj. 50 meter bort blir tyska SPD:s kanslerkandidat Martin Schulz, den europeiska socialdemokratins sista hopp, intervjuad av ett enormt pressuppbåd. Jag borde väl vara imponerad men känner istället livskrisen krypa sig på. Borde jag börjat röka på högstadiet? Kanske hade jag sluppit halka såhär djupt in i arbetarrörelsens kapitalförstöring då? Alternativa livslinjer flimrar förbi framför mina ögon.

Martin Schulz segertåg i den tyska opinionen har precis börjat halta.

Jag borde ju ha förstått att något var konstigt på en gång när jag tackade ja till den här resan. Martin Schulz segertåg i den tyska opinionen har precis börjat halta. I det franska valet har socialistpartiet redan lidit stora nederlag till förmån för Emmanuél Macron, en total nykomling med ett partinamn som på svenska översätts till »Nu kör vi«. I Sverige genomgår socialdemokraterna månatliga åderlåtningar till Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna. En valseger för Schulz skulle innebära en nytändning för den socialdemokratiska tanken över hela kontinenten. Att de tyska socialdemokraterna därför är beredda att ösa pengar över lite vad som helst för att nå makten, det förstod jag ju. Men jag hade aldrig trott att jag skulle bli en del av själva valmaskineriet. Och att det skulle kännas så solkigt ytligt.

Tanken var ju egentligen att det här skulle varit något roligt och intressant. En seminarieresa finansierad och arrangerad av en tysk socialdemokratisk tankesmedja. Först Paris, under franska valnatten, därefter en resa till det forna slagfältet i Verdun för att under två dagar diskutera krig, fred och Europas framtid med #youngleaders från hela Europa. Och med herr Schulz.

Hade jag vetat att jag istället skulle finna mig själv bittert desillusionerad över europeiska socialdemokratins framtid på en fransk stenmur hade jag nog stannat hemma.

DAG 1.

Metron släpar sig olidligt långsamt mot Gar de L’est. Jag tittar rakt ned i golvet och funderar på om jag någonsin mått såhär dåligt. En intensiv huvudvärk pulserar från den vänstra näsborren, upp bak genom ögat och in som spik i hjärnan. Om det beror på gårdagskvällens franska barliv eller den råkalla parisvåren vet jag inte. Jag vet bara att jag måste ställa in alltihop.

Men det varma, vita hotellrummet och flaskvis med vatten lindrar det värsta. Snart känner jag mig okej. Så okej att jag bara en timme senare sitter mitt uppe i en bistromiddag (sparris med smör och parmesan, stekt kyckling på skysås, chokladfondant) med 24 #youngleaders och en samling vithåriga, uppenbart viktiga personer som senare ska visa sig tillhör tankesmedjans toppgarnityr. Tjejen brevis mig är 20 år och från Grekland. Väldigt #young för att vara #leader.

– Leader? säger hon. Jag pluggar till tandläkare. Det är ett bra framtidsjobb. Alla kommer behöva få tänderna utdragna någon gång, även efter apokalypsen.

På min fråga varför hon är här tittar hon konstigt på mig.

– Jag vet inte. Jag blev inbjuden för någon vecka sedan. De gillar mig. Jag åker på sånt här ibland. Rom var kul.

Young? Ja. Leaders? Nej. Det är ett gäng studenter med politiska ambitioner.

Svaren går igen. Young? Ja. Leaders? Nej. Det är ett gäng studenter med politiska ambitioner. Många har varit på tankesmedjans internationella seminarier innan. Till det här blev alla, som jag, hastigt inbjudna för bara någon vecka sedan. Tyskar med koppling till tankesmedjan förklarar att de blivit »speciellt utvalda«. Andra, slovakerna, italienaren och tjecken, att de blivit tillfrågade av en »kompis bara«. En britt som jobbat lite för Labour ondgör sig över Corbyn, lyckligt omedveten om att han bara någon månad senare kommer att vända partiet till historiskt höga siffror. Ingen har någon aning om vad som egentligen ska hända de närmaste dagarna. Alla tror att det kommer att bli väldigt kul.

Jag också. Detta ska bli väldigt kul.

DAG 2.

Macron vann valet igår och satte därmed stopp för den akuta oron att främlingsfientliga Marine Le Pen skulle montera ner hela EU. Alla av oss var jublande glada, några åkte till och med ut till Louvren där han höll sitt segertal. Ingen verkade det minsta bekymrad över det faktum att den sittande socialistiska presidenten nu blivit ersatt av en politisk nobody som säger sig stå utanför höger-vänster-skalan. Han är ju åtminstone inte en galen rasist.

Bussen rullar ut från dimman och in i ett långsamt regn, norrut. Huvudvärken vägrar släppa så istället för att försöka bli vän med deltagarna sitter jag ensam, längst fram, och börjar läsa på om slagfältet.

Under den 21 februari och 18 december 1916 stormade franska och tyska kroppar mot varandra här, sköts och sjönk ner i leran. Det var den uttalade strategin från Tyskland: ingen territoriell seger. Den franska armén skulle helt enkelt bara utmattas och dö på de här fälten. Sprängda träd. Kratrar. En morbid katastrof som fortfarande finns inbränd i den söndersprängda jorden, som ett böljande månlandskap urholkat av människoblod. En katastrof som inte tog slut förrän västvärlden lyckades ena sig kring stabila demokratiska välfärdssystem och EU:s bildande efter andra världskrigets slut. Ett system som nu åter är under hot om inte de etablerade, stora europeiska välfärdspartierna lyckas övertyga väljarna om varför de och deras världsordning behövs. Det är en väl vald plats för att diskutera framtidsfrågor.

– Vi är framme!

Bussen har stannat. Ropet kommer från tankesmedjans kontorschef i Paris. Jag måste ha somnat, gnuggar ögonen och kliver ut framför Verduns utan konkurrens bästa hotell. En vacker sekelskiftesbyggnad som inte ens dras ner av det gråbittra vädret som omfamnar den lilla byn. Också från insidan, kan jag konstatera när jag kort därefter gör mig hemma i en av hotellets två sviter, ett badrum stort som en stockholmsetta och en säng stor som en fotbollsplan. Jag öppnar fönstren på vid gavel och tittar ut över den lilla byn och tänker på hur jag senare ska sjunka ner i badkaret, hälla i påse efter påse med badsalt och låta huvudvärken strömma ur mig. Jag känner mig rik.

 Jag känner mig rik. Men det är jag inte. Tankesmedjan däremot…

Men det är jag inte. Tankesmedjan däremot, som årligen får 152 miljoner euro av tyska skattemedel för att, som det står på hemsidan »den pluralistischen gesellschaftlichen Dialog zu den politischen Herausforderungen der Gegenwart befördern«, ungefär alltså att »uppmuntra till en pluralistisk samhällsdialog kring de politiska samtidsutmaningarna« har verkligen öppnat plånboken. Känslan av lyx och storsatsning stannar inte vid hotellrummet. Den genomsyrar allt. En fransk buffé (champinjonfondant, viltgryta, citronfromage) serveras i en vacker konferensanläggning med det upphöja namnet Centre Mondial de la Paix, »centrumet för världsfred«, i ett gammalt kloster med utsikt över Lorrainedalen. Stora posters och rollups finns framtagna och uppställda vart vi än går. Det har till och med tagit fram en logga. »EU – still a garantor for peace and stability?« där en liten fredsduva bryter sig loss ur EU:s stjärnor. I ett annat rum byggs en enorm scen upp eftersom Martin Schulz, förutom att träffa oss, också ska träffa ett pressuppbåd och lokala ledare. Kameror riggas, ljud testas. Deltagare pratar om förstaklasståg genom Tyskland. Moderatorn som håller panelen för vårt blandade gäng är en känd brittisk journalist. Kunniga personer från olika delar av den internationella socialdemokratin är influgna för att hålla föredrag.

Flera tyska deltagare som är aktiva i tankesmedjans gräsrotsorganisation muttrar tyst surt för varandra och mig om att de själva knappt kan få loss ett öre för sina olika läsecirklar och lokala satsningar. Så mycket pengar östa över en så anonym skara. Något är skumt.

Så mycket pengar östa över en så anonym skara. Något är skumt.

– Ni har förstås alla hört talas om World Café? säger parischefen för tankesmedjan med kännarmin när vi tagit oss igenom en stillsam föreläsning om att EU och inte minst Tyskland är fortsatt viktiga för världsfreden.

Vi tittar oroligt på varandra. »World Café?«. Ingen har hört talas om World Café, men ingen vill säga att de inte gjort det. Chefen fortsätter därför att förklara upplägget. Vi, 24 vad det verkar närmast slumpmässigt utvalda men en smula vänsteranstrukna #youngleaders, ska vandra från bord till bord och diskutera teman på EU och Europas framtid och roll som garanti för världsfreden. Vid varje bord sätter sig, som av en händelse, en deltagande socialdemokratisk frivillig tysk och för noggranna anteckningar. Viktiga samtal utbryter.

(En tysk) – Behövs det ett Erasmus för arbetare?

(Alla) – Nej!

(En annan tysk) – Borde vi kanske ha ett yttre hot mot EU så att vi kan enas kring en gemensam armé som kanske Tyskland bestämmer över?

(Alla) – Va?!

(En slovak) – Är det inte ovanligt synd om slovaker?

(Alla): Nej!!!

(Jag): Borde inte Tyskland göra något åt sitt handelsöverskott?

(Alla tyskar): Nejmen Björn, sluta nu…

Är det för detta vi flugits ned? För världens dyraste Erasmuseminarium? Utanför bygger man vidare på den påkostade scenen som nu börjar ta formen av en TV-studio. Jag borde egentligen förfasas över vad man skulle kunna lägga dessa pengar på istället för oss. Hur arbetarrörelsen skulle kunna stärkas inifrån och underifrån, inte uppifrån och för skattepengar. Men det gör jag inte. Utslagen i min enorma hotellsäng tänker jag på Schulz. Och på slagfältet. Imorgon blir det spännande. Imorgon.

DAG 3.

Jag hade nog inte haft huvudvärk om det inte vore för den där vinmenyn på hotellrestaurangen de bjöd på ovanpå själva maten. Laxtartar, forell, ugnsbakad ekologisk gris på potatiskaka och hallontårta. Eller kanske på grund av efterfesten på den lokala puben?  Eller det där långdragna badet (jag hällde i allt badsalt). Eller kanske den dignande frukostbuffén? Både bacon och croissant och tre sorters nybakat bröd? Jag har betett mig orimligt. Men något har hänt efter två dagars lyx. Jag börjat skamlöst förse mig. Tankesmedjan har ju råd. Sossarna har ju råd. Något inom mig säger att jag är värd det. Jag är väl ändå en #youngleader?

– Är du med i Schulzgruppen, Björn?

Nu är vi här igen, förbereder oss inför nästa sejour av World Café innan turen till slagfältet och samtalet med Schulz äntligen ska äga rum. Men visst är salen mycket tommare än igår? Och varför börjar fler och fler tyst lämna lokalen tills vi bara är hälften kvar? I bakhuvudet ekar frågan jag fick av den snälla tyskan med mindre bemedlade föräldrar som var här för att tankesmedjan sponsrade hennes universitetsstudier.

– Är du med i Schulzgruppen, Björn? Jag är inte det, men ja, jag kan ju inte franska.

Jag är uppenbarligen inte med i någon Schulzgrupp. Men på Instagrams story-funktion kan jag nu följa hur de av oss som inte framhärdar på World Café vandrar upp och ned tillsammans med Martin Schulz omgiven av ett massivt pressuppbåd som fotograferar dess varje fotsteg. Över slagfältet, i skyttegravar, på den enorma kyrkogården med vita gravstenar i milslånga rader. Huvudvärken tilltar. I ett utbrott av plötslig och total livsleda jag fortfarande inte kan sätta ord på försöker jag gå från klostret men stoppas. Schulz kan komma tillbaka när som helt, säger en företrädare från tankesmedjan till mig, och då måste jag vara på plats. Istället visar han in mig i TV-studion där jag antar att vi ska vara publik . Det bjuds på högoktanigt kallskuret. Hummertoasts. Oxfilécarpaccio. Lokala ostar. Vitt vin. Rött vin. Det stockar sig i halsen, men jag äter och dricker.

Plötsligt tystnar lokalen. Martin Schulz kommer ned för en trappa, som en frälsare, omgiven både av Schulzgruppen och av tyska och franska nyhetsmedier som fotoblixtrar och filmar oavbrutet med han växlar ord med både den ena och den andre #youngleadern. Själv noterar jag att de i samma sekund som Schulz gjort entré också rullat fram varm mat och förser mig. En sorts boeuf bourguignon? Jag tar tre små fat, som en sann #youngleader. Mår lite illa men äter ändå. Snart är detta över. Snart ska Schulz träffa pressen, och de viktiga människorna de byggt upp studion för. Kvar för mig finns nu bara slagfältet. Jag har förvandlats från hoppfullt besjälad konferensdeltagare till cynisk snyltgäst som spelar min roll för bjudmat och turism. Inga intressanta samtal med #youngleaders. Träffen med Schulz var uppenbarligen inte tänkt för alla. Men resan är, tänker jag, ändå värd det om jag fortsätter få proppa i mig mat och tittar på lite krigsmemorabilia.

Men det får jag inte. För det är inte pressen Schulz ska träffa. Det är oss. Mig. Snart sitter vi utplacerade där i mitten av studion tillsammans med socialdemokratins största hopp på flera år. Frankrikes och Tysklands viktigaste nyhetsmediers kameror står riktade vår väg. Där och då, med två boef bourguignong i handen, förstår jag det jag egentligen förstått för länge sedan och som alla andra förstås redan vetat. Att vi alla bara är hastigt influgna statister i den tyska socialdemokratins försök att vinna ett val som mer än någonsin bygger på hur man framstår snarare än vem man är. Vad är väl några miljoner mot några promille i opinionen? Vad är väl autenticitet, folkrörelse och verkliga åsikter mot en snygg bild på Martin Schulz försjunken i samtal på franska kring vikten av fred med en utvald grupp européer från hela kontinenten?

En kugge i den gamla arbetarrörelsens sätt att sköta saker. Mätt. Mutad. Ointresserad.

En hel del, skulle man kunna tro, med tanke på hur nya, okonventionella ledare och nya, okonventionella sätt att skapa engagemang på gräsrotsnivå svept över västvärlden i form av Sanders, Corbyns och Macrons. Medan de får folk att självmant skänka pengar till en politisk kamp de tror på sitter jag nu här på en lyxkonferens och spelar en färdigskriven roll. En kugge i den gamla arbetarrörelsens sätt att sköta saker. Mätt. Mutad. Ointresserad.

Det hade inte behövt vara såhär. Arbetarrörelsen hade inte behövt vara en stel, trög organisation övertygad om att det är bättre att hälla pengar på problem än att faktiskt lösa dem. Demokratiska val kommer aldrig gå att vinna med att hälla oxfilécarpaccios, lyxsviter och #youngleaders. De vinns med folks ärliga engagemang.

Jag vet inte om man kan se mig i den flod av press som blev resultatet av denna resa. Eftersom han ändå bara gav samma slätstrukna svar som vilken Angela Merkel som helst ställde jag aldrig någon fråga där i publiken, så filmkamerorna riktades mot de vänliga unga socialdemokrater som fattade vinken. När pressen fotade oss efteråt hamnade jag snett bakom en ovanligt lång fransos. Men kisar man riktigt hårt mot bakgrunden långt bakom Schulz axel, någonstans i Le Figaros nätsändning, så ser man mig där på en klostermur, blängandes ut över Lorrainedalen.

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4. Det sista tryckta numret. 

Av: Björn Werner