Misslyckandets estetik

Att misslyckas ses i vår kultur alltid som ett nederlag. Så behöver det inte vara. Tone Schunnesson förklarar varför vi i stället ska se misslyckandet som en protesthandling.

Det är min rumskamrat som först berättar att Arena ska läggas ner för att de går back och för att de dessutom glömt att söka kulturstöd. Jag kan inte tro det är sant. Jag frågar henne flera gånger, »Glömde de att söka kulturstöd?«. För mig låter det som en aggressiv handling. En illa dold illvilja. Om inte en aggressiv så i alla fall en depressiv handling.

Hur man än ser på det måste det förstås som ett grandiost misslyckande. Utöver att det är tråkigt att ännu en tidskrift går i graven tänker jag att det är ett misslyckande för min privatekonomi. Det är störigt eftersom chefredaktören bett mig skriva en text, och nu tänker jag att texten inte kommer bli av. När redaktören väl hör av sig och ber mig skriva något tvekar jag ändå till att tacka ja. Det är så jobbigt att jobba och att göra saker.

Det är alltid ett moment av skrivprocessen som är att jag tror att jag ska misslyckas. Men inte att misslyckandet egentligen skulle drabba mig för att jag har en bristande förmåga eller begåvning. Nej, det är något annat. En rebellisk tanke griper tag i mig precis innan jag börjar skriva: Jag behöver inte göra vad jag har sagt att jag ska göra! Den är både obehaglig och befriande. Obehaglig för att det sociala kontraktet bygger på att vi ska göra det vi förväntas göra. Befriande för om vi inte gör det, vad gör vi då i stället? Om misslyckandet alltid går hand i hand med produktionen kommer det alltid finnas en aspekt av att inte lyckas som är punkigt befriande. En flummig fantasi om att misslyckas kan vara att vägra marknaden som vinner på vår produktivitet eller en upprorisk vilja att mota bort det auktoritära. I en kultur som är så upptagen av framgång att misslyckandet förträngs har det potential att bli en subkultur med egna värden som går att bära med stolthet.

Någon som intresserar sig för och ringar in detta misslyckandets estetik är den svenska konstnären Iris Smeds. Inte bara eftersom hennes konst består av saker som, hon själv påstår, är illa ihopsatta eller lätt faller ihop, utan för att hon använder sig av misslyckandet som ett övergripande förhållningssätt till sig själv och sitt eget arbete för att stå ut i en konstvärld som fortfarande har en begränsad förståelse av framgång. Misslyckandet går som en röd tråd genom hela hennes konstnärsskap och hon har utarbetat en estetik i linje med detta: »Misslyckandet som estetik innebär att jag har en plats som inte är villkorad av framgång, utan att jag i stället gör en plats där jag kan omdefiniera begreppet.«

För Iris Smeds, likt andra konstnärer som den svenska Jenny Grönvall eller den uppmärksammade amerikanska författaren och pensionerade videokonstnären Chris Kraus, är misslyckandets estetik inte bara ett alternativ till det lyckade utan något som står för sig självt.

För mig har det varit viktigt att erövra misslyckandet eftersom jag inte gått på en konsthögskola och därför varit misslyckad från början.

Iris förklarar: »För mig har det varit viktigt att erövra misslyckandet eftersom jag inte gått på en konsthögskola och därför varit misslyckad från början. Mitt största misslyckade projekt är mitt performance ‘Vaska Fimpen’ som helt utgår ifrån att jag inte kan spela musik, men ändå gör det. Hennes [Fimpens] grej har varit just att ställa sig på scenen och ta plats i sin okunskap, vara helt öppen med det och vara så pass självsäker att folk tycker det är bra.«
Iris Smeds citerar Jenny Grönvall, som hon kallar grandmaster i misslyckandets estetik: »Jenny kan säga om man beklagar sig för att inte fått ha tillräckligt mycket tillbaka efter en utställning: ’Jaha, du tror fortfarande att du ska bli älskad av patriarkatet?’ Det är kanske det värsta, det är fucking svårt att sluta hoppas på det och därför behövs misslyckandets estetik. Det är en form av kärleksförklaring till sig själv och därför är det också en feministisk strategi. Att närma sig andra rum, där du inte behöver vänta på att bli upplockad av någon annan.«

Att misslyckas kan också vara ett sätt att skita i att rådande strukturer inte kommer att älska dig för det du inte är. Queerteoretikern Jack Halberstams sätt att närma sig misslyckandet går att förstå på ett liknande vis. Han skriver i sin uppmärksammade bok  Queer Art of Failure: »losers leave no records, while winners cannot stop talking about it, and so the record of failure is ‘a hidden history of pessimism in a culture of optimism’«.

Hur kan vi då göra rum för misslyckande när kulturen, som Halberstam pekar på, gör sitt allra bästa för att täcka över det? För Halberstam är inte misslyckandet heller någonting dåligt eller ens ofrivilligt. För honom har misslyckandet potential att vara en queer motståndshandling. Den queera identiteten härbärgerar nämligen en mängd olika misslyckanden om vi förstår idén om det lyckade livet som något som förhåller sig till politiska och sociala förväntningar på vad lycka egentligen är. I stället för att utsättas för misslyckandet när man inte anses vara tillräcklig kan man praktisera det genom att leva normbrytande. Misslyckandet skulle i så fall vara att leva andra liv än vad som anses vara ekonomiskt produktiva och ha andra relationer än de heterosexuellt reproduktiva.

Att vara en gammal kvinna verkar vara mer misslyckat än att vara en död kvinna, särskilt om den döda kvinnan är ung och vit.

Misslyckandet som ett utrymme för andra sorters liv behöver inte bara gälla de queera identiteterna, tänker jag när jag besöker Kallbadhuset i Malmö. På soldäcket ligger alla möjliga sorters kvinnor, många äldre. De är nakna, tjocka och rynkiga och nästan helt frånvarande i populärkulturen. Att vara en gammal kvinna verkar vara mer misslyckat än att vara en död kvinna, särskilt om den döda kvinnan är ung och vit. Att den gamla kvinnan är ett misslyckande betyder ju inte att de för den sakens skull är döda eller utplånade. I detta misslyckade uppstår kanske en för kvinnor sällsynt rörlighet, när blicken utifrån äntligen lämnat en. Min mamma bryr sig inte längre nämnvärt om varken det ena eller andra: »Jag har tillfredsställt folk så det räcker i mitt liv.« För några år sedan gjorde Nordengren och Epstein i P1 ett program som handlade om klimakteriet, och förutom att det alltid är en sorg att vara bortglömd av världen tog jag med mig en känsla av en nyvunnen frihet som uppstår i samhällets äckel och glömska inför den misslyckade äldre kvinnokroppen.

Vi kan knappast göra något åt vårt åldrande, men ändå ska det bekämpas med alla möjliga och omöjliga verktyg och när vi blivit för gamla för att någon ska vilja sexualisera oss så går vi upp i rök. Om vi i stället lyckas erövra detta misslyckande så kanske en annan sorts liv har möjlighet att uppstå. Maskuliniteten verkar förhålla sig till ett inneboende misslyckande på ett helt annat sätt, till och med i åldrandet är manligheten attraktiv (»de grå tinningarnas charm«). Manlighetens misslyckande är ingenting som automatiskt kommer med tiden, en man måste aktivt förbränna sig själv för att räknas bort. Att misslyckas för en man verkar vara nästan helt omöjligt. Jag läste recensioner av DJ Khaleds skitdåliga senaste skiva häromdagen och trots att alla recensenter skriver rakt ut att den är dålig kan de inte låta bli att säga att han ändå är bra. Till och med när de misslyckas är de bra. När Sveriges konung säger fel i tal efter tal är han charmig, när Chris Brown slår även sin nya flickvän är han missförstådd och när de gör dålig musik som alla säger är dålig är den ändå på något sätt bra. För att misslyckas som man måste man därför verkligen hänge sig en estetik, men en annan sorts estetik än med den enkelhet det innebär att åldras. I stället är det åt en estetik som så apokalyptisk och våldsam, självförbrännande och mörk och som bäst gestaltats i den numera kultiga filmen Fight Club. I deras homosociala värld handlar det inte om att slå vakt om misslyckandets estetik som en plats för att leva, utan att skapa en plats som mest påminner om att dö.

Trots att misslyckandet kan vara ett subversivt sätt att leva för kvinnor och queers finns det något att se upp för, menar Iris Smeds: »Det finns en inneboende falskhet i misslyckandets estetik eftersom den ju också äger potentialen att bli lyckad.  Misslyckandets strategi blir att överleva tills man blir upplockad av det lyckade.« Detta eftersom misslyckandet oskiljaktigt hänger ihop med kapitalismens behov av ett framgångsnarrativ. Misslyckandet blir ingenting i egen rätt, utan är i kapitalismens berättelse alltid bara en kort avstickare på vägen mot succé. Nederlaget blir inte en estetik eller strategi utan en dramaturgisk krydda i myten om alla entreprenörers segertåg, som nedkokat blir en stärkande affirmation någon postar på Instagram i form av bilder på stränder eller yogaställningar kombinerade med text som upplyser dig om att det enda som står i vägen för dig är du.

Iscensättandet av misslyckandet blir inte ett normbrytande liv eller en post-digital estetik utan bara en vidare etablering av ett lyckat liv.

Precis som det affirmativa memet är det »perfekta Instagramflödet« med sobra färger och geometriskt arrangerade middagar egentligen bara för de uddlösa: Influencers, en borgerlig femininet och konton drivna av företag. Bilden av det perfekta och lyckliga livet har kommersialiserats i sådan hög grad att det inte längre är varken trovärdigt eller önskvärt om man intresserar sig det minsta för estetiska, eller mänskliga, värden online. Ingen happening person har egentligen filter på sina bilder längre för vi känner igen ett filter när vi ser det. Bildestetiken förändrades när digitalkameran slog på marknaden och vem som helst kunde vara fotograf, vilket gjorde de traditionellt estetiskt misslyckade bilderna ungdomligt åtråvärda. Estetiken beslagtogs tidigt av till exempel American Apparels-annonser, som påminde om hemmagjord mjukporr, och Vices bildjournalistik. Ännu en gång kunde det misslyckade, punkiga DIY ätas upp av det lyckade, kommersiella och den oredigerade bilden blev i någon mening det autentiska livet. Bilderna med hårdblixt, kallt ljus och kornigt fokus verkar vara här för att stanna.

Något annat som sugit sig fast vid samma fail-estetik, likt American Apparel som förstörde den sympatiska hemmaporren, är en sorts manlighet som är rädd för att göra sig fin. Över lag verkar många män haft problem med hanteringen av sociala medier eftersom de är så ovana vid att bli objektifierade att när de ska iscensätta sina egna liv blir det aldrig några selfies och om det blir det gör de sig medvetet fula eller spexiga. Ett sätt att hantera den osäkerheten som Iphonekameran framkallar är att försöka dölja sin narcissism genom att lägga upp aktivt misslyckade bilder antingen med ovanstående estetik eller olika kul failsaker i vardagen.

Martyrskapet förstår misslyckandets estetik på ett lika effektivt sätt som entreprenörsamhället.

Men ingen av de här männen är intresserade av misslyckandet som en egen plats utan hänger sig i stället åt misslyckandet som det lyckades baksida, med ett avslappnat garv, eftersom de är för rädda för att verkligen bjuda på den sårbarhet som att göra sig fin innebär. När Marcus Birro i våras bad om pengar på sociala medier för att han enligt egen utsago var dead broke praktiserar han inte misslyckandet i egen rätt, utan som en negation till det lyckade, särskilt eftersom det kommer med ett sådant otroligt martyrskap. Jag har själv bett folk sätta in pengar till mig i flera år men aldrig skämts över det, utan i stället varit glad och nöjd över att det finns ett alternativt sätt att få pengar som inte är att arbeta. Birro verkade inte alls känna att han trollade systemet utan tyckte i stället mycket synd om sig själv och var arg över att systemet, som borde ta hand om honom, hade svikit honom.

Martyrskapet förstår misslyckandets estetik på ett lika effektivt sätt som entreprenörsamhället. Iscensättandet av misslyckandet blir inte ett normbrytande liv eller en post-digital estetik utan bara en vidare etablering av ett lyckat liv. Men att misslyckas är inte ett skämt, en naturlig del av vägen till ett företags framgång eller att, som Birro, tycka synd om sig själv. De normativa männen approprierar ett misslyckande som de varken förstår eller intresserar sig för, och när de gör det så måste det vara antingen med ett fånigt flin eller genom att slå ihjäl varandra på en bakgård. På ett sätt är det förstås ett sorgligt och instängt tillstånd för manligheten att inte kunna visa sig  sårbar och dålig utan att skjuta huvudet av sig, men det är också patetiskt. Om inte annat eftersom de misslyckas hela tiden, bara det att de inte är medvetna om det.

Jag har en rad fastetsad i minnet av en poet jag inte minns namnet på ur en dikt jag inte kan resten av. Hon skriver »it’s a sweet giving up« och anledningen till att jag minns det så väl är att det ofta är exakt vad jag vill höra och det är väldigt sällan någon säger det till mig. »Jag vill hoppa av skolan« säger man. Gör inte det svarar folk. »Jag vill göra slut.« Fortsätt vara ihop. »Jag vill säga upp mig.« Men vad ska du göra i stället? Ja, vad ska Magasinet Arena göra i stället. Ingenting särskilt. Det upphör bara att finnas. Ett misslyckande som är både så storslaget och på samma gång så fjuttigt.

Men kanske var det inte ett oskyldigt misstag, utan istället ett genomtänkt misslyckande. Kanske drabbades någon i redaktionen av en rebellisk tanke, att den inte behövde göra det den sagt att den ska göra. Vad kan hända då istället?

Av: Tone Schunnesson, författare

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4