söndagskrönika Presidentvalet i USA fick alla att tala om rostbältet och övergivna arbetare. Men det är en alldeles för enkel analys för att definiera de skilda grupper som vänstern behöver mobilisera.
Ingen kan ha missat den amerikanska eftervalsdebatten. Plötsligt var alla radikala skribenter intresserade av vita arbetare i mellanvästerns vacklande industrizoner
Donald Trump har påverkat svensk politik på liknande vis, i synnerhet Socialdemokraterna. Stefan Löfven skippade Almedalen och åkte i stället ut i landet. Det var lysande. Men varför känns den här vändningen ändå inte riktigt bra?
Det är uppenbart att Hillary Clinton hade blivit president om hon i sin kampanj lagt tyngdpunkten på de sociala reformer Demokraterna enats om, i stället för att låta demoniseringen av Trump ta över. Hon erbjöd inget samlat hopp för de nedtryckta.
Situationen att fattiga vita löntagare röstar på högern och avskyr fördelningspolitik fördjupades i sociologen Arlie Russell Hochschilds underbara bok från i vintras, »Strangers In Their Own Land«. Under flera år samtalade hon med fattiga vita i Louisianas petrokemiska industrilandskap — »the cancer alley« — och drog slutsatser som förklarar, men inte erbjuder några enkla politiska strategier för den vänster hon tillhör.
Diskussionerna har med andra ord varit viktiga. Men ofta schablonmässiga. De verkar ha väckt upp gamla vänsterdrömmar om den vita arbetarklassen, underförstått de »riktiga« arbetarna. För att få plats i twitterlivet har den förenklats till WWC — White Working Class.
Men USA:s väljare klövs inte av klasstillhörighet. Det var plats, ålder och »ras« som polariserade dem mellan hård höger och mjuk vänster. Situationen är lika svårtolkad som i Hochschilds bok.
Nu kommer också kritiken mot den populära men haltande »WWC-diskursen«. I sommarnumret av American Prospect fanns flera invändningar mot den här insnävningen. Bland annat skrev ekonomiprofessorn William Spriggs att »problemet med ett språkbruk där man framhäver den vita arbetarklassen som ett separat problem i diskussionerna kring växande inkomst- och förmögenhetsskillnader är att det kommer att rasifiera debatten, i stället för att klargöra att attackerna riktas mot alla som inte är rika.«
Hans varning känns träffande även i ett svenskt sammanhang.
Två separata bilder växer fram. Den lilla industriorten som ett regionalpolitiskt problem. Den fattiga storstadsdelen som ett säkerhetspolitiskt. De sliter isär landet.
Det välmotiverade intresset för läget i orter som Bromölla och Borlänge verkar ha en baksida som stavas f-ö-r-o-r-t-e-n. De senaste månaderna har det ritats starkare likhetstecken än någonsin mellan förort, gängkriminalitet, invandrade och terrorism. Två separata bilder växer fram. Den lilla industriorten som ett regionalpolitiskt problem. Den fattiga storstadsdelen som ett säkerhetspolitiskt. De sliter isär landet.
Varför missar man chansen att i stället binda samman dessa, på olika vis, utsatta orter i sättet att tala om dem? Kanske för att sprängkraften i platsens politik ännu inte uppenbarats med samma allvar som i USA. Kanske för att bilden av arbetarklassen som vita män fortfarande dröjer kvar bland många socialdemokrater. Kanske för att längtan bort från den så kallade identitetspolitiken, som väl egentligen bör kallas rättighetspolitik, har medvind.
Efter valet skrev den socialdemokratiska filosofen Michael Walzer (som så ofta) klokt att grälen om identitetspolitik vs klassperspektiv inte längre ger vägledning, eftersom allt viktigt i dem redan sagts. »Det finns inte längre någon klassisk ’arbetarklass’, förbisedd av Demokraterna, som väntar på att bli mobiliserad. De vi måste nå är i stället radikalt blandade grupper« (Dissent 1/2017).
Där finns arbetslösa, papperslösa, industriarbetare som tvingats in i lågavlönade tjänstejobb, människor som lever under olika slags prekära villkor och rader av nedhållna grupper med olika hudfärger, sexuella läggningar och genus.
Han föreslår begreppen »a transracial coalition of the disadvantaged« eller »en klass på väg att formera sig — eller med det gamla språkbruket, en klass i sig själv men ännu inte för sig själv«; en klass av annat slag med bibehållen respekt för olikheter och skilda kollektiva identiteter, ett »vi« som kan inrymma många olika »vi« som inte alltid håller sams.
Bidrar Socialdemokraterna och den fackliga rörelsen till en sådan?
Per Wirtén är frilansjournalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
