En del av Kataloniens strävanden mot oberoende har handlat om att få bedriva vänsterpolitik. Men en ensidig självständighetsförklaring skulle vara ett bakslag för hela Spaniens demokrati.
Det är inte svårt att tycka om Barcelona. En självsäker och vacker stad, som med tårna i det glittrande Medelhavet lutar sig mot ett inbjudande gytter av gator på gröna kullar.
En radikal stad, med stolta anti-fascistiska traditioner. Idag med en röd-grön borgmästare, den första kvinnliga någonsin, som har sina rötter i en gräsrotsrörelse mot vräkningar.
Hit till Katalonien och Barcelona kom för åttio år sedan frivilliga från hela Europa för att försvara den spanska demokratin mot fascisterna angrepp, och det var i Barcelona som de internationella brigaderna avtackades i oktober 1938, gripande beskrivet i Anna Jörgensdotters vackra roman Solidärer.
Med Nazi-Tyskland och Mussolinis Italien i ryggen, och gynnade av en feg anti-interventionspakt, kunde General Francos fascister vinna kriget. Spanien förblev en fascistisk diktatur ända fram till Francos död 1975.
På vissa ställen sitter kulhålen kvar, och skyttegravar syns fortfarande i landskapet. De politiska ärren efter inbördeskriget och diktaturen är ännu mer påtagliga.
Fyrtio år efter övergången till demokrati skulle Spanien behöva genomgå en segunda transición, en övergång till en djupare och mer välfungerande demokrati.
Varför ska författningsdomstolen i Madrid kunna förhindra en lokal skatt på kärnkraft?
Vänsterregeringen under José Luis Zapatero tog ett viktigt steg när de gav Katalonien utökat självstyre, en reform som författningsdomstolen rev upp 2010, en avgörande bakgrund till dagens kris.
Författningsdomstolens ordförande tillhör den spanska premiärministern Mariano Rajoys högerparti, och beslutet att riva upp beslutet uppfattas som politiskt snarare än juridiskt. Domstolarnas många gånger orimligt stora makt över politiken borde bli föremål för demokratiska reformer.
En del av Kataloniens självständighetssträvanden har handlat om att få bedriva vänsterpolitik. Det är lätt att känna sympati för det. Varför ska författningsdomstolen i Madrid kunna förhindra en lokal skatt på kärnkraft, borde inte det vara en fråga som ska avgöras i talarstolen snarare än i domstolen?
Men det är inte bara Katalonien som behöver en andra demokratisk övergång, det är hela Spanien. Just nu riskerar självständighetssträvandena i Katalonien att skymma det.
Genom att ställa sig på randen till en självständighetsförklaring »inte nu, men när som helst« har den katalanske regionale presidenten Carles Puigdemont gett högerregeringen i Madrid en bekväm ursäkt.
Puigdemonts Katalonien står, som ledarsidan på den ledande spanska dagstidning El País argumenterade häromdagen, vid avgrundens rand. Att driva igenom självständighet riskerar inte bara att utlösa våld från centralregeringen i Madrid, det skulle utlösa djup splittring i Katalonien där långt ifrån alla vill bli självständiga, och det skulle vara ekonomiskt mycket kostsamt.
Det skulle dessutom riskera att den utökade autonomi som katalanerna trots allt en gång förhandlat till sig, och som en ny vänsterregering hade kunnat återupprätta.
En ensidig självständighetsdeklaration skulle inte bara vara en katastrof för Katalonien, det skulle vara ett bakslag för hela Spaniens demokrati.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
