Från dekadent och lössläppt till hård och förbjudande. Pia Laskar skriver om hur västvärldens syn på sexualitet i Mellanöstern förändrats under 1900-talet, också inom lhbtq-rörelsen.
I en omröstning i november 2009 på webbplatsen för svenska QX – tidningen för lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera (lhbtq), blev stödet för Sverigedemokraterna (SD) starkare än partiets stöd bland gruppen heterosexuella. Detta trots att Sverigedemokraterna ditintills kontinuerligt och explicit uttryckt motvilja eller hat mot homosexualitet.
QX:s chefredaktör Jon Voss menade att omröstningens resultat speglade ett självhat som finns bland hbt-personer. SD:s ledare Jimmie Åkesson å andra sidan menade att stödet indikerade en oro som många homosexuella kände för muslimska invandrare som representanter för homofobi, och att SD i samband därmed framstod som ett värn för västerländska värderingar.
Sedan denna omröstning har tonläget höjts och lhbtq-frågor har starkare kopplats till anti-muslimska strömningar av högernationalistiska röster – vare sig de kallar sig hetero eller homo – samtidigt som debattörer på Aftonbladets kultursida avfärdar lhbtq-aktivism som blott identitetspolitik som splittrar vänstern.
Minnet är kort. Vid en snabbsökning i några årgångar (1972–1982) av Revolt. Mot sexuella fördomar finns flera inslag om sex med män i muslimska länder. Revolt (red. Mikael Holm) var en månadstidning som blandade politiska artiklar och diskussioner – där bland andra RFSL-aktivister deltog – med porr i form av reseskildringar och berättelser från läsare, bilder (även på yngre pojkar), sexupplysning och kontaktannonser. Tidningen var välspridd bland tidens bögar. I synnerhet numren under andra hälften av 1970-talet och tidigt 80-tal innehåller berättelser om sexuella möten mellan svenska sexturister och män i muslimska länder som Pakistan, Indonesien, Tunisien, Marocko, Libyen och Iran.
De homosexuella mötena skildras som oproblematiska och ofta väl värda resekostnaderna.
De homosexuella mötena skildras som oproblematiska och ofta väl värda resekostnaderna. Raggningskulturen beskrivs som annorlunda (de andra männen kan vara påflugna och promiskuösa eller inte, vilja bli påsatta eller sätta på, ha pengar eller inte, o.s.v.). Ibland diskuteras att resmålets män inte vill kallas homosexuella, eller att det är svårt att tro att bögar piskas i Pakistan när det alls inte är svårt att få sexuella kontakter med män där. Vid ett par tillfällen uttrycker författarna förvåning över den information som på andra håll beskrivit att homosexuella avrättas i Libyen respektive Iran. Det är inget dessa besökare märkt – tvärtom har inhemska män och ynglingar i dessa länder sex med andra män (inklusive turister) i gränder, parker och badinrättningar m.m. Sexturisternas paradisiska skildringar av böglivet får en läsare att i en insändare undra om de fantastiska berättelserna är fantasier eller verkliga upplevelser och får till svar från en resenär (som skrivit om sexuella möten i Tunisien) att vartenda ord är sant.
Backar vi ännu längre tillbaka till mitten av 1900-talet ser vi att samtidigt som dreven gick mot homosexualitet i USA och Europa under 1950-talet erbjöd den internationella zonen Tanger med sina billiga droger och öppenhet för samkönad sexualitet en fristad för queera sexualiteter. Även efter att Tanger återgått till Marocko 1956 fortsatte den att vara en homosexualitetens fristad för författare och konstnärer från det puritanska Nordamerika. Dit reste Paul och Jane Bowles, William Burroughs, Gertrude Stein, Djuna Barnes, Allen Ginsberg och många andra. Även från Europa strömmade äventyrslystna bögar, som Jean Genet och senare Joe Orton, till Tanger. Susan Sontag beskriver i sin dagbok från mitten av 1960-talet hur paret Bowles som hon besökte – och som levde i Tanger från 1949 – berättade om sina homosexuella aktiviteter med marockanska älskare och älskarinnor – samtidigt som de, noterar Sontag med ogillande, insköt rasistiska omdömen om dem.
Också i sammanhang där i stället självidentifierade homosexuella (som RFSL) organiserade sig internationellt uttrycktes varianter av orientalism när kulturbundna sexuella skillnader diskuterades. Det är tydligt i ett dokument från International Committee for Sexual Equalitys (ICSE) andra kongress i Frankfurt am Main hösten 1952. Kommittén efterlyste en »better mutual understanding between the Western and the Oriental civilizations and those of the so-called underdeveloped countries«. Skrivningen låter förstå att ICSE ansåg att introduktionen av »Western anti-sexual way of life« kunde inverka negativt på civilisationer som västvärlden kunde lära sig mycket av, det menar i varje fall organisationshistorikern Leila Rupp (American Historical Review, okt. 2011).
Som sexualitetshistoriker belyst var de repressiva lagar mot sodomi som infördes i de brittiska kolonierna tillsammans med en negativ inställning till transpersoner kopierade från brittisk lag och attityd. De fanns inte där innan, men i flera f.d. kolonier som Uganda och Indien, och avknoppningar som Pakistan, lever lagarna ännu kvar (This Alien Legacy 2008).
Om självidentifierade homosexuella (mest män) under andra hälften av 1900-talet deltog i orientaliseringen av sexualitet i muslimska länder genom att skriva fram männen där som homosexuellt tillgängliga och promiskuösa, förändrades diskursen helt i början av 2000-talet – vilket omröstningen i QX 2009 tydligt visar i denna artikels inledning. Anna-Maria Sörberg daterar förändringen till efter den 11 september i sin reportagebok Homonationalism (2017).
Där homosexuella möten och sexturism i muslimska länder tidigare i homosexualitetens historia ställts mot västvärldens puritanism bytte orientalismen skepnad och muslimer började, efter det Sörberg kallar »2000-talets stora terrortrauma«, i stället bli projektionsytor för homofobi och sexuellt förtryck. Och omvänt: från att västvärldens offentlighet tidigare sett människor som utövade homosexuella handlingar som allt från veklingar, landsförrädare, häxor, ogudaktiga, kriminella, degenererade, sjuka, rasförrädare, spioner, kommunister till psykiskt störda (helt enkelt lika annorlunda och misstänkta som orientalen) blev homokortet nu en inträdesbiljett till en ny modern nationalism och patriotism. Det, menar Sörberg, hänger samman med en nationalism där en av de nya konfliktlinjer som ritats fram var muslimen som det stora hotet mot västs modernitet och fri- och rättigheter. Genom att följa en rad unga radikalkonservativa högermän och den homopopulism de representerar låter Sörberg oss möta alt-rightrörelsens Milo Yiannopoulos, Geert Wilders och andra inspiratörer till Jan Sjunnesons iscensättning av Pride Järva.
Inom denna nationalistiska diskurs där lhbtq-rättigheter ses som uttryck för västvärldens modernitet och tolerans har tidigare högerextrema rörelser således hittat en möjlighet att visa sig positiva till olikheter. Counterjihadistiska English Defence League (EDL) förklarade sig från början (2007) positiva till lhbtq-personers rättigheter och efter att EDL:s nordiska enheter misslyckats med att kapa svenska Pride-evenemang (2012) har Sjunneson, en av sajten Avpixlats ansikten utåt, fortsatt med denna s.k. pinkwashing-strategi (2015).
Ändå har queera praktiker i Afghanistan överlevt rysk ockupation, talibanstyre, bin Ladins al-Qaida och den nuvarande väststödda islamska republiken.
När nya konfliktlinjer ritas om hamnar forna allierade på olika sidor. »Sexparadisen« har fått sin glans avskavd av krig och turisterna flyr. Nationalistiska strömningar och attitydförändringar pågår även i muslimska länder. Ändå har queera praktiker i Afghanistan överlevt rysk ockupation, talibanstyre, bin Ladins al-Qaida och den nuvarande väststödda islamska republiken.
Den nationella identiteten skapas genom att spela på hot utifrån: i dag vilar en förment europeisk värdegrund på att upplysningens liberala fri- och rättighetstänk och/eller kristna värderingar hotas av de ociviliserade »andra» (de «andra« som under europeisk upplysning var uteslutna från just det liberala fri- och rättighetstänket). I världen uppochned används nu argument från tidigare vänsterliberalt rättighetsarbete för sårbara grupper som kvinnor, judar och lhbtq-personer av radikalkonservativa, populister och högerextrema för att förstärka antimuslimska strömningar. Och när alla muslimer dras över samma kam drivs vänsterliberaler att försvara muslimers fri- och rättigheter.
Trots västvärldens nya högerpolitiska kramkalas med lhbtq-rättigheter och toleranstänk, och trots att Europa och Sverige ser sig som de särskilt gynnade platserna för sexuell frihet har ILGA (International Lesbian & Gay Association) – den internationella lhbtq-paraplyorganisationen (med observatörsstatus i FN) – i undersökningar visat att världen över är skräcken fortfarande stor för könsöverskridanden och femininitet hos pojkar och män. Och i maj 2016 när ILGA Europa presenterade sin internationella ranking av lhbtq-vänliga länder hade Sverige fallit från plats 6 till 12 på grund av statens underlåtenhet att tillhandahålla skydd för människor som flytt förföljelse på grund av sin sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. Fallet i rankningen var kopplat till Sveriges undergrävande av asyl- och migrationspolitiken vilket ILGA värderar som en kränkning av mänskliga rättigheter.
Och nu har Stockholm Pride, arrangören av Nordens största Pridefestival, valt Haydar Adelson till ordförande. Adelson (namnet valt efter pappa Adel) kom en gång till Sverige med sin muslimska familj som flykting från Irak. Hans ambition är att förändra bilden av invandrare och muslimer och samtidigt förändra villkoren för lhbtq-personer. Mot bakgrund av den homonationalistiska politik som beskrivits ovan framstår valet av Haydar Adelson som ett tydligt ställningstagande mot anti-muslimska strömningar. Jag får plötsligt lust att prajda.
För en sak har tydliggjorts med den blåbruna lhbtq-politiken och det är nödvändigheten att observera med vilka argument arbetet för sexuella friheter, eller rättigheter, förs. Är det för att svärta ner muslimer eller andra oönskade, eller för att tvätta bort brunränderna ur den blåa kostymen, eller för att skapa en bild av Sverige och den egna gruppen som toleransens starka fäste? Eller inkluderas arbetet i en mer omfattande kamp för att omvandla orättvisa samhällsstrukturer som skapar ofrihet, som till exempel ojämlika sociala och ekonomiska system där sårbara grupper ställs mot varandra i stället för att arbeta tillsammans?
Text: Pia Laskar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
