Inget anständigt liv med sänkta löner

I de mest lågavlönade branscherna får många anställda inte arbeta heltid. Om allianspartierna får som de vill och lönerna sänks skulle den relativa fattigdomen och därmed ohälsan öka i Sverige.

Om allianspartierna vinner nästa val har de lovat att driva igenom en ny anställningsform. Nyanlända och unga utan gymnasieexamen skulle få 70 procent av ingångslönen och en viss utbildning på arbetsplatsen. För nyanlända skulle lägre ingångslön gälla oavsett ålder.

Hand i hand med alliansen går arbetsgivarorganisationerna. Även de är på offensiven för att skapa ökade löneklyftor. Mest aggressiv är arbetsgivarorganisationen Almega som går i bräschen för ökad »lönespridning«.

Almega motsätter sig konstant fackliga krav på höjda ingångslöner. Istället kräver Almega att en större del av löneökningarna ska beslutas lokalt.

Konsekvensen blir att mer pengar fördelas till dem som är inne i systemet och redan har en anställning. Förlorarna blir framtida nyanställda, de får inte del av löneökningarna. När ingångslönerna trycks ner jämfört med andra löner växer inkomstklyftan mellan olika arbetstagare.

I ett land som Sverige är det få som är fattiga i en absolut betydelse, det vill säga inte har tillgång till livets nödtorft. Däremot växer gruppen som är relativt fattiga, det vill säga personer som har det sämre jämfört med andra i samhället. Som bland annat forskarna Richard Wilkinson & Kate Pickett visat skapar denna form av relativ fattigdom stress. Människan är en social varelse och om vi värderas lägre än andra reagerar vi med skamkänslor. Det skapar i sin tur ohälsa.

En politik som ökar de ekonomiska klyftorna är med andra ord en politik som bidrar till ökad ohälsa. Sambandet är starkt. Redan i dag lever de med högre inkomst längre än de med lägre inkomst, skillnaden i medellivslängd mellan tjänstemän och arbetare är ungefär två år. Med ökade klyftor skulle skillnaderna i medellivslängd bli ännu större.

Ett fackförbund med många lågavlönade är Hotell- och restaurangfacket (HRF). Enligt avtalet mellan HRF och Almega inom branschområdet nöjen (för anställda vid bland annat nöjesparker och tivolin) är ingångslönen för en heltidsarbetande arbetstagare som fyllt 20 år 19 131 kronor i månaden.

Dessutom får många av dessa anställda inte jobba heltid. I branschen är det vanligt med anställningsformen »enstaka dagar« vilket drar ner inkomsten ännu mer.

Sänkta lägstalöner skulle fungera som ett lönesänke på arbetsmarknaden i stort.

I realiteten är det ofta svårt att leva på lönen, särskilt för en arbetstagare med familj. En konsekvens är att många har flera olika anställningar. Vad händer om dessa löner pressas ner ännu mer? Vad händer om de minskas till 70 procent av den tidigare nivån, det vill säga till 13 392 kronor i månaden?

I en studie från Arena Idé har utredarna Shadé Jalali och Per Lindberg beräknat de nödvändiga levnadskostnaderna för olika typer av hushåll i Sverige. Slutsatsen är att det med nöd och näppe går att klara sig på dagens lägstalöner förutsatt att arbetstagarna får arbeta heltid. Med en sänkning av de lägsta lönerna blir ekvationen omöjlig. Utredarna skriver att det slår sönder möjligheterna till ett »anständigt« liv.

I en annan studie, utgiven av Katalys och skriven av Enna Gerin, ges argument för att sänkta löner och urholkad välfärd skapar parallellsamhällen som försvårar integrationen. Tvärtom är generell välfärd enligt den nordiska modellen den bästa vägen för att integrera nyanlända.

Sänkta lägstalöner skulle dessutom fungera som ett lönesänke på arbetsmarknaden i stort och pressa ner lönerna även för andra som redan i utgångsläget har en låg lön.

Det återkommande argumentet för ökade löneklyftor är att det bidrar till att pressa ner arbetslösheten. Tanken är att det måste bli ännu billigare att anställa kortutbildade arbetstagare. En alternativ strategi är istället att satsa kraftigt på utbildning. Det ska erkännas att den vägen har sina svårigheter, ibland tar det orimligt lång tid att nå arbetslivet.

Men strategin att sänka löner är direkt kontraproduktiv. Den har heller inget tydligt slut. Hur stora löneklyftor är försvararna av lägre lägstalöner beredda att acceptera? Och varför nämner de aldrig effekterna på människors hälsa?