Därför skapar barnbidrag jämlikhet

MUF:s förslag att barnbidrag ska behovsprövas kan verka som ett effektivt sätt att använda våra gemensamma skattepengar. I själva verket har Sverige ett av de välfärdssystem som skapar mest omfördelning mellan fattiga och rika. 

Under några dagars lopp har MUF kommit med två olika besked om barnbidraget. Det ena förslaget, som presenterats av MUF:s ordförande Benjamin Dousa, är att barnbidraget ska bli behovsprövat. Det andra förslaget, som kommer från ledande MUF:are i Stockholm, går ut på att göra om barnbidraget till ett studiebidrag som endast ska betalas ut till elever som inte är ogiltigt frånvarande och som får godkända resultat.

MUF går uppenbarligen inte i takt, men riktningen på marschen förenar. Bort från den sociala tryggheten.

Kärnan i det svenska socialförsäkringssystemet är att pensioner, sjukersättning och a-kassa är kopplade till den tidigare inkomsten (därför behövs höjning av tak och nivåer). Därutöver har vi generella system, som barnbidrag och studiebidrag. Vi har också bidrag riktade till ekonomiskt svaga grupper, som försörjningsstödet, men som i procent utgör en mindre del av välfärden.

I omvärlden finns flera andra konkurrerande välfärdssystem. En variant är att socialförsäkringarna är generella och att beloppen är låga. Sådana system finns i bland annat Storbritannien och Schweiz.

En annan variant är den korporativa. Socialförsäkringarna omfattar främst de yrkesverksamma och familjen spelar en viktig roll för att fördela välfärden. Kvinnorna ska helst inte arbeta heltid utan istället ta ansvar för barn och hushåll. Tyskland och flera katolska länder har drag av detta system.

Ytterligare en modell är den med behovsprövade bidrag, där staten endast ger understöd till de erkänt fattiga. Det är typiskt för USA och Australien.

Därutöver finns varianten där välfärden villkoras och endast betalas ut till familjer och medborgare som uppfyller olika samhälleliga plikter. Den varianten har Världsbanken introducerat i flera fattiga länder, problemet är att de allra fattigaste ofta missgynnas.

Ju mer vi riktar bidrag och socialförsäkringar exklusivt till de sämst ställda, desto svårare blir det att lyfta dem ur fattigdom.

MUF driver nu på för att den svenska modellen ska brytas sönder. Riktigt hur är dock oklart. MUF:s förbundsledning vill närma sig det amerikanska upplägget, medan MUF i Stockholm snarare vill ha mer av villkorade stöd och utesluta hushåll med barn som har »misslyckats« i skolan.

Ännu mer oklart är varför MUF vill överge den svenska modellen. Den kombinerar ekonomisk tillväxt, välfärd och omfördelning. Att de goda effekterna blivit svagare beror inte på att det är fel på modellen, utan snarare på att den allt mer har naggats i kanten.

Nyligen publicerade Europafacket en studie om hur ojämlikheten har utvecklats i EU:s medlemsländer. I Sverige har klyftorna ökat, men fortfarande hör vi till de mer jämlika länderna inom EU. I studien undersöks hur ojämlika EU-länderna skulle ha varit om det inte hade funnits offentliga socialförsäkringssystem. I samtliga länder skulle ojämlikheten ha ökat, men sambandet är särskilt påtagligt i Sverige. Detta trots att revorna i det svenska systemet blivit större.

Paradoxalt nog verkar det som om ju mer vi riktar bidrag och socialförsäkringar exklusivt till de sämst ställda, desto svårare blir det att lyfta dem ur fattigdom. Orsaken är att de riktade socialförsäkringssystemen genomgående har en liten total volym. Det betyder att den procentuella omfördelningen kan bli stor men inte omfördelningen i kronor och ören.

Även den generella delen i det svenska socialförsäkringssystemet har en omfördelande roll, som barnbidraget, därför att ett en barnfamilj med låga inkomster får tillbaka mer i form av socialförsäkringar och bidrag än vad familjen betalar in till systemet.  Det är detta samband som Joakim Palme och Walter Korpi beskrev i en artikel 1999 och som har kommit att kallas för ”omfördelningsparadoxen”.

Av detta skäl är ett högt generellt barnbidrag en viktig komponent i en politik för ökad jämlikhet.