»Gris i bil«

Något borde vi väl ändå kräva av oss själva och varandra i fråga om de djur vars hela liv vi anser gå ut på att vi ska döda, och äta, dem?, skriver Jenny Damberg.

»Hund i bil«. Hur ska man egentligen reagera på den informationen? Poängen måste vara att få andra trafikanter att ta extra hänsyn. Men vad är alternativet? Människa i bil.

Hunden har en särställning som människans förtrogna. Vi äger hunden, hunden låter sig ägas. Vi behöver den lika mycket som den behöver oss. Relationen människa–husdjur är komplex och i sig outsägligt intressant, men den belyser också något mer. Husdjurens, i synnerhet hundens, utvaldhet hjälper oss att få syn på hur skenhelig vår syn på djur är över lag.

I april 2017 beslutade Taiwans parlament att förbjuda slakt av hundar och katter för förtäring. När Aftonbladet rapporterade om nyheten var det under vinjetten »djurplågeri«. Dagens Nyheter bildsatte sin artikel med ett fotografi på »hundar som räddats undan slakt«.

»Varför äter vi grisar och gullar med hundar?«, frågar sig Martin Ragnar i boken Grisens historia: så mycket mer än fläsk. »När grisar får vara i sin sociala miljö är de sociala, lekfulla, tillgivna och omtänksamma djur med täta band till sina nära«, skriver han. Grisar drömmer, de minns namn som de får och de kan enligt Martin Ragnar lära sig »alla tricks en hund nånsin kan lära sig – och detta mycket snabbare än hunden«. Grisar är mycket renliga och håller alltid toalettplatsen långt från sov- och matplats – när de kan. »Så länge svinet inte är fastspänt i en bur.«

Men fast i burar är ju just vad de är. Bara två procent av det griskött som säljs i Sverige är KRAV-märkt och/eller EU-ekologiskt. KRAV-grisar får böka och beta utomhus, något en gris under naturliga förhållanden ägnar ungefär halva sin vakna tid åt. Men nästan alla de ungefär 2,5 miljoner grisar som årligen slaktas i Sverige lever hela sina liv utan att någonsin få gå ut i boxar där tiotalet grisar trängs på mindre än en kvadratmeter var. Den genomsnittliga tillsynen per gris och dag tar 20 sekunder. Och gång på gång rapporteras det om vedervärdiga omständigheter.

När Ekot 2009 granskade grisproduktion i Sverige visade det sig att fyra av landets storskaliga slakterier det gångna året skållat levande grisar. Vanvårdade grisar och grislik i stiorna förekommer regelbundet när Djurrättsalliansen smygfilmar på svenska gårdar.

Antalet grisar i Sverige har minskat sedan 1980-talet. I gengäld har importen ökat. Det är dåliga, eller ska vi säga ännu sämre, nyheter för grisarna. I det stora grisexportlandet Danmark är boxarna ännu trängre och 95 procent av kultingarna får sina svansar bortklippta utan bedövning. Att rutinmässigt klippa av svansar har varit förbjudet i EU sedan 2001, men sker ändå i samtliga medlemsländer förutom Sverige, Finland och Litauen.

Och så vidare.

För gris i bil är slutdestinationen bara en: Slakteriet.

Människan är inte logisk. Världen är inte rättvis. Men något borde vi väl ändå kräva av oss själva och varandra i fråga om de djur vars hela liv vi anser gå ut på att vi ska döda, och äta, dem?

Av: Jenny Damberg

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4