Den regering som i dag samlas på Harpsund för att resonera om höstbudgeten vill inte minska klyftorna, inte skapa trygghet i krisen, icke heller förebygga klimatproblem. Det är en regering som bara har ett mål – att vinna valet 2010.
Att det är så blev helt uppenbart häromveckan, när finansminister Anders Borg (M) förklarade att "monstret i statsfinanserna är borta". Han sa så trots att budgetunderskottet skenar – 102 miljarder kronor i juni – ett hål som kan växa till 200 miljarder.
Regeringen läxade för bara några månader sedan upp ekonomiprofessorer och oppositionen för att de vill spendera mer mot krisen. Regeringen har ingen sedelpress sades det. Den har tydligen skaffat sig en sådan under sommaren. För de kommande veckorna ska den budget manglas fram, som regeringen går till val på.
Förmodligen blir det inga stora grepp mot krisen, utan lite mer pengar här och lite mer där. Det beror på regeringen Reinfeldts märkliga konstruktion. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna svarar var och en för små bitar av det regeringen gör, men känner inte något ansvar för helheten.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har krävt mer pengar till – gissa vad – utbildning och till kommunerna så att lärare inte ska avskedas. Näringsminister Maud Olofsson (C), som har misslyckats med nästan allt på sitt område, vill sänka arbetsgivaravgifterna. Det kanske gör några småföretagare glada, men det leder knappast till fler jobb. Socialminister Göran Hägglund (KD), på vars bord de krympande pensionerna ligger, vill förstås satsa på pensionärerna. Och Moderaterna, som har ansvaret för det krisdrabbade rättväsendet, vill ge pengar till fler poliser, trots att polisens främsta problem inte är bristande resurser, utan ineffektivitet.
Så var och en av de fyra partierna ska väl få några mindre smulor i den kommande valbudgeten. Men var finns helheten? Att göra rejäla investeringar i infrastruktur, snabbspår och klimatsatsningar hinner inte ge synliga resultat innan valet nästa höst, alltså kommer ingenting sådant att göras.
Nog borde det vara möjligt med en mer aktiv politik för att mildra kraschen för svensk industri. Till exempel att sy ihop verkliga ägarlösningar för Saab och Volvo, i stället för att bara avspisa de lycksökare som nu har dykt upp. Takten i bostadsbyggandet har aldrig varit så låg i mannaminne. En ny social bostadspolitik är förstås inget man snyter ur näsan. Men man ser inte ens början till en sådan.
Och samtidigt: trots att skatteinkomsterna är för små för att klara välfärden om fem-sex år, antyder Moderaterna nya skattesänkningar. Det valfläsk som nu förbereds kan inte dölja att Sverige har en regering av små självstyrande furstendömen, som inte vågar prioritera eller kraftsamla mot krisen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
