»ICC är den första domstolen som ger offren en aktiv roll«

krigsbrott Silvia Fernández de Gurmendi, president för Internationella brottmålsdomstolen, ICC, vill att domstolen ska arbeta närmare brottsoffren och även kunna genomföra rättegångar på plats där brotten har skett. Ikväll tar ICC emot pris i Stockholm.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har i år tilldelats priset Stockholm Human Rights award som har instiftats av Sveriges Advokatsamfund.

– Priset är ett fantastiskt erkännande av domstolens arbete under 15 år, säger Silvia Fernández de Gurmendi när Dagens Arena träffar henne i Svenska Advokatsamfundets lokaler i Stockholm.

ICC-presidenten framhåller gärna vad domstolen har uppnått sedan Romstadgan, som ICC bygger sin verksamhet på, undertecknades 1998. Själva domstolen inrättades 2002 som en permanent tribunal för att åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. 2012 kom den första fällande domen, mot Thomas Lubanga från Kongo som dömdes för att ha rekryterat och använt sig av barnsoldater.

– Vi har påbörjat utredningar i tio länder, presenterat 25 fall inför åklagare och 14 000 offer har medverkat i våra rättsprocesser, säger Silvia Fernández de Gurmendi om domstolens resultat hittills.

Hon lyfter också fram de teman som målen inkluderar, som sexuella övergrepp och användande av barnsoldater, som särskilt viktiga eftersom de ofta är tabubelagda.

Men domstolen har också haft motgångar. Förra året meddelade Sydafrika att de tänkte lämna systemet, och därefter följde samma besked från Gambia och Burundi. Från Gambias håll riktades kritik mot att ICC skulle inrikta sig mot att åtala »framförallt afrikaner«.

Kritiken har återkommit mot ICC och faktum är att nästan alla rättsprocesser hittills rör afrikanska ledare och konflikter.

– Det är en förvanskning av fakta och av domstolens arbete. De flesta förundersökningar vi bedriver rör Afrika, men de flesta av dem har inletts som en följd av att staterna själva har överlämnat målet till ICC. Vi kommer så småningom att röra oss mot andra delar av världen, säger Silvia Fernández de Gurmendi.

Samtidigt påminner ICC-presidenten om att den första, tillfälliga, internationella krigsbrottsdomstolen gällde Jugoslavien, och att krav på liknande domstolar finns i fall som rör Östtimor och Kambodja.

Till slut blev det bara Burundi av de tre länderna som hittills har gått vidare med sitt utträde ur ICC.

– Stödet för domstolen har faktiskt ökat sedan några länder hotade att lämna. Det hade också en positiv effekt i att fler stater förstod vikten att stå upp för och tala om vikten av ICC:s arbete, säger presidenten.

Hon betonar att ICC inte bara finns till för att åtala brottslingar, utan också för att kunna gottgöra de som faller offer för krigshandlingar och övergrepp. Brottsoffer kan exempelvis söka krigsskadestånd.

Stödet för domstolen har faktiskt ökat sedan några länder hotade att lämna.

Ett steg i att engagera brottsoffer för ICC och att öka stödet bland lokalbefolkningen är att ha lokal närvaro, vilket bland annat sker i Uganda och Kongo där ICC har fältkontor.

– De hjälper oss bli synliga lokalt. Vi anstränger oss för att förklara domstolens verksamhet för invånarna, och hjälpa dem med ansökningar om att medverka i rättsprocesser genom juridiska ombud. ICC är första domstolen av sitt slag som ger offer möjlighet att delta, inte bara som vittnen, utan genom att uttrycka sina synpunkter. I Uganda har 4 000 personer ansökt om att få medverka.

Ett annat mål för ICC är att kunna hålla rättegångar lokalt, i det land eller område där brotten har skett. Men än så länge har det bedömts vara för mycket logistiska svårigheter och ibland även säkerhetsproblem för att lyckas med det.

– Ett problem med internationell rättskipning är att den äger rum så långt ifrån dem som har utsatts, säger Silvia Fernández de Gurmendi.

På frågan om det finns områden där ICC inte har lyckats, eller där man kunde har arbetat annorlunda är ICC-presidenten snabb med att vända frågan till sådant som är positivt.

– Några av rättegångarna i början var för långsamma, så vi har försökt förbättra systemet. Vi har tagit fram en manual för hur delar av processen ska hanteras, och vi har förbättrat brottsoffers tillgång till rättvisa.

Silvia Fernández de Gurmendi har själv ägnat sig åt internationell rättsskipning under hela sin karriär. Innan hon blev domstolspresident var hon under flera år aktiv som domare i ICC, och innan dess var hon generaldirektör för mänskliga rättigheter i hemlandet Argentinas regering.

–  Jag kommer från ett land som har gått igenom väldigt svåra och mörka perioder i sin historia, speciellt under 1970-talet när det skedde väldigt stora brott mot mänskliga rättigheter. Så det har nog också påverkat mig när det gäller mitt val att vilja verka för fred och stabilitet, säger hon.

Samtidigt berömmer hon Argentinas sätt att försöka skapa rättvisa efter militärjuntan, och menar att i det fallet har initiativet kommit nationellt utan hjälp från ICC.

I första hand ska stater själva driva fall som rör krigsbrott och brott mot mänskligheten och ICC kommer bara in i bilden när staterna inte har ett tillförlitligt eget rättssystem – som en »back up«, som presidenten uttrycker det..

– Många länder som har trätt in i ICC-systemet – vi har 123 medlemmar- har också antagit lagar som gör det möjligt för dem att driva de här sortens fall nationellt, säger Silvia Fernández de Gurmendi.