Vattendelaren i vårt segregerade samhälle är inte längre utbildning – utan bildning. Det är dags att lyfta bildningens plats i skolsystemet så att den når fler än medel- och överklassen.
Det är strålande att bildning diskuteras högljutt (igen) på ledar- och kultursidor, men det är olyckligt om debatten och fokus fastnar i den eviga frågan om vi bör inrätta en litterär kanon i svensk skola eller inte.
DN:s ledarskribent Erik Helmerson är en av dem som argumenterar för att införa en kanon och ser avsaknaden av den som ett bevis på bildningsföraktet i Sverige. »Bildning är ett begrepp som sällan hörs alls, även om den borde vara en centraluppgift för skolan. Bildning värderas inte särskilt högt i Sverige. Men det finns fortfarande sammanhang där några rader Fröding eller Lagerlöf fungerar som hemliga handslag«, skriver han.
Att lära elever att rabbla namn och titlar från en litteraturlista är vare sig vettigt att svensklärare lägger undervisningstid på, och det är inte heller något som kommer att göra eleverna särskilt bildade. Däremot behöver skolelever se att tillgången till fördjupad kunskap om en mängd ämnen och ur olika perspektiv är något som tillhör alla.
Erik Helmerson snuddar vid detta centrala, nämligen att bildning handlar om makt. Det borde göra det till en högprioriterad fråga för vänstern att politiskt diskutera, problematisera och konkretisera.
För om vi accepterar definitionen av bildning som ett sätt att formas och omformas som människa, att i en process ständigt utvecklas till en, idealt sett, bättre version av sig själv, är bildning ett sätt att ta makten över sitt eget liv.
När bildningen sedan lyfts till en kollektiv angelägenhet börjar vi närma oss möjligheten att verkligen påverka det demokratiska samhälle som alla medborgare förväntas vara delaktiga i att både utveckla och upprätthålla.
Bortom PISA-resultat och annat enkelt mätbart är det kanske dags att på allvar lyfta bildningens plats i skolsystemet.
På Socialdemokraternas partikongress i våras fastslogs att »Kulturen omgärdas av sociala trösklar som det är av största vikt att samhället bidrar till att sänka« och vikten av att »skapa mötesplatser över klassgränser och stärka demokratiska värderingar«. Det är viktiga ord.
För att slipa ner de sociala trösklarna behöver gamla, kanske uttjatade begrepp, som bildning, jämlikhet och frihet sättas i ett sammanhang där vårt samhälle dag för dag inte blir mindre, utan mer, segregerat, mer klassberoende, än på länge.
Ett enat samhälle behöver gemensamma referenser, gemensamma kunskapsbanker och gemensamma rum för medborgarna att kunna mötas i. Erik Helmerson skriver att »medel- och överklassens små Ebbot och Thérèse får ofta de nödvändiga kulturella referenserna strösslade över chia-müslin. Men de övriga?«. Det är en bra fråga.
En annan är denna: Ska alla verkligen med? Bortom PISA-resultat och annat enkelt mätbart är det kanske dags att på allvar lyfta bildningens plats i skolsystemet. För vattendelaren är inte längre utbildning, den är tillgänglig för alla, utan det är bildning.
Diskussionen om bildning får inte stanna i att det är ett elitistiskt projekt ämnat för medel- och överklassen, utan Erik Helmersons fråga måste ständigt ställas: Vad händer med de övriga, de som inte får möjlighet att bildas?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
