klassisk musik Mozarts syster Maria Anna var anledningen till att han själv blev besatt av musik. Men av systerns musikaliska verk återstår i dag knappt ens minnet av dem.
Varför berättade ingen för mig att Wolfgang Amadeus Mozart hade en syster som var lika mycket av ett underbarn som Wolfgang själv? Det var bara häromåret jag fick reda på det, trots att jag lyssnat på och läst om Mozart sedan tonåren. Hon hette Maria Anna, kallades av de flesta för Marianne, men bar inom familjen alltid smeknamnet Nannerl. Hon var fem år äldre än sin berömde bror och deras pappa, Leopold, började tidigt undervisa henne i piano.
Wolfgang älskade sin storasyster, ville bli som henne, vilket säkert var ett skäl till att han blev så besatt av musik. Några år senare turnerade de båda underbarnen, genom hela Europa, i ett slags never ending tour. »Wolfgang är otroligt glad, men också lite av en slyngel. Och Nannerl lider inte längre av att jämföras med pojken, för hon spelar så vackert att alla talar om henne«, kan pappan skriva hem till sin hustru i Salzburg om sju- och tolvåringen. Utförligt berättar han om alla gyllene snusdosor, tandpetarskrin och klockor de får av furstarna när de uppträder vid hoven. Ofta stod Nannerls namn överst på affischerna. Hon ska ha varit extremt bra på att improvisera.
Sedan fyller Maria Anna 18 år, hon är giftasvuxen, och plötsligt är det tvärt slut på musikerlivet. Sådan var tiden. Ändå är det en så oerhört svårsmält historia. Nannerl var en duktig flicka, men hon lydde i allt sin far – medan Wolfgang med tiden slog sig fri från hans inflytande. Hon gifte sig (med en annan än den hon ville gifta sig med, efter faderns vilja).
Kan det ha varit en betydande tonsättare som här gick förlorad för alltid?
Och här är den oerhörda känslan: Hur djup är tystnaden, den musikaliska tystnaden, efter denna Maria Anna Mozart? Det är känt att hon fortsatte att komponera och brodern skickade ofta sina kompositioner till henne, eftersom han visste att hon förstod sig på dem. Kan det ha varit en betydande tonsättare som här gick förlorad för alltid? Inga av hennes verk har återfunnits. Kanske brände hon upp dem. Inte en ton finns kvar. Men tanken svindlar: Hade detta underbarn fått komponera som sin bror kanske musikhistorien sett annorlunda ut.
Finns något kvar? Den 20 april 1782 skriver Wolfgang i ett brev till sin »käraste syster« att han bifogar ett preludium och en fuga (verket får senare numreringen K 394 och har spelats in av vår tids stora pianister, såsom Glenn Gould). Han hoppas att hon ska kunna läsa noterna trots att de är så smått skrivna och att hon ska gilla stycket. Är det tillägnat systern? Man får faktiskt intrycket att det är skrivet till henne för att hon ska spela det.
När jag fick denna bakgrundshistoria klar för mig var det som om ett nytt pianostycke trädde fram: jag tyckte jag såg de två syskonens barndom framför mig, hur de tumlade runt och lekte och pratade på det egna språk de uppfunnit. Det gäller just preludiet, som har karaktären av en fri fantasi. Vad kände Nannerl när hon spelade det?
Vi vet intet. Tystnaden är massiv. Kanske utsläcktes ett musikaliskt universum när Maria Anna Mozart tvingades ge upp det offentliga musicerandet och komponerandet. Det finns en Mozart till! Också hon definierar den klassiska musiken.
Av Göran Greider
Detta är en text publicerad i #2 2017 av Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
