Hej!
Läste att Magasinet Arena ska lägga ner. Väldigt beklagligt! Allt har ju dock ett slut, så även tidningar. Det tar bara emot så mycket när något ur ens liv bara försvinner. Hur gör man egentligen för att gå vidare från saker, personer, förhållanden? Går det ens?
Med vänliga hälsningar,
Karsten, 62
Filosofen svarar
Livet måste gå vidare – sägs det ofta när vi förlorar någon eller något, när livet går snett, eller när förlust och avsaknad drabbar oss. Det är märkligt att utmana livet att gå vidare som om livet inte vore just det – ett vidaregående. Det finns emellertid en subtil skillnad mellan »att gå vidare« och »ett vidaregående«. Talar vi om att gå vidare förutsätter vi att livet har ett mål och ett ändamål – som till exempel att lyckas och därmed få känna sig lycklig. Men med ett vidaregående, vad som menas då är snarare att livet är ett ytterst förgängligt och genomträngligt pågående skeende på samma sätt som luft är det. Osynligt, omätbart och ogripbart – ett ingenting som är allt.
Liv är luft. Det är inte att förvåna sig över att vissa ord för att beteckna liv, som det gamla grekiska psyche och det svenska själ, betonar s-ljudet, för att kanske härma hur livet inget annat är än en blåsning, en andning snarare än den förnäma och institutionaliserade anden. För det märkliga med livet är inte att det försvinner en dag utan att det är ett ständigt försvinnande och övergående, omöjligt att fixera i en enda form. Livet lever i oändliga möjliga former, som stjärnor och kärnor, som vatten och eld, som jord och himmel, som djur och stenar eller fåglar och fiskar och även som människor och allt detta på oändligt olika sätt. Livet blir inte trött på att förvandlas i det ofullbordade.
Svårast är att bara vara, att inte ha, att närvara och bevittna hur livet blåser liv i var och en av oss, i var sak.
Mycket har sagts om hur olik och överlägsen människan är som livsform. I dag pekar allt mer och mer på hur människans översittande inställning har skadat oss själva och allt omkring oss på ett sådant sätt att inte bara många livsformer är hotade, utan själva livet. Men att tro att människan skulle kunna förstöra allt, till och med själva livet, skulle därmed fortfarande ge mycket makt åt henne. Om det finns något som särskiljer människan från andra livsformer är det just hennes oförmåga att inte ha, att bara vara såsom ett löv som luften blåser bort. Det svåraste är inte att gå vidare från saker, personer, relationer – det räcker att se hur i dag saker, personer och relationer behandlas som varor, ersättbara, bytbara, säljbara.
Svårast är att bara vara, att inte ha, att närvara och bevittna hur livet blåser liv i var och en av oss, i var sak. Allt som händer är på samma gång en hälsning och ett avsked, inandning och utandning. Livet är en död och varje död också ett liv. Svårast är att ta hand om var livsform som hösten tar hand om sina löv.
Bästa hälsningar,
Marcia Sá Cavalcante Schuback
Professor i filosofi på Södertörns högskola
Psykologen svarar
När vi drabbas av separationer, svek eller förluster känns det ofta till en början outhärdligt tungt. Tanken på att kunna gå vidare eller ens någonsin bli glad igen verkar främmande. Men dagarna går, blir till veckor, kanske månader, och livet fortsätter utan att man ens förstått att man har »gått vidare«. Att gå vidare är egentligen något självklart som vi människor gör hela tiden – livet förändras och vi anpassar oss oavsett om vi vill det eller inte. Även traumatiska händelser leder faktiskt relativt sällan till psykiatriska problem på sikt.
Även traumatiska händelser leder faktiskt relativt sällan till psykiatriska problem på sikt.
Ändå verkar det av internet att döma finnas ett stort behov av någon slags bruksanvisning för hur man ska göra. Den klämkäcka rådgivning som står till buds fokuserar ofta på en omedelbar bortträngning av de negativa känslorna och varnande fingrar höjs för bitterheten som annars kan komma som ett brev på posten. Käckhetsidealet personifierades i en intervju med Mat-Tina som beskrev att hon aldrig pratar om jobbiga saker med någon utan lägger känslorna i en kista och gjuter cement över den.
Att bara försöka glömma och gå vidare är dock inte alltid bästa sättet, utan handlar mest om att snabbt undvika psykisk smärta. I längden kan sådana strategier utvecklas till en defensiv hållning gentemot den egna historien och de egna känslorna. En sund känslohantering kännetecknas snarare av en öppenhet för verkligheten och de känslor som den väcker. Och att kunna sörja det man förlorat. Genom att det smärtsamma integreras och får plats inom oss kan vi lära oss att se saker på ett nytt sätt och förändra negativa livsmönster.
I motsats till sårig traumatisering beskriver det psykologiska begreppet posttraumatisk utveckling hur människor ofta växer och utvecklas, kanske till och med uppnår en fördjupad upplevelse av mening och sammanhang, genom hur de hanterar smärtsamma och potentiellt traumatiserande händelser. Kriser kan föra med sig smärta men också bli meningsfulla, men inte genom att man bara visslande lämnar olika trauman bakom sig. Så Karsten, låt sorgen över Magasinet Arenas nedläggning ta plats innan du sedan går vidare.
Karoline Östman
Leg. psykolog
Detta är en text publicerad i #3-4 2017 av Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
