söndagskrönika Hela den politiska debatten tycks vilja fly verkligheten. Att en rödgrön regering går i täten för repression och kontroll som lösningen på rasism och fattigdom i utsatta förorter gör mig sorgsen, skriver Per Wirtén.
När Stefan Löfven mumlade otydligheter om förslaget att skicka militär till fattiga stadsdelar hände något med mig. En känsla av tilltro föll sönder. Nu fick det räcka. Mitt tålamod var slut.
Hela den politiska debatten verkar ha gripits av en längtan efter verklighetsflykt. Svåra problem förenklas. Behovet av eftertanke ignoreras. Repression och kontroll ersätter mänsklig kommunikation. Att det är en rödgrön regering som går i spetsen för förändringen fyller mig med en allvarlig känsla av sorg och nederlag.
Sedan några år har begreppen terrorism, kriminalitet och »invandrartät förort« fogats samman till en skrämmande helhet. Utvecklingen mot att betrakta storstädernas fattiga stadsdelar som säkerhetsproblem har fullbordats. Ingen kan längre hålla reda på alla utspel om poliser, kontrollsystem och hårdare befogenheter.
Men räcker det om man framgångsrikt ska komma åt den dödliga gängkriminaliteten? Ingen ställer ens den fundamentala frågan varför förtroendet för polisen sedan många år är lågt i just fattiga stadsdelar.
Sedan några år har begreppen terrorism, kriminalitet och »invandrartät förort« fogats samman till en skrämmande helhet.
I Storbritannien har det länge funnits en kunskapsbaserad kritik av polisens diskriminerande rasprofilering och »stop and search«. I Sverige finns liknande berättelser om polisens visiteringar och kroppsinspektioner — och hur det i huvudsak används mot unga män med mörk hudfärg i fattiga stadsdelar. I London är missförhållandet en regeringsfråga. I Sverige är det ingen som tar rösterna från orten på allvar.
I höstas presenterade Civil Rights Defenders en rapport med vittnesmål om hur polisens kontroller och visiteringar kan drabba samma person flera gånger samma dag. »Du vet man hänger med grabbarna i centrum. Så kan de stoppa en fyra gånger på en kväll«. Polishat kan vila på rationell grund, även hos laglydiga medborgare. Det är en viktig del av verkligheten — ortens verklighet — som den politiska debatten envist försöker fly från.
Vi vet också att rasdiskriminering är en viktig orsak till arbetslösheten i orten. Men ingen i den politiska debatten vill längre bli påmind. Man bemöter erfarenheter och forskningsresultat med undanglidande hummanden.
Polishat kan vila på rationell grund, även hos laglydiga medborgare.
Nyligen kom ytterligare en undersökning som fördjupar kunskapen om hur diskrimineringen kan fungera i anställningsprocesser. Den här gången i psykologen Simma Wolgasts doktorsavhandling. Hon visade hur jobbsökande med arabiska namn fick andra frågor än de med svenska, mer inriktade på »integrationsdiskursen« — passar du in i gruppen, i företagskulturen, i den eftersträvade jobbgemenskapen? — än på faktiska meriter och möjliga förmågor.
Undersökningen bekräftar att diskrimineringen sällan är avsiktlig, utan att den ligger inbäddad i oreflekterat vardagsliv, det man kan kalla strukturell rasdiskriminering.
Men det svåraste exemplet på verklighetsflykt är den populära vanföreställningen att man kan jaga, spärra in och sedan utvisa alla papperslösa. Ingen ska behöva leva och arbeta utan dokument. Samhället urholkas inifrån av fenomenet. Men papperslösa migranter kan inte trollas bort genom ensidig deportationspolitik. Enkel eftertanke avslöjar att den behöver kompletteras med institutionaliserade och rimliga vägar till uppehållstillstånd. Varje människa behöver erbjudas ett hopp. Varje samhälle bör sträva efter lika rättigheter.
För rödgröna statsråd borde detta vara lika självklart som att man inte kan skicka stridsvagnar till Tensta. Men i stället bidrog Gustav Fridolin, efter terrordådet förra året, till verklighetsflykten genom att föreslå elektroniska fotbojor på papperslösa.
Nej, det får vara nog nu.
Tills vidare föredrar jag Lana del Reys mer eftertänksamma slutsats: ”We’re just beautiful people, with beautiful problems, and God knows we’ve got them, but we gotta try, every day and night.”
Per Wirtén är författare och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
