Ökningen av bemanningsanställda är ett av de största hoten både mot den globala fackföreningsrörelsen och enskilda individers psykiska och fysiska hälsa. Det behövs en uppstramning av regelverket.
Bemanningsbranschen växer och sysselsätter allt fler. För närvarande finns runt 76 000 bemanningsanställda i Sverige, vilken är en ökning med 40 procent sedan 2009. Samtidigt är omsättningen av personal stor. Antalet som någon gång under året är bemanningsanställd är drygt 150 000.
Häromdagen intervjuade jag bemanningsanställda medlemmar inom IF Metall. Deras löner och arbetsschema skilde sig i stort sett inte från de ordinarie anställda. Däremot var de utsatta för hårdare stress.
En kvinna förklarade vad det handlade om: ”Jag måste jobba lite hårdare och vara mer effektiv än de ordinarie anställda. I annat fall är det inte säkert att de företag där jag arbetar vill hyra in mig framöver.”
Exakt så är det. En arbetsgivare som hyr in arbetskraft från ett bemanningsföretag kan ha synpunkter på vilka arbetstagare som ska hyras in. Är inte arbetsgivaren nöjd går det att ställa krav på att arbetstagaren ska bytas ut när ett nytt kontrakt ska skrivas.
Forskning visar att bemanningsanställda löper högre risk för psykosocial ohälsa än andra grupper på arbetsmarknaden. En förklaring är just att de bemanningsanställda inte känner sig trygga i sin anställning, det gäller även om de är fast anställda. Dessutom trivs de sämre på jobbet och skadar sig dubbelt så ofta som annan personal. Särskilt olycksdrabbade är unga män.
Den globala ökningen av bemanningsanställda innebär att de fackliga organisationerna körs iväg från en allt större del av arbetsmarknaden.
En central fråga är vad som händer om ett bemanningsföretag inte lyckas hyra ut en anställd. På den punkten finns blandade erfarenheter. Men den övergripande bilden är att det är ovanligt att bemanningspersonal får lön under en mellanperiod i väntan på nya uppdrag. Istället ser bemanningsföretaget till att den anställde blir uppsagd i tid. Eller ännu hellre att anställningen redan från början är tidsbegränsad.
När grupper av bemanningsanställda utgör en stor permanent grupp på en arbetsplats uppstår en hierarki av arbetstagarna, en kärna av tillsvidareanställda och en periferi av inhyrda och ibland tidsbegränsat anställda.
Även om lönenivåerna och arbetstiderna i bästa fall är ungefär desamma som för fast anställda så motverkar uppdelningen sammanhållningen.
Bemanningsanställda, liksom tidsbegränsat anställda, är också mer sällan fackligt ansluta än fast anställda. Det innebär i sin tur att de ordinarie anställda har störst möjlighet att bli kvar på arbetsplatsen i samband med neddragningar.
När Arbetsmiljöverket i somras inspekterade 650 arbetsställen med bemanningspersonal konstaterade myndigheten att många var unga, oerfarna och att var femte arbetstagare var utlandsfödd.
Särskilt vanligt var det med bemanningspersonal inom tillverkning, vård, detaljhandel, transport, hotell- och restaurang och bygg- och anläggning. Tre av fyra undersökta arbetsställen fick också kritik av Arbetsmiljöverket. Det handlade framför allt om att grundläggande rutiner inte fungerade och att de bemanningsanställda inte var lika delaktiga i arbetsorganisationen som ordinarie anställda.
Ökningen av antalet bemanningsanställda är en global trend. Om vi lyfter blicken blir det uppenbart att problemen i Sverige trots allt är en västanfläkt jämfört med hur det ser ut i andra länder. I Sverige täcks nästan alla bemanningsanställda av kollektivavtal, det är unikt.
Det räcker med att gå till vårt grannland Norge för att hitta långt lägre avtalstäckning och större konflikter med bemanningsföretag, som om rätten att få ut extra ersättning vid nattarbete. I flera länder i Europa är också andelen inhyrd personal långt högre än i Sverige, som i Storbritannien, Nederländerna och Tyskland.
Såväl FN-organet ILO som globala fack har under flera år pekat att det blivit fler bemanningsanställda och andra former av osäkra jobb. I exempelvis Indien är i dag 30 procent av alla arbetstagare inom den privata sektorn och 32 procent inom den offentliga bemanningsanställda. Även om det inte råder något formellt förbud för inhyrd personal att organisera sig fackligt i Indien är i princip inga organiserade. En orsak är att de inte vågar av rädsla för att förlora jobbet.
I en rapport som jag skrivit tillsammans med Anna Åkerblom på uppdrag åt Swedwatch granskar vi svenska industriföretag som etablerat sig i Indien, däribland Volvo AB i Bangalore. Vid Volvos buss- och truckfabrik i staden saknar ungefär hälften arbetstagarna en ordinarie anställning. De är istället anställda av en inhyrd entreprenör, har en tidsbegränsad anställning, men framför allt är många bemanningsanställda.
Skillnaden i villkor jämfört med de ordinarie anställda är också stora. De fast anställda tjänar i genomsnitt mer än dubbelt så mycket som de bemanningsanställda och de fast anställda är fackligt organiserade till skillnad från den inhyrda personalen.
Utvecklingen i Indien utgör inget särdrag. Mönstret är likartat i många länder. I realiteten innebär den globala ökningen av bemanningsanställda att de fackliga organisationerna körs iväg från en allt större del av arbetsmarknaden.
I Sverige behövs en uppstramning av regelverket kring bemanningsanställningar. Arbetsmiljöverkets granskningar är steg i rätt riktning, men de behöver följas upp med politiska förslag och fackliga krav på begränsningar av branschen.
I ett globalt perspektiv är frågan långt större. Ökningen av bemanningsanställda är ett av de största hoten mot den globala fackföreningsrörelsen. Kan inte denna skenande utveckling pressas tillbaka kommer maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare att ytterligare förskjutas.
Konsekvensen blir en ännu svagare position för världens arbetstagare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
