Tyskland stramar åt sin flyktinginvandring. Sverige för samma grymma politik. Hur utgången i de tyska koalitionsförhandlingarna går kan avgöra utvecklingen i Sverige.
Det är nog sant som socialdemokratiska SPD:s Martin Schulz strålande förkunnade på presskonferensen: koalitionsavtalet med Angela Merkels kristdemokrater, CDU, ”bär socialdemokratisk prägel”.
Överenskommelsens 179 sidor innehåller en rad socialdemokratiska reformer: höjt barnbidrag, mer personal i äldreomsorgen, utbyggnad av barnomsorgen, slut på stapling av visstider. Socialdemokraterna får några av de viktigaste regeringsportföljerna: Sigmar Gabriel blir utrikesminister, Hamburgs populäre borgmästare Olaf Scholz blir finansminister.
CDU verkar mest vara nöjda med det de lyckades förhindra: nej till socialdemokraternas förslag om att omvandla arbetsförmedlingen till en omställningsförmedling, nej till förmögenhetsskatt, nej till en europeisk finansminister (fast frågan är hur mycket krut SPD lade på att få igenom just det kravet i förhandlingarna).
En anledning till att socialdemokraterna har lyckats få så stort gehör för sina krav i förhandlingarna är de bestämt att koalitionsavtalet måste godkännas i en omröstning bland SPD:s 463 000 medlemmar. Över 20 000 av dem har gått med sedan nyår, många av dem för att kunna rösta nej till ”GroKo”.
Inför omröstningen har partiledningen satsat allt: den impopuläre Martin Schulz lämnar över partiordförandeskapet till tidigare ungdomsförbundsordföranden Andrea Nahles, som blir den första kvinnliga partiordföranden i partiets 155-åriga historia, och som anses ha störst chans att övertyga partiets vänsterflygel om att rösta ja i omröstningen.
Omröstningen påbörjas den 20 februari. Den 4 mars vet vi om avtalet håller, eller om Tyskland kastas in i en ny period av osäkerhet. En sak är säker: migrationsfrågorna fortsätter att spela en stor roll, trots att förra årets tyska budgetöverskott var mer än dubbelt så stort som hela kostnaden för asylmottagningen.
Häromdagen gjorde svenska Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson ett klassiskt hundvisselpipa-utspel i Dagens Nyheter. Hon skickade en övertydlig signal till SD:s väljare genom att kräva att Sverige bör ”redovisa invandringens kostnader” (myten om den stora mörkläggningen av migrationens konsekvenser har som bekant varit SD:s livsluft sedan 1980-talet).
Elisabeth Svantesson ville också att Sverige ska ”följa utvecklingen i Tyskland” när det gäller ett tak för antalet asylsökande. Och utvecklingen i Tyskland är oroväckande, minst sagt. Koalitionsavtalet slår visserligen fast att Tyskland ska fortsätta ta sitt humanitära och folkrättsliga ansvar, och respektera asylrätten. Men kristdemokraterna har lyckats få med en siffra i avtalet: ”Vi slår fast”, står det på rad 534 till rad 537, att den ”direkt styrbara delen av invandringen inte kommer att överstiga 180 000 och 220 000 om året”.
I Tyskland ska begränsningen ske genom att fler länder betraktas som ”säkra länder”, dit asylsökande kan avvisas direkt. Det ska också ske genom att rätten till familjeåterförening begränsas. SPD har visserligen drivit igenom att även alternativt skyddsbehövande ska få återförenas med sin familj från och med augusti 2018, men Moderaternas tyska motsvarighet har fått igenom en kvot: högst 1000 personer per månad ska få invandra till Tyskland på det sättet.
Sverige för just nu samma grymma politik. Alternativt skyddsbehövande (9/10 av dem som flytt kriget i Syrien) har ingen rätt till familjeåterförening. Åtminstone inte innan den tillfälliga begränsningslagen slutar gälla i juli 2019. Vad som händer då kan avgöras av utvecklingen i Tyskland.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
