Socialdemokrati För första gången sedan 1930-talet utmanas demokratin på allvar. De socialdemokratiska partiernas förmåga att finna en ny kompromiss mellan arbete och kapital avgör deras och demokratins framtid, skriver Ingemar Lindberg, jurist och tidigare välfärdsutredare.
Vår tids populistiska störtvåg i Europa måste förstås som en reaktion på trettio år av avreglerings- och åtstramningspolitik. På avgörande områden har en maktfullkomlig nyliberalism ställt folkstyret åt sidan. Politikens återverkningar – växande klyftor, kriser, motsättningar, missnöje – har skapat den mylla varur populistiska budskap om elitism och främlingsinvasion kunnat växa sig starka.
En samverkande orsak till populismens framväxt är socialdemokratins oförmåga att formulera ett alternativ. Låt oss börja där.
Över hela Europa diskuteras idag socialdemokratins kris. I Tyskland och Norden har socialdemokratin sjunkit ned kring 20-procentsnivån; i Nederländerna, Frankrike, Irland och Grekland är motsvarande partier nere under 10 procent. Frågan måste ställas: har den europeiska arbetarrörelsen spelat ut sin historiska roll?
Svaret får sökas i relation till den ekonomiska och klassmässiga utvecklingen. Avgörande är förhållandet mellan kapitalism och demokrati. Länge stod de mot varandra.
Högern fruktade att en styrande folkmajoritet skulle socialisera kapitalismens ekonomiska maktcentra.
Vänstern befarade i stället att de ekonomiska makthavarna inför ett sådant hot skulle sätta demokratin ur spel. Endera måste ges upp, det var man länge överens om.
Men på 1930-talet började en klasskompromiss formas; i Sverige med en aktiv statlig konjunkturpolitik och Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF 1938 som viktiga milstolpar.
Under de första trettio åren efter andra världskriget blommade samförståndet ut i västvärlden. Olika välfärdsmodeller växte fram. Den svenska kom att bli ovanligt långtgående med samordnade avtalsförhandlingar, relativt små inkomstskillnader, hög sysselsättningsnivå och omfattande välfärdsanordningar.
Den historiska kompromissen var ett resultat av en långvarig kamp med tyngdpunkt i arbetslivet. Den fackliga och politiska arbetarrörelsen hade utvecklats till en kraftfull men också ansvarsfull aktör som värnade löntagarnas intressen.
Kloka arbetsgivare insåg behovet av en klasskompromiss. Hotet från en konkurrerande samhällsmodell i öster spelade in. I vår del av Europa formades det vi i efterhand kallar en ”svensk modell”. Det var socialdemokratins storhetstid.
Två saker inträffar under utbyggnaden, framhåller den norske välfärdsstatskämpen Asbjörn Wahl på hemsidan Social Europe. Från att ha varit en specifik lösning i ett bestämt historiskt skede utvecklas välfärdsstaten till en överideologi. Den börjar – i synnerhet i de nordiska länderna – ses som en högre form av förnuft, att tillämpas i alla lägen. Det andra är att arbetarrörelsen går från kamporganisation till att bli den rådande samhällsordningens främste förvaltare.
Låt oss ta ett raskt kliv till nutid.
Kring 1975/1980 inleds en dramatisk maktförskjutning, nu i motsatt riktning. Öppna gränser, transnationell produktion och avreglerade finansflöden ger kapitalet utpressningsmakt mot regeringarna och löntagarintresset.
En auktoritär ekonomisk liberalism inskränker alltmer den politiska demokratins handlingsutrymme. Ekonomisk och politisk makt växer samman. De styrande eliterna samlas bakom föreställningen om den enda vägen. Ur en föreställd motsättning mellan eliterna och folket – i stället för höger och vänster – hämtar så populismen kraft.
Där står vi nu. För första gången sedan 1930-talet är demokratin utmanad i västvärlden. Återigen står kapitalism och demokrati mot varandra. Går det att arbeta fram en ny fredsformel? Finns det en tillräcklig balanserande kraft på demokratins sida? Kan den historiska kompromissen återskapas och europeisk socialdemokrati finna en ny väg?
De socialdemokratiska partierna tror sig vara kvar som välfärdsstatens förvaltare. I praktiken har de blivit passiva medspelare i en utveckling där demokratins ramar fastställs av kapitalets intressen.
Högerkrafternas svar på den populistiska utmaningen är att gå vidare med att inskränka demokratins handlingsutrymme. Beteckningen »frihandelsavtal« får försköna en ordning där företag kan stämma stater när dessa vill exempelvis förbättra de anställdas rättigheter, stoppa vinstuttag i skolan eller skärpa miljökraven.
De etablerade socialdemokratiska partierna har inte sett förändringen. De tror sig vara kvar i rollen som välfärdsstatens främsta förvaltare. I praktiken har de blivit passiva medspelare i en utveckling där demokratins ramar fastställs av kapitalets intressen. Hur de nya vänsterrörelser som framträtt de senaste åren väljer att forma sig återstår att se.
Klasskampen har inte upphört, den har förflyttats. Den avgörande förändringen är kapitalets rörlighet över nationsgränserna. Vår tids kapitalism kännetecknas av transnationella produktionskedjor och ett herrelöst finanskapital. En ny historisk kompromiss måste förena nationell och transnationell reglering. Den måste tillbakavisa auktoritär styrning av ekonomin, dikterad av kapitalets intressen. Kapitalet behöver återigen ”bäddas in”, bara så kan populismens frammarsch hejdas.
Är en ny historisk kompromiss möjlig? Svaret på den frågan avgör socialdemokratins framtid. Och demokratins.
Ingemar Lindberg är jurist och tidigare LO-utredare, samt aktuell med boken Vad krävs för att rädda demokratin, tillsammans med Sverker Gustavsson och Claes-Mikael Jonsson.
Läs fler artiklar om hoten mot demokratin här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
