Sexism inom sporten Sara Ottosson hoppade av sin alpina skidkarriär efter att ha gått på skidgymnasium där tjejers åkning mättes utifrån manliga mått, och där alltför mycket muskler ledde till kränkande kommentarer från klasskamrater.
I dag skriver Sara Ottosson en insändare i DN och uppmanar skidvärlden att ta tag i sexismen.
I insändaren berättar hon om hur hon som 16-åring flyttar hemifrån för att gå på Åre alpina skidgymnasium, för att upptäcka svårigheten i att bli en duktig alpin skidåkare och samtidigt leva upp till utseendeidealen som råder för tjejer.
Klasskamrater som kommenterade tjejers kroppar och fann dem motbjudande om de blev »för« muskulösa bidrog till att Sara, och flera andra tjejer, åt mindre än vad de borde med tanke på sin hårda träning. För Saras del ledde det till att hon fick bulimi.
Istället för möjligheten att i dag vara i Pyeongchang och tävla med sina före detta klasskamrater i OS, läser Sara Ottosson i dag juridik i Uppsala. Klimatet i skidvärlden och kroppsideal för tjejer var en av orsakerna till att hon valde att lämna idrotten.
Dagens Arena ringde upp henne för en intervju.
Vad var det som fick dig att skriva insändaren?
– Jag kände att jag nu några år efteråt har kunnat definiera lite bättre vad det var för problem som jag upplevde då.
Vad var det för problem?
– Mycket handlar om att man spelar efter de spelregler som finns, det gör jag än i dag. Det handlar ju om kultur. Jag förstod redan då när jag hörde något sexistiskt, men det är svårt att ha det perspektivet när man är inne i något. Man har sådan nära relation till tränare och killkompisar, och vill inte sätta sig på tvären i första hand.
På vilket sätt medverkade tränare och lärare på skolan till sexism?
– Det kan handla om bekymmerslösa kommentarer som man inte tror är elaka: »helvete vad du åker, du åker som en kille!« Det kan vara en komplimang, men man blir alltid jämförd med ett killideal. Eller kommentarer som: »lämna handväskorna på start så kör vi!« från föräldrar och tränare. Som tjej får man aldrig bara vara stark och vältränad. Om en tjej åkte dåligt så fick hon höra att hon var mesig och feg, och skulle bita ihop, medan killar fick mer konstruktiva råd om sin åkning.
– Killar är ofta snabbare och bättre men det har att göra med fysiska, och inte mentala egenskaper. Det är inte kul att vara elitidrottare och få höra att man är mesig.
Vad gjorde skolan åt de här frågorna, kände de till hur jargongen gick?
– Jag tycker väldigt mycket om de tränare jag hade då. De kunde se varningssignaler när det gällde kost. Det kunde hända att de tog oss tjejer åt sidan någon gång och kommenterade om vi till exempel inte åt någon efterrätt. De försökte göra något åt kroppsideal, men det blev helt fel. Det var som att de la skulden på oss tjejer: ”om ni vill bli bäst i världen måste ni göra så här/äta så här”.
Vad borde de ha gjort istället?
– Först och främst måste man avsätta resurser. Våra tränare hade upp över öronen att göra, och de hade inte tid att ta tag i de här problemen. Man vill heller inte prata med sina tränare om allt. Man borde till exempel anlita »Locker room talk« som pratar med killar om attityder och att skapa en schyst maskulinitet. Det finns också »Make equal« som är väldigt lösningsorienterade, om man vill ta in någon utifrån. Vi hade en egen sjukgymnast som var på gymnasiet några dagar i veckan, men på samma sätt borde man ha någon som tar hand om ens psykiska hälsa.
Varför beter killar sig så här tror du, och fäller kommentarer om tjejers kroppar om de är starka och muskulösa?
– Jag tror att det är för att man har något att vinna på det, genom att hävda sig. För att förstå det tror jag man måste förstå att i samhället och också idrotten är det indelat efter en tjejnorm och en killnorm och alla försöker förhålla sig till dem. En tjej är utesluten om hon är för mycket kille och då har hon inte möjlighet att ses som »hångelbar«, och den som ses som »hångelbar« får alltid den stämpeln.
– Men jag tror att kulturen är väldigt hämmande för killar också. De måste alltid bita ihop och inte visa sina känslor, och de får nog inte lika mycket stöd som tjejer får när de har en svacka. Sedan jag har skrivit om det här har jag förstått att fler har upplevt det så här i många andra idrotter. Många killar har hört av sig också och sagt att de inte förstått vad de bidragit till.
I slutet av din artikel lägger du ansvaret för problemet på Skidförbundet och föräldrar och elever, varför?
– Jag tänker att man lätt pratar om att tjejer är drabbade, det är de vi behöver hjälpa. Men jag menar att killar, Skidförbundet och föräldrar som förhåller sig passiva bidrar till att reproducera de här normerna. Att säga att det är tjejer som ska lära sig stå emot kroppshetsen är helt fel.
–Den alpina sporten handlar också mycket om slalomklubbar och där är ofta föräldrar ansvariga som ledare. Man har träffar när Skidförbundet är där och det är väldigt bra tillfällen att prata om de här frågorna, genom att till exempel hyra in någon föreläsare.
Svenska skidförbundet har skrivit ett kortfattat svar till Sara Ottossons artikel där de tar avstånd från sexism och beklagar det som Sara Ottosson varit med om. Men Sara vill inte kommentera svaret ännu, då hon inte tycker att hon har hunnit reflektera över det ordentligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
