Har tåget gått för överskottsmålet?

Budget Välfärden och infrastrukturen är två områden som skriker efter mer resurser. Röster har höjts om att till exempel höghastighetstågen ska lånefinansieras. Men ska man samtidigt klara överskottsmålet blir det omöjligt. 

I frågor som rör framförallt infrastruktur, energiomställning och välfärd finns det röster med olika politisk hemvist som tycker att flera stora projekt borde lånefinansieras – och att överskottsmålet borde skrotas.

En av dem är PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens industri.

– Jag tycker inte Sverige behöver ha något överskottsmål. Det finanspolitiska ramverket består inte bara av överskottsmålet, utan det finns andra säkerhetsmekanismer nu för tiden som gör att vi inte behöver hamna i den situation vi hade på 90-talet. Riksdagen kan till exempel inte plussa på vad som helst efter att regeringen lagt sin budget, som man kunde förut.

Under 1990-talet gick Sverige in i en ekonomisk kris och den krisen är en av anledningarna till att det finanspolitiska ramverket upprättades. Utgiftstak infördes 1997 och syftet är att få en bättre kontroll över budgetprocessen.

Överskottsmål, utgiftstak och statsskulden går på många sätt hand i hand.

Enligt budgetlagen ska regeringen varje år föreslå hur mycket offentlig sektor ska spara. Riksdagen har beslutat att från och med 1 januari 2019 ska målet vara 0,33 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Innan dess var målet 1 procent.

Utgiftstaket är det tak regeringen föreslår riksdagen för att visa hur man vill uppnå överskottet. Taket bestämmer hur stora statens utgifter ska vara tre år framåt.

Överskottsmål och utgiftstak, tillsammans med den relativt nya skuldankaret och krav på kommunal ekonomi i balans ingår alla i  de »budgetpolitiska målen«, som i sällskap med en stram statlig budgetprocess, extern uppföljning av finanspolitiken och principen om öppenhet och tydlighet utgör »det finanspolitiska ramverket«.

Det grundläggande syftet med överskottsmålet är att skapa ett utrymme för att kunna bedriva en ordentlig stabiliseringspolitik när det behövs i tider av kris. Enligt John Hassler, ekonomiprofessor vid Stockholms universitet och tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet är det politikerna själva som satt upp målet för att inte riskera att »hamna på ett sluttande plan«.

–  Vi såg under finanskrisen hur illa det kan gå om man inte har de där resurserna. Att det fanns ett gott förtroende för de offentliga finanserna i Sverige gjorde att vi klarade krisen rätt bra ändå. Det blev inte några inhemska negativa spiraler som det blev i många andra länder, och som det även blev i Sverige under 90-tals krisen.

John Hassler tror visserligen inte att några år med ett par procent högre underskott skulle utgöra några större problem, men framhåller ändå vikten av att ha ett mål – även om det inte behöver vara ett mål för just överskott.

–Man hade kunnat ha ett balansmål, eller till och med -0,5. Målnivån är inte jätteviktig, men jag är helt övertygad om att vi måste ha ett mål och att man försöker hålla sig till det.

»De rödgröna partierna, liksom hela den europeiska arbetarrörelsen och vänstern, står där utan svar på utmaningarna«.

Socialdemokratin kritiseras från flera håll för bristen på investeringspolitik som får kosta. Få verkar tycka att det statsfinansiellt är några problem med att lånefinansiera större engångsprojekt. Men åsikterna går i sär kring vilka projekt som kan bli aktuella.

– En höghastighetsbana tycker jag är självklart att man ska låna till. En sådan här anläggning som ska stå i hundra år och som kommer kosta så mycket pengar ska inte belasta en ensam skattebetalargeneration. Det är mycket mer rationellt att låna och slå ut kostnaderna på 100 år, säger PM Nilsson.

Det resonemanget köper John Hassler i princip – har man stort utgiftsbehov så ska man inte finansiera det med löpande inkomster, utan man ska ta ett lån. Men om höghastighetståget är ett rätt och rimligt projekt att låna till är han inte lika säker på.

– Man bör lånefinansiera ovanligt stora engångsprojekt som är samhällsekonomiskt välmotiverade. Men en analys finanspolitiska rådet gjorde tillsammans med forskare från KTH visar att prioriteringar av väg- och järnvägsinvesteringar inte görs utifrån samhällsekonomisk lönsamhet. Det är en viktig anledning till varför jag säger att skulle vi öka på budgetarna så hade det inte blivit särskilt mycket vettigt av det. I fallet om höghastighetståg visar entydiga beräkningar att det blir väldigt lite samhällsnytta för pengarna.

Han får medhåll av vänsterpartisten Abe Bergegårdh, ombudsman för Vänsterpartiet Uppsala län, som menar att man »backar in i framtiden« med den höghastighetsbane-satsning som nu ligger på bordet.

Men även om han personligen inte tycker att regeringen diskuterar rätt teknik för höghastighetstågen så är han positiv till att låna till större reformer. Han vill se att budgetramverket slopas helt.

– Ja det är det enda sättet att uppnå full sysselsättning helt enkelt. Det blir omöjligt annars. Det krävs investeringar på 120 miljarder varje år för att kommer ner till arbetslöshetsnivåer som kan beskrivas som »full sysselsättning«. Då kan vi inte ha ett finanspolitiskt ramverk som kräver ett överskott, för det innebär konstanta nedskärningar över tid.

Och det är flera på vänsterkant som resonerar på liknande sätt. Göran Greider skriver i en ledare i ETC:

»När idén om ekonomisk disciplin till varje pris, i form av budgettak och överskottsmål, så starkt tar greppet om den ekonomisk-politiska debatten – ja, då kan man se att också de rödgröna partierna, liksom hela den europeiska arbetarrörelsen och vänstern, står där utan svar på utmaningarna.«

Men Abe Bergegårdh tycker inte att det är en höger–vänster-fråga. Han tar president Trump som exempel. En konservativ ledare som lånar till många av de reformer som nu genomförs i USA.

USA, tillsammans med bland andra Frankrike, är också exempel på ett land som i dag visserligen har en stor växande statsskuld, och som efter andra världskriget konstant gick med underskott, men som ändå tack vare att ekonomierna växte lyckades jobba bort skulderna.

– Det jag, och många andra vänsterpartister tycker, är att Sverige ska låna till investeringar i infrastruktur, energiomställning, bostäder som behöver rustas upp. Det handlar inte om pengar till den dagliga driften, även om det egentligen inte är något problem för en stat att lånefinansiera löpande kostnader på marginalen så länge tillväxten är större. Sedan är det klart en definitionsfråga vad man klassar som konsumtion eller löpande utgifter. Vi vill till exempel låna till att investera i utbildning. Vi tror att de genomgripande reformerna kräver långsiktighet och inte kan stanna vid enskilda lånefinansierade projekt.

Bergegårdh är kritisk till att fokus ofta ligger på storlek på lånen och statsskulden, när men enligt honom bör fokusera på räntan och vem långivaren är.

– Det har talats om att har man en statsskuld på över 90 procent så kan det bli problem och så vidare, men tar man till exempel Japan så har de har en statsskuld på 260 procent. Det handlar egentligen om två saker: Vem man lånar av, vem står man till skuld till och kostnaden för lånet, räntan. I fallet med Japan har den japanska staten lånat av befolkningen, genom bland annat den japanska posten.

Den svenska statsskulden ligger för tillfället på 38 procent och spås vara nere på 16 procent till år 2021. Men statsskulden kan också bli för liten. Det är inte eftersträvansvärt att ha en statsskuld på noll. Sverige behöver alltså inte spara för att betala tillbaka på skulden.

–  Pålitliga stater kan ge ut säkra statsobligationer, statspapper, och det är bra i en ekonomi att det finns säkra finansiella instrument. Andra finansiella instrument så som bostads- eller företagsobligationer de kan aldrig vara riktigt lika säkra som en riktigt säker och stark stat. Kommer staten i en situation där man behöver låna massa pengar då är det dessutom bra att de här marknaderna finns, att det finns handlare som har kunskap och vana att handla med svenska statsobligationer, förklarar John Hassler.

Både USA:s och Frankrikes statsskulder ligger på över 100 procent av BNP. Så länge det finns tillväxt i ekonomin så behöver inte en stor statsskuld vara ett stort problem. Att ett land har en stor skuld behöver inte betyda en stor kostnad om räntan på skulden inte är större än tillväxttakten så kan ett land låna till räntor och amorteringar utan att statsskulden växer i relation till BNP.

På en global nivå höjer dock IMF ett varnande finger över att världens skulder har nått en ny rekordnivå och motsvarar nu 225 procent av globala BNP. IMF uttrycker särskild oro över banksektorn i Kina där sårbarheten bedöms som hög och länder uppmanas att dra ner sin offentliga skuldsättning och att bygga upp buffertar inför sämre tider.

Det finns ingen klart definierad gräns för när en skuld blir för stor, men länders förtroende på kapitalmarknaden är viktigt enligt John Hassler.

– Blir de som lånat ut pengar till stater oroliga så börjar de kräva tillbaka sina pengar och kräver högre räntor om de ska låna ut mer pengar. Då kan det bli svårt. Det såg vi till exempel för Grekland under finanskrisen. Men det är svårt att säga var gränsen går, det är olika för olika länder och i olika tider, men det finns förstås en gräns för när långivarna blir så oroliga att de drar öronen åt sig, höjer räntan och tillslut slutar låna ut pengar. Då är krisen ett faktum, säger John Hassler.