Farväl till Danmark

Sverige och svenska socialdemokrater har ingen anledning att slå sig för bröstet när det gäller flyktingfrågan. Men än så länge kan det inte jämföras med den politiska verkligheten i vårt grannland. Därför tar jag nu farväl av Danmark.

En gång var Danmark nära. Inte bara geografiskt utan även politiskt och kulturellt. Men Danmark var lite mer spännande. Köpenhamn mer av en metropol. På andra sidan sundet började kontinenten. Men det mesta var ändå som »hemma«, det var samma människor och samma himmel.

Numera har en politisk-kulturell klyfta mellan våra grannländer cementerats. I många danskars ögon styr en liberal PK-elit det offentliga samtalet i Sverige. Den har blockerat alla »ärliga« diskussioner om det mångkulturella samhällets utmaningar. I Sverige fanns nog länge en nedlåtande syn på Danmark, där väljarna år efter år röstade in Glistrup och sedan Dansk Folkeparti i Folketinget.

Danmark har steg för steg kommit att inta en allt mer hårdnande attityd och politik gentemot invandrare och flyktingar. Personligen har jag ägnat mycket tid åt att försöka förstå varför den nordiska populismen varit så framgångsrik, särskilt i Danmark. Jag har läst Bengt Lindroths »Väljarnas hämnd. Populism i Norden« och Susanne Birgerssons »Det som förloras utåt ska vinnas inåt – Danmark från Kierkegaard till Kjærsgaard«.

En lärdom är att det finns en komplicerad och sammansatt bakgrundshistoria. Högerpopulismen anknyter till idétraditioner och idéströmningar som länge funnits i de nordiska länderna. Ibland dolda och latenta. Men inte sällan öppna och explicita.

I Danmark har även de etablerade partierna nu passerat ett slags anständighetens gräns. Bara de senaste veckorna har vi sett flera uppseendeväckande utspel från danskt håll.

Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen föreslog att det inte länge skulle vara möjligt att söka asyl i Danmark. Asylsökande ska istället skickas till läger i norra Afrika. Sedan krävde partiet att högst 30 procent av de boende i ett område skulle få ha en »ickevästlig bakgrund«.

Socialdemokraterna i Danmark har också inlett samtal med Dansk folkparti. De senare är för tillfället stödparti till den borgerliga regeringen och var nära att sänka regeringen strax innan jul. Vad handlade det om? Jo, ytterligare skärpningar i invandringspolitiken.

Den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson låter numera med sitt Saga Norenska tonfall lite som en dansk socialdemokrat.

Om de danska partierna till höger och vänster tävlar om Dansk Folkepartis gunst ska jag låta vara osagt. Men i veckan presenterade den borgerliga regeringen ett så kallat »gettopaket«. Ett och annat i detta omfattande åtgärdspaket kan säkert diskuteras. Men förslaget att brot i utsatta områden (i dansk vokabulär »getton«) ska ge dubbelt så hårda straff strider kort och gott mot rättsstatens principer om likhet inför lagen. Jag tycker vi ska vara försiktiga med etiketten rasism. Men detta förslag har en strukturell rasistisk innebörd.

Men låt oss inte slå oss för bröstet för egen del. Den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson låter numera med sitt Saga Norenska tonfall lite som en dansk socialdemokrat. Moderaterna har positionerat sig långt ut i den auktoritära hörnan av svensk politik.

Mycket står och väger i Sverige för tillfället. Vem ska regera efter valet i höst? Vilket samhälle vill vi leva i? Vilka värderingar ska prägla vårt land? Fredrik Reinfeldts omläggning av invandringspolitiken i mycket liberal riktning var inte hållbar. Men kommer vi att hitta en human och anständig hållning? Det är frågan.

Sverige har stora utmaningar. Framför allt handlar det om att minska de klyftor och den segregering som i dag skapar uppgivenhet och misstro mellan grupper och individer. Mycket har gått och går i fel riktning.

Samma dag som den danska regeringen presenterade sitt »gettopaket« förklarade den moderata ledningen för Lidingö att nyanländas hyreskontrakt sägs upp efter två år, allt enligt regelverket. De ska nu själva hitta någonstans att bo. Om de överhuvudtaget lyckas är mycket osäkert. Och om de lyckas är det mycket troligt att det blir det i ett bostadsområde som redan har en hög andel med invandrarbakgrund.

Behöver jag tillägga att Lidingö är en mycket välbärgad kommun i Stockholmsregionen? Många villor. Beslutet kommer med stor säkerhet att öka segregationen. Kanske är också syftet att se till att de nyanlända flyttar från den fina kommunen?

Vi har alltså inga skäl att slå oss för bröstet eller slå oss till ro. Men personligen tar jag farväl till Danmark. Inte till landet eller dess medborgare. Men till dess politiker.

Och fortsätter att argumentera för att Sverige bör välja en annan väg.