Så mörkar kommunerna välfärdens kostnader

Val2018 Kommunerna står inför enorma utmaningar. Välfärden kostar allt mer och 2022 riskerar underskottet att bli 62 miljarder. Men redan i dag underfinansierar 9 av 10 kommuner välfärden med hjälp av  »glädjekalkyler« och att skjuta underskott på framtiden, visar en granskning av Tankesmedjan Balans. 

Kommunernas ekonomi de senaste åren har varit god. Landstingens ekonomi har inte varit lika stark. Men trots relativt starka finanser för tillfället ser prognosen framöver mörk ut.

Men även i goda tider underfinansierar 9 av 10 kommuner välfärden. Det visar en granskning Tankesmedjan Balans har gjort, genom att gå igenom 2018 års budgetar för Sveriges 290 kommuner.

Genom ospecifika sparkrav minskar resurserna till verksamheterna, utan att kraven sänks, menar Balans.

–  Det anses i dag helt naturligt att allt måste effektiviseras. Det förväntas av kommunerna att välfärden ska bli billigare, men det beskrivs inte hur det ska gå till. För oss som jobbar inom välfärden är det inte alls självklart att det går att driva verksamheten billigare. Det är glapp i perspektiven, säger Åsa Plesner, utredare på Balans, som tidigare jobbat inom skolan.

Hon menar att när en kommun bestämmer att den befintliga verksamheten ska bli billigare, utan att säga hur det ska gå till, så skjuter de ifrån sig ansvaret. Det blir istället upp till varje nämnd eller chef att hitta lösningar på det ekonomiska sparkrav som kommunfullmäktige satt.

Det får som resultat att verksamheterna får sluta ta in vikarier, låta lediga tjänster stå vakanta, eller anställa personal med lägre kompetens och lönekrav än planerat, skriver Balans.

Ekonomin blir bättre, men arbetsmiljön blir sämre. Vilket i sig är en av de största faktorerna bakom att människor lämnar välfärdssektorn.

Läs mer: Kommunal: Mer än var fjärde vill lämna äldreomsorgen

Enbart sjukfrånvaron längre än 30 dagar genererade 2016 ett bortfall av personal i kommunerna motsvarande drygt 28 000 årsarbetare

Granskningen pekar på tre metoder som kommunerna använder för att föra in odefinierade sparkrav: krav på effektivisering, för låg kompensation för ökande kostnader och att ignorera tidigare underskott i verksamheten.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, gör prognoser för hur mycket kostnaderna för kommunerna kommer att öka och hur skatteunderlaget utvecklas. Enligt SKL:s prognos fattas minst 62 miljarder fram till nästa mandatperiods slut, 2022, för att utveckla välfärden i den takt som sker i dag. För att klara överskottsmålet på två procent och ha vad SKL kallar en sund ekonomi krävs det snarare 80 miljarder.

Balans genomgång visar att nästan hälften av kommunerna inte använder sig av SKL:s beräkningar utan av, vad Åsa Plesner kallar, »rena glädjekalkyler« – egna, lägre prognoser för den egna kostnadsutvecklingen för 2018.

– Inte i något fall har vi hittat en motivering till varför den egna kommunens kostnader skulle öka mindre än SKL:s prognos.

Den sista metoden kommunerna använder för att mörka välfärdens faktiska kostnader är genom att inte räkna in tidigare underskott.

Det är inte ovanligt att kommunala verksamheter inte alltid klarar att hålla budget. Ett exempel är många socialnämnders kraftigt ökade kostnader för personlig assistans. Men budgeten för nästa år baseras inte på föregående års reella kostnader utan räknas utifrån den förra budgeten – oberoende av om den spräcktes eller ej.

– Förskolor och äldreboenden kan alltså börja året på minus och ska springa ikapp innan året är slut. Om det inte lyckas, blir även året därpå ett sprintlopp mot budgeten. Kommunfullmäktige frånsäger sig ansvaret för hur besparingarna ska genomföras och det landar till slut hos en chef som ska bedriva en verksamhet med mindre pengar och samma krav. Det drabbar personalen och i förlängningen de som behöver systemet.

Arbetsmiljön, och sjukfrånvaron den skapar, är ett stort problem för alla inblandade parter. Den höga sjukfrånvaron i kommuner, landsting och regioner innebär stora kostnader och försämrar kompetensförsörjningen. Enbart sjukfrånvaron längre än 30 dagar genererade 2016 ett bortfall av personal i kommunerna motsvarande drygt 28 000 årsarbetare.

Samtidigt är välfärdens personalbehov så stora att mer än hälften av de nya arbetsföra skulle behöva rekryteras till sektorn. Den största anledningen till att välfärdskostnaderna stiger är att befolkningen växer och att kraven på välfärden ökar.

–Skatten kommer behöva höjas, men kommunerna måste också tydligt markera gentemot stat och medborgare med vad de har råd med.

Behovsökningarna kommer de närmaste åren öka med 1 procent till 1,5 procent per år (en ökningstakt som dessutom håller i sig under lång tid) på grund av hur demografin utvecklas. Det innebär, med dagens kostnadsnivå, en årlig kostnadsökning som är cirka 10 miljarder kronor högre per år än vad som tidigare gällt.

Problemet är att antalet personer i yrkesverksam ålder ökar väsentligt långsammare än den totala befolkningen. Barn och gamla är de grupper som växer mest, och är också de grupper som kostar kommunerna och landstingen mest. På tio år har antalet personer över 80 år ökat med cirka 40 procent.

Och behoven kan komma att öka ännu mer – om inte nyanlända kommer i arbete fort.

Fram till 2025 kommer antalet personer mellan 15 och 74 år, som bor i Sverige och är födda i Norden, att minska med 100 000 invånare, samtidigt som antalet personer i samma ålder som kommer från andra länder ökar med 455 000.

SKL skriver: »Om vi ska få ökad sysselsättning är det alltså från denna grupp sysselsättningen måste komma.«

Inte bara på grund av skatteintäkterna det för med sig – att komma in på arbetsmarknaden är ett sätt att inte hamna i ett utanförskap som är förknippat med höga kostnader i både kommuner och landsting, exempelvis för ekonomiskt bistånd, individ- och familjeomsorg, skola och sjukvård. Enligt SKL:s siffror är de förväntade sjukvårdskostnaderna för en person mellan 30 och 50 år utan sysselsättning nästan tre gånger högre än för den som arbetar.

I dag får kommunerna sin finansiering genom kommunalskatter, avgifter och statsbidrag.

Regeringen har lovat att skjuta till ytterligare 5 så kallade »välfärdsmiljarder« till kommuner och landsting nästa år, som trappas upp med ytterligare 5 miljarder 2020. Därtill kommer vissa riktade satsningar på främst skolan.

Kommunalskatten är inte progressiv, utan samma för alla, oavsett inkomst. I genomsnitt betalar svensken nu 32,12 kronor i skatt på en hundralapp jämfört med 30,38 kronor i början av 2000-talet.

LO har öppnat för ett skattestopp.

– Vi tycker inte att det är rimligt att fortsätta med en sådan utveckling. Inför skattestopp och ersätt med statsbidrag, sa Karl-Petter Thorwaldsson i fjol i en intervju med SvD.

Men både Konjunkturinstitutet och SKL är av en annan åsikt. Annika Wallenskog, chefsekonom på SKL, tror inte det är rimligt med ett skattestopp.

– Jag tror att en kombination av lösningar måste till. Nya arbetsmetoder, som exempelvis digitalisering, höjda skatter och höjda statsbidrag. Jag tycker inte att det är en rimlig lösning med skattestopp men samtidigt går det inte att bara höja skatten, säger hon till Dagens Arena.

Åsa Plesner på Tankesmedjan Balans ger inte mycket för effektivisering genom digitalisering.

– Jag är inte emot effektiviseringar per se, men då måste kommunerna precisera vad det är som ska bli effektivare och hur det ska gå till. Pengar för själva implementeringen måste avsättas. Det kan inte bara betyda mindre pengar till verksamheterna och ett krav på att lösa det genom digitalisering. Vi kanske bara måste inse att möjligheterna till besparingar är små.

Hon tror att lösningen är tvåfaldig; skatten kommer behöva höjas, men kommunerna måste också tydligt markera gentemot stat och medborgare med vad de har råd med. Åsa Plesner efterlyser en diskussion kring välfärdens basutbud och tror att om kommunerna skulle sätta ord på de prioriteringar som behöver göras så skulle fler vara villiga att betala mer skatt.

– Jag tror inte det räcker med att skjuta till ökade statsbidrag, eller att höja skatten. De prognoserna bygger på en välfärd som håller dagens mått. Men vi har en välfärd som gör att människor går sönder. Vi måste börja prata om kravminskningar. Vad ska vi ha för basutbud?

Men kommer det inte bara resultera i ökade skillnader, där de som har råd kan köpa till extra-tjänster? 

– Jo, den risken finns absolut, men det behövs ställas mot att välfärden i dag skapar sjuka människor. Priset för dagens system betalas av välfärdens medarbetare.