Tvåfrontskrig mot högerpopulism

Otryggheten i dagens samhälle kan skapa en personlig protektionism hos människor. För att bekämpa den behövs både välfärdssatsningar och en kulturkamp för att vinna gehör för antirasism, feminism och hbtq-rättigheter.

Knappt en tredjedel av alla arbetslösa har rätt till a-kassa . Många uppfyller inte villkoren och andelen som inte ens är med i a-kassan har fortsatt att öka. Även sjukförsäkringen har urholkats, allt fler arbetstagare nekas sjukpenning.

Den försämrade tryggheten vid arbetslöshet och sjukdom gör utsatta människor ännu mer utsatta. Även de som har ett arbete, framför allt inom LO-yrkena, påverkas. Otryggheten förstärks av osäkra anställningar och en social deklassering, en upplevelse av att vara försummad och negligerad av det omgivande samhället.

Orsaken är inte sällan en oro för att välfärden ska svika. En annan faktor är förlorad status jämfört med andra, det som brukar kallas relativ social deprivation.

Dessa resonemang utgör en av kärnpunkterna i Anders Nilssons och Örjan Nyströms nya studie ”Högerpopulismen och jämlikheten”, publicerad av LO:s Jämlikhetsutredning. Ett av Anders Nilssons och Örjan Nyströms projekt är just att försöka förklara varför högerpopulistiska strömningar fått ett visst fäste i LO-grupperna, framför allt bland privatanställda män.

Enligt Nilsson och Nyström är upplevelsen av förödmjukelse och social instängdhet högerpopulismens livsluft. När de offentliga välfärdssystemen inte levererar blir människor hänvisade till egna besparingar och personliga kontaktnät. Det kan skapa ett slags ”socialpsykologisk protektionism, där man sluter sig mot en hotfull omvärld och blickar misstänksamt åt sidorna”.

Nilsson och Nyström menar att jämlikheten har två dimensioner. En handlar om den materiella fördelningen och en annan om icke-ekonomiska aspekter som kön, etnicitet, sexuell identitet och funktionsnedsättning.

De materiella klyftorna har ökat främst för att de rika blivit ännu rikare, men också för att de som inte lönearbetar har halkat efter. Däremot, argumenterar Nilsson och Nyström, har Sverige under de senaste 50 åren flyttat fram positionerna när det gäller synen på jämställdhet, etnicitet och hbtq. Många av de attityder som då var en del av normaliteten framstår idag som ”främmande, motbjudande, skamliga och löjliga”. Det betyder förstås inte att segern är vunnen.

Mycket talar ändå för att SD kommer att få svårt att vinna ytterligare stöd från missnöjda LO-medlemmar.

Mycket talar ändå för att SD kommer att få svårt att vinna ytterligare stöd från missnöjda LO-medlemmar, även de som lockas av antietablissemang och kulturkonservatism. Orsaken är att SD så tydligt profilerat sig som ett skattesänkarparti som går i armkrok med den traditionella högern. SD stödjer Moderaternas förslag om att riva upp LAS och utgör tillsammans med Alliansen den politiska fronten för en marknadisering av välfärden. Den medicinen är svår att svälja för alla åsiktsströmningar inom LO.

I Sverige, Danmark, Norge och Finland är de högerpopulistiska partierna ungefär lika stora, mellan 15 och 20 procent, medan andelen utrikesfödda varierar från 17 procent av befolkningen i Sverige till sex procent i Finland och Norge och med Danmark på en position däremellan. Det finns med andra ord inte något enkelt samband mellan de högerpopulistiska partiernas styrka och andelen utrikesfödda.

För Nilsson och Nyström blir slutsatsen att högerpopulismen måste bekämpas på två fronter. Det är bara att hålla med:

För det första behövs en reformstrategi som stärker välfärdssystemet. De två författarna kallar en sådan politik för att ”sätta fakta på marken”. De pekar särskilt på en likvärdig skola och satsningar på vuxenutbildning, för att ge människor möjlighet att utveckla sin potential och slippa känslan av instängdhet.

Därför förordar de också en förstärkning av dagens pensionssystem, som skulle kunna förändra ”grundstämningen” i samhället. Nilsson och Nyström påminner om att det var arbetarrörelsens folkhemsbygge under 1930-talet som stängde dörren för nazism och fascism i Sverige.

För det andra behövs, menar Nilsson och Nyström, en kamp om ”människors tankar, rädslor, tillhörigheter och förhoppningar – en kulturkamp”. Det handlar om att försvara jämlikhetens andra dimension – om jämställdhet, antirasism och hbtq-rättigheter. De två författarna vänder sig mot att de två dimensionerna av jämlikhet ska ställas mot varandra. Häri finns också en kritik av klassiska marxister som ensidigt betonade den materiella aspekten av fördelningen och undervärderade behovet av feminism och en aktiv antirasism.

PS. Nilsson och Nyström kallar sin studie för essä. Det är också precis var den är. Inga stora slagord, utan en reflektion. Den borde läsas av alla aktiva inom arbetarrörelsen. Ladda ner den här!