drottninggatan Den trasiga ensamagerande Akilov visar att det inte räcker med säkerhetspolisen för att förhindra terrordåd. Sammanhållning och omtanke om varandra är ett minst lika viktigt motgift.
Idag är det ett år sedan terrorlastbilen på Drottninggatan körd av uzbeken Rakhmat Akilov skördade fem människoliv och skadade många.
Trots det fasansfulla i händelsen har den lett till att vi blivit av med en naivitet som vi haft i den här sortens frågor. Många av oss upplever ju att vi finns i en idyllisk avkrok av världen. Men världen är närmare oss än vi tror.
Vi måste inse att vi är sårbara, även om vi länge varit förskonade för de återkommande stora terroristdåden som utförs i andra länder.
Rättegången mot Akilov är ovanlig i den meningen att de flesta terrorister i andra länder skjuts ner av polis efter sina dåd, och blir de martyrer de eftersträvat att bli och följaktligen aldrig hamnar inför rätta. Detta skapar spelrum för olika terroristexperters gissningar om att dåden organiserats av IS eller andra våldsorganisationer.
Nu har denne Akilov suttit ett antal veckor på den anklagades bänk i Stockholms tingsrätt, men det är knappast någon imponerande bild vi fått.
Fantastiskt att se var också den utbredda hjälpsamhet som visades attentatets offer.
Det är inte något proffs vi ser, utan mer en trasig amatör, vars ideologiska motiv till att kapa lastbilen verkar ha sopats ihop i all hast veckorna före attentatet. Han har också misslyckats med att tillverka en fungerande bomb, vilket riktiga terrorister brukar klara av.
Många utländska terrorattentat på senare år begås av den här typen av trasiga ensamagerande, nästan omöjliga att spåra för säkerhetspolisen, inte minst eftersom förlorare på den rådande ekonomiska ordningen finns överallt.
Kraftigt ökade insatser för en mer rättvis fördelning, inte minst jobb åt unga invandrare, skulle kanske långsiktigt förebygga terrorism bättre än en del av alla hugskott om repressiva grepp som duggar tätt i den allt mer uppskruvade valdebatten.
Centralt inhämtade uppgifter om möjliga terrorister har också klara begränsningar. Då kan det bli som häromåret då rikslarm om terrorism utlystes efter en 22-årig irakier, trots att han fanns på ett asylboende i Boliden med namnskylt på dörren och var helt oskyldig.
Säpo hade också tips om Akilov, men släppte spåret veckorna före dådet, eftersom det fanns liknande men okonkreta uppgifter om hundratals andra personer.
För att polisen ska kunna hitta nålen i höstacken i ett växande berg av information krävs att man får bättre hjälp än idag av de kunskaper andra myndigheter har och som folket i förorterna besitter.
Polisen gjorde ett bra jobb på Drottninggatan för ett år sedan. Fantastiskt att se var också den utbredda hjälpsamhet som visades attentatets offer. Plus att polisen allmänheten i form av en kvinna på Arlandatåget på sin mobil såg bilden på Akilov och kände igenom honom på tåget, så att han snabbt kunde gripa honom.
Det är en bild av att sammanhållning och medborgerlighet kan begränsa skadan av nya terrordåd, kanske rentav förhindra dem.
Vi måste inse att det kan hända igen, men vi får inte vara rädda. Ur rädsla brukar sällan komma någonting gott. Vaksamhet och omtanke om varandra räcker långt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
