Handelshögskolans rektor säger att han vill förändra, öppna upp och göra skolan och dess utbildningar mer relevanta utifrån hur Sverige och världen ser ut idag. Men skolan lägger hellre locket på än att välkomna debatt och dialog. Det här är ett öppet brev till rektor Lars Strannegård.
Käre Lars Strannegård,
Förra veckan deltog jag i ett spännande samtal, Elefanten i rummet – om makt, elitism och klass på Handelshögskolan i Stockholm, arrangerat av en grupp engagerade studenter vid skolan. Jag noterade att du inte var där. Tråkigt. Inte bara för att du i egenskap av rektor bär ett stort ansvar för de frågor som diskuterades. Du är ju också den som sitter på makten att modernisera skolan.
Samtalet förra veckan fick mig att börja fundera på Handelshögskolans och dess studenters bidrag till världen. Vad blir det av alla de studenter som skolan examinerar? Vad får de med sig från sin tid på Handels? Bidrar de till att samhället blir en bättre – eller en sämre – plats i fråga om välstånd, hållbarhet och jämlikhet?
Du minns nog inte mig. Det är lugnt. Jag började på Handelshögskolan 2013. Kanske minns du min årskull? Vi var den mest könsobalanserade kullen på länge. Bara 3 av 10 var tjejer.
Under hela min studietid hade jag bara en (ensamt) kvinnlig kursansvarig. Efter min examen – när jag läste 179 år av ensamhet – förstod jag att det fanns flera häftiga kvinnliga forskare på skolan, men dem kom jag aldrig i kontakt med i undervisningen eller under studietiden. Varför var det så, tror du?
Lars, kommer du ihåg »häcklingsskandalen« som briserade 2015? Redan året innan hade en av mina studiekamrater lyft det orimliga i att kandidater till förtroendeuppdrag inom studentkåren offentligt behövde redogöra för sina sexuella preferenser och relationer.
Hen möttes av stort motstånd. Vad tror du har lett fram till att en sådan tradition överlevt på Handels när liknande sexistiska ritualer i många andra delar av samhället begravts för längesen? Skulle något liknande ha kunnat hända på en högskola med större mångfald?
När jag började mitt andra år på Handels blev vi välkomnade av vår lärare och kursansvariga:»Hej, vad kul att ni är här! Jag har haft de flesta av era föräldrar också!«
Ungefär samtidigt började vi på skolan få problem med stölder av datorer och andra värdesaker. Någon av dina medarbetare satte upp lappar där de bad studenter och lärare att rapportera personer »som inte såg ut att höra hemma på skolan« till receptionen.
Samma dag fick jag och alla andra »småttingar« skriva på ett avtal där vi lovade att inte vanhedra skolan eller skolans namn.
Många gånger kände jag mig som en utomjording på Handels. Mina föräldrar flyttade till Sverige från Uganda i mitten av 1980-talet. Själv är jag uppvuxen på landet utanför Jönköping och känner mig i allt väsentligt svensk.
Att komma till Handels och bli betraktad som en raritet, på grund av mina föräldrars ursprung, kändes så oerhört märkligt. Hur kom det sig att mina studiekamrater – födda precis som jag på 80- och 90-talet – i så hög grad vuxit upp utan att ha känt någon med invandrarbakgrund? Är du, precis som jag, orolig för att den gemene handelsstudentens perspektiv på Sverige och världen är alltför snävt?
Du har säkert varit nere i kårlokalerna och sett den gamla löpsedeln »Sexskandal« från 90-talet. Det som förvånade mig – när jag fick höra historien bakom den inramade löpsedeln – var att det inte var själva händelsen som verkade vara problemet utan att någon berättat om det för en journalist. Samma dag fick jag och alla andra »småttingar« skriva på ett avtal där vi lovade att inte vanhedra skolan eller skolans namn.
I efterhand har jag tänkt på om det var minnet av det där avtalet som fick mig att tystna under min tid på skolan. Vad tror du ligger bakom att vi på Handels hellre lägger locket på än – enligt akademisk tradition – välkomnar debatt och dialog?
Då och då hör jag dig säga att du vill förändra, öppna upp och göra skolan och dess utbildningar mer relevanta utifrån hur Sverige och världen ser ut idag.
Det inger hopp för sådana som jag som tror att en modernisering av Handelshögskolan är både efterlängtad och välbehövlig. Och visst, jag är medveten om att det är en process och en resa, men ser du ännu effekterna av den förändring som du säger att du leder?
Lars, jag har också förståelse för att du inte på egen hand kan förändra en hundra år gammal och konservativ institution. Det måste såklart finnas en vilja även från skolans styrelse och finansiärer. Upplever du att det finns en sådan vilja och ett genuint intresse för att modernisera skolan? Och om det gör det, varför händer det då så lite?
Vänligen,
Silvia Kakembo
Läs också svaret från Handelshögskolans rektor här:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
