Vården ska inte vara helvetet på jorden

Tänk om vi kunde börja prata om detta enkla: att det är människor, inte maskiner som arbetar i vården.

»Hörde ni om sjuksköterskan som dog och kom till helvetet? Det tog 14 dagar innan hon förstod att hon dött och inte längre var på sin arbetsplats«.

Så inleds en motion till Vårdförbundets kongress som börjar i idag. Motionsförfattaren konstaterar sedan kort och koncist att det är för mycket att göra på jobbet, att det är för lite tid till varje patient, att det är för lite tid avsatt till återhämtning och meningsfull ledighet och att lönen är för låg för att spegla arbetsinsats och ansvar och yrkar sedan på en generell lönehöjning för alla sjuksköterskor på 5 000 kronor.

Sjukvården toppar väljarnas lista på de viktigaste valfrågorna. Det är inte konstigt. En likvärdig och välfungerande vård, omsorg, skola och polisväsende är ett absolut måste för att Sverige ska fortsätta vara ett välfärdssamhälle att vara stolt över.

Det välfärdsyrkena har gemensamt är att de bokstavligen bär upp vårt samhälle, men också att det för tillfället råder en mycket oroande utveckling när det gäller kompetensförsörjningen inom dem.

Det finns ingenting som dyra konsultföretag kan göra bättre än vad den befintliga vårdpersonalen redan kan.

Det saknas yrkesverksam personal, arbetsmiljön orsakar psykisk och fysisk ohälsa och därmed många och långa sjukskrivningar. Dessutom skulle lönerna för respektive yrkesgrupp, kollektivt sett, kunna vara högre.

Förtroendet för politikerna är lågt när det gäller sjukvårdsfrågor. Bara 23 procent av väljarna känner tilltro till hur Socialdemokraterna arbetar med vårdfrågorna medan 10 procent har tilltro till Moderaterna. Det är inte heller konstigt.

Vårdköerna har vuxit de senaste åren, statistik visar att lågutbildade svenskar får rätt vård i mindre utsträckning och dör i snitt sex år tidigare än högutbildade. Enligt SKL får mer än var fjärde patient vänta längre än tre månader på operation och sämst på att uppfylla vårdgarantin är landstingen i Jämtland Härjedalen, Västerbotten, Västernorrland och Gävleborg.

Inom vården, skolan och polisen arbetar människor med andra människor som i någon mån är hjälpbehövande – medicinskt, kunskapsmässigt, rättsligt.

Det kanske är en naiv tanke, men tänk om vi kunde börja prata om detta enkla: att det är människor, inte maskiner som arbetar här. Det spelar roll vilken kompetens som finns bland de anställda, hur många man är som arbetar tillsammans, hur många man har ansvar för.

Arbetsmiljön är förmodligen det i särklass viktigaste området att åtgärda och det behövs chefer och ledningar som förstår det. Nu. Människors liv, både de som vårdar och de som vårdas, måste börja värderas annorlunda.

Varför säger sjuksköterskor upp sig, som egentligen älskar sitt arbete? Får de tillräckligt med uppskattning för det viktiga arbete de utför dag och natt? Används deras kompetens rätt?

Förstår effektivitetsstyrda ledningsgrupper och chefer att det finns en gräns för hur mycket arbete som kan lastas på utan att något annat tas bort?

Det finns ingenting som dyra konsultföretag kan göra bättre än vad den befintliga vårdpersonalen redan kan. Om de får en arbetsmiljö och arbetsbelastning som låter dem göra jobbet.