Att bli pappa till sin mamma – en valfråga?

Krönika Inom en inte alltför avlägsen tid kommer Sverige ha en kvarts miljon dementa, ändå är det en välfärdsutmaning som det är alldeles för tyst om. De som tror sig klara den framtida demensvården med sänkta skatter bör trovärdigt förklara hur det ska gå till, skriver frilansskribenten Tommy Svensson. 

– Äntligen, sa barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) när hon i förra veckan presenterade regeringens handlingsplan mot demens.

Platsen var passande nog Silviahemmet på Drottningholm. En nationell strategi för vård och omsorg för demenssjuka har varit efterfrågad länge. Den var utlovad redan förra sommaren, men nu kunde den nya äldreministern till slut leverera.

Lena Hallengren slog fast att demens är en folksjukdom. Varje år insjuknar 25 000 personer och antalet demenssjuka uppgår till cirka 160 000. Men den siffran kommer att fördubblas inom några decennier. Vi lever allt längre och med stigande levnadsålder ökar risken för att drabbas av demens.

Det är en välfärdsutmaning som det är alldeles för tyst om. Kanske blir det ändring nu. I strategin är målet »ett demensvänligt samhälle«, det vill säga större förståelse och respekt för de drabbade. Det ska vara tryggt att leva som demenssjuk i Sverige, heter det. Demens kallas också för en anhörighetssjukdom.

Alla dödliga sjukdomar, och demens är en sådan, är förstås en stor påfrestning för de närstående. Men demensen kommer smygande och har ett sådant förlopp att somliga säger att den till och med är värre för de anhöriga än för den drabbade.

Därför är jag glad att anhöriga och närstående är en särskild punkt i regeringens strategi, vid sidan om bland annat bättre samverkan mellan myndigheter och tillräckligt med utbildad och kunnig personal.

Inte för att jag vill se demenssjuka som slagträ i en upphetsad valdebatt, men…

I mitt fall blev jag som barnbarnet Norah så klarsynt uttryckte det »pappa till min mamma«. Jag beskrev i en tidigare krönika känslan av hur hon gled allt längre bort i en mörk tunnel. Samtidigt var hon »lyckligt ovetande« om sin sjukdom.

»Jag mår bra«, sa hon nästan alltid när jag frågade. Nu har hon släppt taget om min hand.

Det är lätt att vifta bort de första tecknen. »Äsch, det är väl inget konstigt att man är lite glömsk när man är gammal«.

Men när min mamma började berätta om saker hon gjort som uppenbart inte var sanna eller fråga om och om igen, var det inte längre vanlig glömska.

Redan i detta första, milda skede av sjukdomen är det viktigt att anhöriga får stöd av läkare och kontaktpersoner på socialförvaltningen. Det kan vara svårt att få den drabbade att gå till läkare och gå med på ett diagnostest. Ännu svårare blir det senare, när den sjuke inte längre klarar sig själv och behöver plats på särskilt boende.

Jag hade tur att min mamma fick en plats relativt snabbt efter att hemtjänsten inte räckte till. Hon rymde från sin lägenhet och utsatte sig själv för fara. Men hon ville absolut inte flytta hemifrån och det var med en nödlögn som jag till slut fick henne att åtminstone pröva annat boende.

Det var ett svårt beslut, men det måste fattas av mig som enda nära anhörig. Ovärderligt var då stödet från socialsekreterare och läkare.

Jag tror att regeringens handlingsplan har bred uppslutning. Alla vill väl det bästa för de demenssjuka och deras anhöriga. Men det krävs stora förändringar och ökade resurser om målet om ett demensvänligt samhälle ska nås. Det måste finnas personal på alla nivåer som ska vårda de sjuka.

Inte för att jag vill se demenssjuka som slagträ i en upphetsad valdebatt. Men de som tror sig klara den framtida demensvården (och annan välfärd) med sänkta skatter bör trovärdigt förklara hur det ska gå till. Och de som i nyliberal anda inte vill ställa rimliga krav på kunskap och kompetens hos företag som verkar inom välfärden har trovärdighetsproblem. (Se Expressens ledare Centern sätter företagen framför demenssjukas väl)

Med inom en inte alltför avlägsen tid en kvarts miljon dementa och mångdubbelt fler anhöriga borde detta vara en angelägen fråga under en valrörelse.

Tommy Svensson
Skribent

Fotnot: Under Almedalsveckan ordnas ett seminarium under rubriken ”Ett demensvänligt samhälle – hur når vi dit?” med bland andra äldreminister Lena Hallengren.