ESSÄ. I helgen avsattes Spaniens konservative premiärminister och ersattes av en socialdemokrat. Spanienkännaren Erik Tängerstad förklarar vad det innebär för Europa – och varför de spanska landslagsspelarna kommer stå tysta när nationalsången spelas i sommarens fotbolls-VM.
Lördagen den 2 juni 2018 avled Álvaro Lapuerta. Han blev 90 år. Under sitt långa liv hann han i sin barndom genomleva det spanska inbördeskriget. Som ung vuxen var han trogen Francos diktatur i vilken han bland annat verkade som riksåklagare.
Därefter kom han som medelålders att spela en avgörande roll vid övergången från totalitär diktatur till parlamentarisk demokrati, inte minst då han var med om att bygga upp och leda det spanska konservativa partiet, Partido Popular (PP). Under femton år var han partiets chefskassör. För tio år sedan lät han pensionera sig och överlämnade sysslan som partikassör till sin underlydande Luis Bárcenas.
För en dryg vecka sedan, den 24 maj i år, dömdes denne Bárcenas till 33 års fängelse för det betydande fiffel och den grova korruption han som chefskassör ansvarat för. Av allt att döma har en omfattande och djupgående korruption ingått i PP:s partikassörers arbetsbeskrivning.
Det står nu klart bortom all diskussion att samtliga beslutsfattare i PP på ett eller annat sätt och i en eller annan omfattning erhållit svarta pengar från partiet och det har varit kassörernas jobb att hålla reda på vem som fått vad och när detta skett – fastän inget naturligtvis har fått läcka ut i offentligheten. Att så varit fallet blev tydligt redan 2013 efter att Bárcenas häktats för allehanda ekonomiska oegentligheter.
När ingen inom PP kom till Bárcenas försvar, utan de tvärtom aktivt tog avstånd ifrån honom samtidigt som de mer eller mindre högljutt i offentligheten anklagade honom för att vara en simpel skurk, så blev han arg. Från häktet började Bárcenas publicera all dokumentation han hade tillgång till och därmed kom skandalen på allvar att rullas upp. Utan att tveka berättade han vem som fått vad för vad, samt på vilka datum och varifrån pengarna kom. Antalet åtalade växte snabbt.
Praktiskt taget alla tidigare ministrar i Spaniens konservativa regeringar åren 1996–2004 har åtalats för korruption, varav flera har dömts till fleråriga fängelsestraff.
Samma dag som Bárcenas dömdes till 33 års fängelse, alltså för en dryg vecka sedan, dömdes 27 av PP:s gamla trotjänare till mer eller mindre långa fängelsestraff för skatteflykt, förskingring och annan bedräglig ekonomisk verksamhet (bland annat dömdes Bárcenas hustru till 15 års fängelse för direkt inblandning i PP:s genomkorrupta affärer). Maxstraffet 51 års fängelse fick den person, Francisco Correa, som under decennier haft huvudansvaret för PP:s korrupta förbindelser med spanskt och internationellt näringsliv.
Två dagar innan dessa domar föll, den 22 maj, hade PP:s tidigare officielle talesperson, samt tillika under ett par år spansk arbetsmarknadsminister, Eduardo Zaplana, arresterats och åtalats för grova bokföringsbrott, samt förskingring och annan korrupt verksamhet. Denna brottslighet ska han även ha ägnat sig åt under den tid då han satt i den spanska regeringen.
Med Zaplana har praktiskt taget alla tidigare ministrar i José Maria Aznars PP-regeringar (1996–2004) åtalats för korruption, varav flera redan har hunnit fällas i domstol och dömas till fleråriga fängelsestraff. De enda som hittills klarat sig undan häktning är Aznar själv och dennes närmaste man, Mariano Rajoy – samme Rajoy som fram till fredagen den 1 juni var Spaniens premiärminister och till den 5 juni partiledare för PP. Han har nu tvingats lämna båda dessa poster.
En av arkitekterna bakom dessa omfattande härvor av korruption har varit just Álvaro Lapuerta – som hela tiden nekat till allt han anklagats för. De senaste dagarna har Lapuerta sett sitt livsverk gå i graven. I lördags avled han.
Lapuertas död sammanfaller med något som riskerar bli upplösningen av Spanien sådant vi i dag känner landet. Även om Spanien håller ihop och fortsätter existera som sammanhållen statsbildning så verkar det ofrånkomligt att det Spanien som nu ser dagens ljus är något annat än det Spanien som uppstod efter diktaturens fall kring decennieskiftet 1980. Nu blåser förändringarnas vindar.
Samma dag som Lapuerta avled, den 2 juni, utsågs i Madrid Pedro Sánchez till Spaniens nye premiärminister. Sánchez är ledare för det socialdemokratiska partiet PSOE och som sådan har han varit en tungt vägande oppositionspolitiker i det spanska parlamentet.
I ljuset av de korruptionsdomar som föll för en dryg vecka sedan kom Sánchez och PSOE att rikta en formell misstroendeförklaring mot Rajoy och dennes minoritetsregering. För en vecka sedan uppfattades detta väl mer som en politisk markering och som spel för galleriet. Få trodde väl att omröstningen i kammaren skulle leda till att den sittande regeringen föll.
Dagens Spanien skakas av en hård höger–höger-konflikt, inte en höger–vänster-konflikt.
Men för två dagar sedan så backade det baskiska kristdemokratiska högerpartiet PNV upp Sánchez socialdemokratiska misstroendeomröstning och då var loppet kört för Rajoy. Det bör noteras att det var just PNV som för en dryg vecka sedan räddade Rajoys minoritetsregering genom att rösta för PP-regeringens statsbudget för budgetåret 2018. Om inte PNV hade gjort detta så hade Rajoys regering fallit redan då och nyval utlysts.
Nu föll Rajoys regering utan att nyval behövde utlysas. Därmed kunde Pedro Sánchez från PSOE och inte Albert Rivera från det (ny)liberala partiet Ciudadanos (C) bli Spaniens nye premiärminister.
Det bör understrykas att det som här framträder är en konflikt högern mot högern – inte högern mot vänstern. Nu är PSOE och Sánchez den baskiska och katalanska högerns politiska gisslan, medan det relativt nya och snabbväxande vänsterpartiet Podemos inte har något att säga till om, för om Podemos höjer tonläget så kommer det att leda till bildandet av en ny spansk högerregering.
Hade däremot Rivera blivit näste spanske premiärminister så hade varken den baskiska eller den katalanska högern haft mycket att säga till om i det framtida Spanien. Det som hänt under de senaste dagarna har gjort Rivera så upprörd att han kallat Sánchez kommande ministär för en ”Frankensteinregering”.
Tidigare samma lördag, den 2 juni, träffades således alla formella ledare för Spanien för att överföra regeringsbildandet från Rajoy till Sánchez. Ögonblicket var kort, stramt och högtidligt, under överinseende av Spaniens kung/statschef Felipe VI (vars familj solkats svårt att alla korruptionsskandaler, även om Felipe VI inte personligen verkar ha drabbats).
För första gången i Spaniens historia kom då den tillträdande premiärministern att svära enbart på den spanska konstitutionen. Såväl bibel som krucifix var bortplockade. Om inte annat markerar detta ett starkt brott mot den gamla ärkekonservativa och hyperkatolska tendensen i PP:s Spanien.
Under den allvarliga akten var det endast den avsatte presidenten Mariano Rajoy som log. Det var som om han för första gången på många, många år nu kunde andas ut, som om han njöt av att inte längre vara den som är ytterst ansvarig för Spaniens fortsatta väl och ve.
Gamla socialdemokrater blir till nya populister som hellre ser en välfärdsfri nationalstat, än en nationsfri välfärdsstat.
Sánchez, å andra sidan, såg mest ansträngd ut. Nu ska han leda en minoritetsregering baserad på endast 84 av parlamentets 350 mandat. Om ett drygt år är det ordinarie parlamentsval i Spanien, men de flesta bedömare verkar vara överens om att det kommer att utlysas nyval långt innan dess. Som sagt, skulle det ha utlysts nyval i dag skulle säkerligen Rivera från C ha tillträtt som spansk premiärminister, inte Sánchez från PSOE.
Frågan är om den spanska socialdemokratin och den centrala vänsteroppositionen, liksom den regionala högeroppositionen, nu endast har köpt sig lite tid. Eller har den storspanska (ny)liberala höger som Rivera företräder och som av allt att döma nu kommer axla PP:s fallna mantel nu förlorat ett avgörande momentum? Svaret på den frågan kan endast framtiden utvisa.
Det bör noteras att Sánchez i dag måste sätta sitt hopp till krafter utanför Spanien, krafter inom EU. Krafter som verkar för en nyfödd paneuropeisk socialdemokrati bortom alla gamla nationalstaters avgränsningar.
Finns en sådan paneuropeisk socialdemokrati?
Det är nog tveksamt. Hur som helst, en paneuropeisk socialdemokrati är det enda hoppet om den moderna europeiska välfärdsstaten ska bevaras och vidareutvecklas i framtiden. För det som nu sker i Europa i allmänhet och inom EU i synnerhet – och detta sker med rasande fart – är att den moderna välfärdsstaten utmanas av den moderna nationalstaten.
Här har inte socialdemokratin hängt med i svängarna. Fortfarande verkar många socialdemokrater ha fastnat i ett perspektiv från förra seklet, ett perspektiv som går ut på att den moderna välfärdsstaten bygger på nationalstatens grund. Kanske var det så på 1900-talet, men det är definitivt inte så på 2000-talet.
Nu ställs vi alla inför valet mellan å ena sidan välfärdsstat och å andra sidan nationalstat. Något mellanting finns inte – i dag finns ingen grund för välfärdsstater grundade på nationalstater. I detta val mellan välfärdsstat och nationalstat verkar nationalstatens företrädare gå segrande fram och detta alltså på välfärdsstatens bekostnad.
I Spanien gäller alltid två politiska axlar samtidigt: dels axeln höger–vänster, dels axeln centrum–periferi.
När dagens populister ropar ”nationalstat” och ”etniska folk” så hoppar de traditionella socialdemokraterna snabbt av från invanda fraser om ”välfärdsstat” och ”internationell solidaritet”. Gamla socialdemokrater blir till nya populister som hellre ser en välfärdsfri nationalstat, än en nationsfri välfärdsstat.
Det man i dag kan se i Spanien är att den europeiska socialdemokratin och dess moderna demokratiskt styrda välfärdsstater endast har en framtid om drömmen om nationalstaten en gång för alla kan skrotas. Det största hotet mot den moderna välfärdsstaten är nämligen den populistiskt styrda nationalstaten. Därför måste nationalstaterna bort.
Men hur många på den politiska vänsterkanten är i dag beredda att tänka denna tanke till slut?
Det som verkligen skiljer ut Spanien från de flesta länder i dagens Europa är att Spanien inte är och aldrig har varit en nationalstat. Spanien utgör i dag resterna av ett kollapsat världsimperium, snarare än en europeisk territorialstat. Den insikten har länge fungerat som ”elefanten i rummet”, något som alla noterar men ingen kommenterar.
1900-talets spanska historia kan sägas handla om ett kollektivt bearbetande av ett trauma, nämligen traumat som på spanska kallats ”katastrofen” (Desastre del 98, eller kort och gott Desastre), alltså utfallet av det spanska nederlaget i det spansk-amerikanska kriget 1898. I och med denna ”katastrof” upphörde Spanien att vara det världsomspännande imperium det varit alltsedan den spanska statens bildande under renässansen.
När Spanien upprättades under slutet av 1400-talet var det som en personalunion mellan de två kungarikena Kastilien och Aragonien, en personalunion som manifesterades då dessa två olika kungariken från 1516 fick en enda regent: Karl I av Habsburg – alltså samma person som 1519 också valdes till Romarrikets kejsare under namnet Karl V. Återstoden av detta rike kollapsade slutgiltigt 1898, därav ”katastrofen”.
Därmed framstår det spanska 1900-talet som en lång och plågsam övergång från kollapsat världsimperium till försök att upprätta en europeisk nationalstat – en nationalstat som alltså ännu i dag inte etablerats. Det bör noteras att kungariket Aragoniens huvudstad var Barcelona och det språk som där talades var katalanska, inte kastilianska.
Det som nu sker i Europa i allmänhet och inom EU i synnerhet – med rasande fart – är att den moderna välfärdsstaten utmanas av den moderna nationalstaten.
Men även om Spanien hade en samlande person som gemensam kung, handlade det likafullt om olika kungariken: en och samma kung som satt på (minst) två olika kungakronor. Även om kungarikena Kastilien, Aragonien, Navarra och så vidare formellt sett var självständiga i förhållande till varandra, hade de en och samma person som sin kung och en och samma huvudstad i och med att kungens huvudsakliga residens låg i Madrid. Detta gjorde dock inte Spanien till någon nationalstat.
När Kastilien militärt och slutgiltigt erövrade de andra kungarikena under början av 1700-talet, alltså under spanska tronföljdskriget, kom människor i Aragonien (framför allt Katalonien) och Navarra (framför allt Baskien) att känna sig ockuperade av Kastilien (framför allt Madrid). Det är detta som i dag, år 2018, ekar i Barcelona och Katalonien när stridsropet ”1714” ropas ut (året då Kastilien slutgiltigt erövrade Aragonien/Katalonien).
Spanien är inte och har aldrig varit en nationalstat.
Det man bör ha klart för sig som utomstående är att det handlar om en konflikt mellan å ena sidan den katalanska borgerligheten på högerkanten och den baskiska borgerligheten på högerkanten, och å andra sidan den kastilianska borgerligheten på högerkanten. Dagens Spanien skakas av en hård höger–höger-konflikt, inte en höger–vänster-konflikt.
För att förstå detta måste man förstå och erkänna för sig själv att Spanien inte är och heller aldrig varit någon nationalstat. Skapandet av moderna nationalstater är ett högerprojekt. Det behövs inga nationalstater för att bygga demokratiskt styrda välfärdsstater. Men har den polletten verkligen trillat ner inom den politiska vänstern?
I det Spanien som tagit form nu i veckan, med start lördagen den 2 juni 2018, hoppas den nytillträdde premiärministern Sánchez få stöd från det spanska vänsterpartiet Podemos, liksom även från baskiska respektive katalanska högerpartier. Det är värt att understryka (även om det nu riskerar bli tjatigt) att i Spanien gäller alltid två politiska axlar samtidigt: dels axeln höger–vänster, dels axeln centrum–periferi. Det är detta som gör att de spanska socialdemokraterna PSOE i Madrid kan ha lättare att handskas med perifert belägna högerpartier än med perifert belägna vänsterpartier. Även det motsatta gäller: det Madridbaserade PP har skickligt kunnat spela ut lokal höger och vänster i dessa partiers kamp mellan centrum och periferi i Spanien.
När man pratar om det politiska livet i Spanien är det därför alltid lika viktigt att diskutera centrum–periferi, som det är att diskutera höger–vänster. Tyvärr har många inom den internationella, icke-spanska vänstern inte förstått detta komplexa förhållande mellan två olika strukturerande axlar och då riskerar man som utomstående att se fel och tro att axeln centrum–periferi ”egentligen” enkelt kan förstås som ett uttryck för axeln höger–vänster.
Inget kan dock vara mer missvisande och felaktigt. Därför har så mycket av diskussionen kring dagens Spanien kommit att bli både förvirrad och förvirrande.
Gamla socialdemokrater blir till nya populister som hellre ser en välfärdsfri nationalstat, än en nationsfri välfärdsstat.
Detta är dock inte något entydigt spanskt problem. Just den dramatiska lördagen den 2 juni råkade vara Italiens nationaldag – det var den 2 juni 1946 som den moderna italienska republiken ropades ut. I år verkar denna italienska republik ha nått vägs ände. Få lär väl ha missat att två sinsemellan helt motsatta populistiska partier vann det italienska parlamentsvalet i mars i år. Och få lär väl ha missat att dessa två partier, med sina helt olika agendor (bortsett från ett lika oartikulerat som frenetiskt hat mot ”eliten”) nu vill bilda en koalitionsregering.
Försöket verkar dömt på förhand, men de två populistpartierna ropar ”Demokrati!” så fort detta påtalas. Det få människor i dag verkar ha klart för sig är att modern demokrati INTE betyder ”folkstyre”, utan ”parlamentarism”. Demokrati betyder inte känslostyrd populism, utan rationella framförhandlingar av politiska beslut som sedan (på sitt sätt skrämmande känslolöst) kan omsättas i praktisk handling.
Mot den bakgrunden är de flesta som kallar sig ”demokrater” inte demokrater, utan populister. Mot den bakgrunden är till exempel 1900-talets socialdemokrater demokrater (snarare än populister), medan 2000-talets sverigedemokrater är populister (snarare än demokrater). Och mot den bakgrunden framstår en paneuropeisk socialdemokrati som syftar till att riva ner de populistiska nationalstaterna som den enda framkomliga vägen för vidareutvecklandet av den moderna och demokratiskt styrda välfärdsstaten.
Det är också mot denna bakgrund som den tillträdande socialdemokratiske premiärministern i Spanien endast kan sätta sitt hopp till utvecklandet av en paneuropeisk socialdemokrati inom ramen för dagens EU – en paneuropeisk socialdemokrati som kan rädda projektet att skapa demokratiskt styrda välfärdsstater undan den ofrånkomliga kollaps som kommer i kölvattnet av populistiskt styrda nationalstater.
Men innan vi inträder i höstens hårda politiska realiteter väntar en sommar med fotbolls-VM och då kan det vara värt att hålla ett extra öga på det spanska fotbollslandslaget – och särskilt hur spelarna reagerar på tonerna av den spanska nationalsången innan matcherna börjar. Samtliga spanska spelare kommer att stå mol tysta, utan att röra en min. Det är nämligen så att den spanska nationalsången, som bygger på melodin Marcha Real, saknar text och därför inte kan sjungas.
Att hymnen saknar ord beror inte enbart på att det visat sig omöjligt att enas kring en text, utan mer på att det visat sig vara ännu svårare att enas kring ett språk som en eventuell text skulle kunna sjungas på. Traditionellt har Marcha Real inletts med ett militant kastilianskt ¡Viva España! alltså ”Leve Spanien!” Men att sjunga något sådant kan av vissa grupper i dagens Spanien uppfattas som mer eller mindre motbjudande, rentav som uttryck för förtryck och/eller förräderi.
Alltså kommer det spanska fotbollslandslaget under sommarens VM, precis som under alla Spaniens landslag vid alla landskamper oavsett sport, att stå tysta och tigande titta rätt ut i ett avlägset intet.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
