ESSÄ. Varför talas det mer om representationen av social klass och ”bilden av” klassamhället, än om klassamhällets förödande konsekvenser? Och varför är det viktigt att tala om arbetarklassens mediala synlighet?
Ingen kan ha undgått att klassbegreppet återigen blivit gångbart och alltmer varit på agendan de senaste åren. Att det talas om klass är i grunden positivt. Sociologiskt sett är klassbegreppet ett viktigt verktyg med stort förklaringsvärde. Klassanalys kan bereda vägen för goda politiska förslag och en ökad klassmedvetenhet kan fungera politiskt mobiliserande för en mer solidarisk välfärdspolitik.
Samtidigt leder innehållet i den offentliga diskussionen om klass till frågor: det talas visserligen om klass – men hur? Vad är det som omtalas som klassfrågor, vad är det som inte gör det?
Inte sällan tycks det som att när samhällsklass diskuteras i offentligheten handlar problemet om representation. En snabb sökning i Retrievers mediedatabas ger vid handen att termen ”klassamhället” förekommit 86 gånger i de fyra största dagstidningarna (DN, SvD, Expressen och AB) under det gångna året (juni 2017–juni 2018). Vid 21 av dessa tillfällen handlar artikeltexten om hur klassamhället gestaltas (i konst, kultur, medier), eller hur olika samhällsklasser representeras, företrädesvis i medierna.
Det kan jämföras med att termen klassamhälle förkommer i relation till hälso- och sjukvård fem gånger samt till utbildningsfrågor och ekonomisk utsatthet tre gånger vardera.
Representation och erkännande är politiska frågor av vikt och bör vara en del av vänsterns problembeskrivning.
Till denna tendens i den offentliga diskussionen har vi själva bidragit genom vårt deltagande i det fackliga idéinstitutet Katalys projekt Klass i Sverige. Under våren har Katalys publicerat 19 forskningsrapporter som belyser olika aspekter av det svenska klassamhället med avsikten att påverka det politiska samtalet och framför allt förmå partierna till vänster om mitten att tydligare lyfta klassfrågor inför höstens val.
Vår rapport handlade till stor del om hur de olika samhällsklasserna representeras i medier och vi har under de senaste åren bedrivit ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet som undersöker just representationen av samhällsklass i tv, kopplat till frågor om erkännande och röst.
Trots att vi själva alltså haft ett intresse för dessa frågor under en längre tid blev vi förvånade och överrumplade över det mediala gensvar som just vår rapport fick. I jämförelse med de andra 18 högintressanta rapporterna i Katalys publikationsserie – som handlar om saker som brutaliseringen av arbetslivet, den ojämlika hälsan, marginaliseringen av landsbygden och lobbyisternas tilltagande politiska makt – fick rapporten om klass och representation det överlägset största genomslaget i medierna.
Hur ska man förklara detta mediala intresse? Och vad säger det – om något – om betingelserna för och strukturen på det offentliga samtalet?
Att journalister i allmänhet intresserar sig för frågor om medier och journalistik är en första och uppenbar delförklaring till att rapporten om klass i medierna fick sådan uppmärksamhet: frågan ligger nära journalisternas yrkesutbildning och praktiska erfarenhet, i vilken ”bilden av” något är viktig och en lättbegriplig fråga.
En annan delförklaring kan vara den historiska rivaliteten mellan pressen och televisionen, där det faktum att just SVT hamnade i skottgluggen (eftersom de i vissa avseenden visade sig vara sämre på att representera arbetarklassbefolkningen än de kommersiella kanalerna) kan ha ökat intresset för rapporten inom tidningsjournalistiken.
Att enbart prata om representation och erkännande kostar ingenting.
Det är också möjligt att med hjälp av ett klassanalytiskt schema förklara journalistikens intresse för en rapport om representation av samhällsklass. För en klassteoretiker som Erik Olin Wright uppvisar journalister det som kallas för ”motstridiga positioner inom klassrelationerna”. De flesta journalister har ingen direkt chefsposition, men besitter specifika kunskaper och expertis inom sitt fält, vilket ger dem ett visst handlingsutrymme. Olin Wright menar att de kan ses som ett slags ”intellektuella” – i en gramsciansk bemärkelse – såtillvida att de arbetar med att frambringa och sprida idéer.
Sådana intellektuella, menar Wright, innehar ett slags motsägelsefulla positioner inte bara ekonomiskt utan också ideologiskt: ibland tenderar de att reproducera de dominerande gruppernas idéer och tankestrukturer, ibland utmanar de dem. De har, genom sin position i klasstrukturen, en viss möjlighet att stå utanför eller i opposition till den dominerande klassens intressen.
Inte så konstigt då att en rapport som visar att dessa ”intellektuella” arbetar i ett system som inte bara osynliggör och tystar, utan också förlöjligar och stereotypiserar arbetarklassen, kan träffa en öm punkt. Resultaten utmanade kanhända en självförståelse och identitet inom delar av journalistkåren – något som inte varit en dominerande tendens i den offentliga diskussionen av vår rapport, men som desto tydligare kommit till uttryck i journalisters direktkontakt med oss efter det att rapporten publicerats.
Men säger medieintresset för vår rapport något mer om förutsättningarna för det offentliga samtalet?
Elise Karlsson påpekade här på Arena Essä tidigare i våras att ”vänstern” hycklar kring identitetspolitik. När det handlar om bilden av klass i medierna, och om klass som en ”identitet”, lyfts detta enligt Karlsson fram som centrala och viktiga frågor av samma skribenter som annars förhåller sig kritiska eller avvaktande kring identitetspolitik, exempelvis i frågor om genus eller etnicitet.
Även om vi inte till fullo delar Karlssons analys så kan en annan förklaring till det stora genomslaget för frågor om representation och gestaltning av klass vara att de är både lätthanterliga och känns hemtama i en offentlighet som ofta diskuterar just så kallade identitetspolitiska frågor, vilka inte sällan kretsar kring distributionen av erkännande.
I tilltagande grad är det som att frågor vilka rör den ekonomiska makten och fördelningen av resurser lämnats utanför den (kulturella) offentligheten. Att diskutera klass på andra sätt än som representation och gestaltning och som en fråga om erkännande blir svårhanterligt och faller utanför den diskursens ordning eller de ramar som finns för det offentliga samtalet.
Klassbetingade inkomstskillnader och ett alltmer brutaliserat arbetsliv är dyra problem att komma till rätta med.
Och det är kanske inte så konstigt: att prata om representation och erkännande kostar ingenting. Att rätta till symboliska maktasymmetrier, till exempel gällande vem som får höras eller synas i medierna och på vilket sätt, låter sig göras utan att behöva utmana eller ifrågasätta de maktförhållanden som har att göra med ägande och kapital och som är centrala för mediemakten i Sverige.
Klassbetingade inkomstskillnader eller ett alltmer brutaliserat arbetsliv däremot är dyra problem att komma till rätta med, och börjar vi diskutera hur förändring skulle låta sig göras på dessa områden närmar vi oss snart vad som i dagens ekonomiska och politiska system är radikala frågor om maktförhållanden i samhället. Ett fokus på den sortens frågor är farliga för medierna själva, vars affärsmodeller i ökande utsträckning bygger på osäkra arbetsförhållanden, pressade löner och vinstmaximering.
Frågor om representation ligger tvärtom, delvis, i linje med de kommersiella mediernas affärslogik och målgruppsanalyser. Att ge möjlighet till identifikation och igenkänning för en större del av befolkningen är intressant för ett medieföretag som vill öka storleken på sin publik.
Men varför tycker vi då ändå att det är viktigt att tala om bilden av olika samhällsklasser och av klassamhället i medier och populärkultur? Det kanske är på sin plats att tydliggöra varför frågor om representation och erkännande, även när det gäller klass, är politiska frågor av vikt och varför de bör vara en del av vänsterns problembeskrivning. Vi tänker oss att det finns, minst, två olika sorters skäl att anföra.
För det första handlar det om politiska, strategiska skäl och för det andra handlar det om frågor om social rättvisa. Det har inte varit de politisk-strategiska skälen som motiverat oss att i vår forskning intressera oss för klassrepresentationer, men några saker kan vara värda att nämna.
Till exempel, även om politiker av alla färger gärna uppmanar medborgarna att vara källkritiska när de tar del av mediernas innehåll, så bygger även politikernas egen världsbild, i större eller mindre utsträckning, på sådant de sett eller hört genom medierna. Som June Deery noterar i boken Media and Class har till exempel David Cameron argumenterat för nedskärningar i välfärdssystemen med en retorik som hämtad från dokusåpornas skildring av fattigdom som en ”livsstil”. Samtidigt omges vi av glorifierande berättelser om samhällets makteliter som flitigt arbetande för hela samhällets bästa – berättelser som även de, medvetet eller undermedvetet, legitimerar saker som borttagna marginalskatter och subventionerad hemhjälp till den ekonomiska eliten.
Om arbetarklassens verkliga livsomständigheter i stället hade skildrats på ett tillräckligt komplext och nyanserat sätt i medierna hade det förmodligen varit enklare att mobilisera politiskt för frågor som är av intresse för arbetarklassen. Dessutom verkar det skambeläggande av arbetarklassen som pågår i medierna i dag i stället i andra riktningen, till exempel mot att även arbetare är benägna att identifiera sig som medelklass, samt mot ett passiviserande av arbetarklassen som politisk röst.
Att ge röst åt arbetarklassen har inte bara varit ett medel utan också ett mål i sig för arbetarrörelsen.
Överordnat dessa frågor av politisk-strategisk karaktär, genom vilka arbetarklassen snarast görs till ett medel, finns också frågan om arbetarklassens, och förstås alla människors, möjlighet till fullt deltagande i samhället, som ett mål för en vänsterpolitik värd namnet.
Som den politiska filosofen Nancy Fraser argumenterar för, utgör kulturell marginalisering, precis som ekonomisk utsatthet, ett hinder för människors deltagande i samhället – och det är en politisk fråga i vilken utsträckning centrala samhälleliga institutioner bidrar till en sådan marginalisering.
Till dessa centrala samhälleliga institutioner menar vi att medierna bör räknas och vi hävdar således att arbetarklassens osynliggörande i medierna inte enbart är en strategisk fråga utan en rättvisefråga.
För att förtydliga: vad vi (och Fraser) argumenterar för är inte att alla grupper har lika rätt till erkännande av samhället, till exempel genom medierna. Däremot har alla grupper en rätt att inte bli marginaliserade på ett sätt som hindrar deras deltagande i den samhälleliga sfären – vilket kan bli resultatet av till exempel de känslor av skam och värdelöshet som är förknippade med kulturell marginalisering.
Vi menar att den växande högerpopulistiska rörelsen i Europa inte kan förstås utan hänsyn till denna mediebild.
Två frågor inställer sig därmed.
För det första: Är den marginalisering av arbetarklassen som vi har visat i ovan nämnda rapport av sådan art att arbetarklassen är förhindrad till fullvärdigt deltagande i samhället?
För det andra: Bör medierna verkligen räknas som en samhällelig institution, och därmed hållas politiskt ansvariga?
Angående den första frågan menar vi – även om det förstås är en empirisk fråga som skulle kräva en egen undersökning – att svaret är ja. Att arbetarklasspersoner endast utgör fyra procent av de som medverkar i nyheter, faktaprogram och dokumentärer utgör inte i sig ett bevis på detta. Detta är dock endast ett resultat av många i den omfattande forskning som nu börjar växa fram internationellt om konsekvenserna av ett alltmer kommersialiserat mediesystem för skildringen av social klass i medierna. Den återkommande slutsatsen i denna forskning är bristen på nyanserade och komplexa skildringar av arbetarklassens upplevelser och berättelser (se till exempel Hesmondhalgh).
Vi menar, och här tillåter vi oss att spekulera, att den till synes ständigt växande högerpopulistiska rörelsen i Europa inte kan förstås utan hänsyn till denna mediebild. Högerpopulismen är delvis ett symptom på den politiska blockering som blir resultatet av bristen på erkännande av andra identiteter än den smala uppsättning medelklassidentiteter som nu dominerar mediernas utbud.
Populismens återkomst kan därmed i sig ses som ett bevis på att arbetarklassen förnekas det fulla deltagande i samhället för vilket avsaknad av osynliggörande strategier och kulturell marginalisering är ett villkor.
Att medierna är institutioner som utöver sitt ekonomiska värdeskapande också producerar ett unikt kulturellt och samhälleligt värde, och därmed bör regleras för att de senare inte ska nedprioriteras, är på ett sätt en självklarhet – men ändå något som i dag nästan framstår som otänkbart. Till och med public service-medierna i Sverige fungerar alltmer enligt en marknadslogik som motiveras populistiskt med att medierna ger publiken det den vill ha.
Här en viktig men dess värre bortglömd uppgift för arbetarrörelsen att ta tag i.
Denna trivialisering av mediernas roll som en infrastruktur för individers, gruppers och kollektivs röster i komplexa och storskaliga samhällen kommer på köpet när ekonomiska värden överordnas alla andra prioriteringar.
Vi ska dock inte glömma att medierna inte är den enda institution som kan ge röst och erkännande åt arbetarklassen. Detta har historiskt även varit en av arbetarrörelsens uppgifter. Att ge röst åt arbetarklassen har inte bara varit ett medel genom vilket socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har vunnit makt och politiskt inflytande utan det har också varit ett mål i sig för arbetarrörelsen.
I dag när intresset i stället främst verkar ligga i att vinna de så kallade medelklassrösterna sviker arbetarrörelsen denna uppgift. Om vi ser bortom valet i höst finns det således här en viktig men dessvärre bortglömd uppgift för arbetarrörelsen att ta tag i.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
